mollym

Skrattade gott i soffan när sambon boxades med det nyinköpta wiispelet. Jag hade så kul åt hur han levde sig in i spelet.
Han var helt slut efter att ha mött 3 motståndare och jag fnissade på.
Testade sedan själv och när jag spöat 2 motståndare var det dags för vätskepaus.
Ska tipsa syrrans man om att ta med en extra t-shirt när han ska spela imorgon.

Det var svårt att INTE leva sig in och jag har precis funnit ett sätt att göra mig av med min frustration och ångest på.
Säger bara WII!!

Igår försökte jag få utlopp för min ångest genom att gå från Örebro till Kumla men jag hann bara till Marieberg då sambon plockade upp mig. Det tog mig ca 1.5 timme att gå den biten. Tur att han kom för jag blev lite småskraj att gå på vägrenen då det började skymma och reflexvästen var hemma.

Nu kan jag boxas nä jag blir förbannad istället.
Ska köpa en kontroll till så att barnen kan boxas på varann när de vill slå på varann Irl.
DÅ har dom spelet istället ;)
GUD så smart jag är.....

Vad vore ett kalas på min sambos sida utan prat om sjukdom.
Jag vet att det är en naturlig del i deras liv, då sjukdomen följer dem alla. Men varje gång så blir stämningen tryckt och det är bara jobbigt så jag undviker helst kalasen om jag slipper.
Denna gång var bara sambons halva där och då blir det automatiskt snack om detta, hade den andra halvan av släkten varit där hade det inte blivit så "djupt" eller kanske inget alls.

Disskussion om julen kom upp och det blir även iår dubbla julbord.. *suck*
Jag lovade mig själv lugna jular när jag blev vuxen men har tyvär inte lyckats med detta. Måste julen vara ett enda flängande hit och dit?
För hur man än gör så sårar man alltid ngn. Denna jul kommer vi återigen komma mätta till mina förä'ldrar och det är oförskämt tycker jag.
Var så glad att i år bara äta en enklare "brunch" men icke =(
Men julen är snart över och får jag bara de tabletter jag vill ha av läkaren så ska nog julen klaras av med.

Ville inte följa med idag på kalas men gjorde det ändå, för de andras skull.
Och det blev för mkt helt enkelt. Jag orkade inte höra på allt som sades om alla varianter på operationer osv, osv.
När sedan det var dags att åka så disskuterades detta med moderskänslor.
Sambon retar mig alltod för att mina band från livmodern är så starka men jag har inte tagit så allvarligt på det. Men svärmor hjälpte mig att förtydliga det. Jag har extremt starka moderskänslor  ( band) för mina barn och det är inte bra. Så mellan raderna så kan jag ju tolka det som att jag månar för mkt om mina barn.

Men ska jag nu vara krass och otäckt ärlig så fostrar jag mina barn och låter dom inte härja fritt ( till skillnad från andra)
Jag skrämmer inte upp dem med att viss mat skapar canser ( som andra)
Jag är bara orolig för dom. Och denna världen är inte barnvänlig tyvär som den var när vi var små.

Så nu sitter jag här och tröstar mig men det gick inte med mat eller med nålar utan jag tog till annat som jag håller för mig själv.
Snart är det över och snart väntar det nya året. Det ska bli så skönt, så skönt...

Undrens tid är inte förbi och det gläder mig så.  Var på min systerdotters barnvälsignelse idag och det var så fint. Hon skötte sig så bra och man kunde nästan se hur hon njöt av  att ha allas blickar på sig. En blivande artist/skådis måntro.

Till dagens händelse hade jag ett uppdrag som var helt frivilligt. Jag fick förfrågan om att baka bullar till fikat och jag tyckte det var ok. Min syster poängterade noga att det var bara jag hörde av mig om det kändes jobbigt och jaginte fixade så bakade hon.

Sambon sa att det kommer sluta med att du bakar på lördagskvällen och jag svarade; NÄHÄ!!!
Men så står jag där iallafall på lördagskvällen och bakar *S*
Surt att han ska få rätt i det ju ...hmmm.
Men det gick jättesmidigt och jag hade nästan glömt hur kul det var att baka och jag tillochmed visslade lite där i köket.
Bullarna blev bra och godkända av dem som åt de.

Så nu när jag ändå var på hugget så passade jag på att pressa ytterligare en gräns och det är att kladda ner sig.
Jag bakade nämligen chokladbollar med barnen ikväll och det är helt otroligt för att vara mig. Tror inte jag har bakat så med dom tidigare.
Så denna helg var en bra helg på det stora hela...

Vill önska lilla systerdottern ett lycka till i livet!!! Du var så söt i kyrkan!!!
Vi finns här för dig i ur å skur och vi älskar dig så alla här i vår familj.

Tack för att du finns!!

Sista samtalet hos kuratorn innan mötet med psyk. Känns både skrämmande och samtidigt väldigt positivt att få träffa denna vårdenhet.
Efter det mötet kan allt ändras eller så händer inget. det är 50/50 så vi får väl se. Får väl försöka  att inte spara på krutet.

Gårdagskvällen blev tung då det hade hänt lite saker i sambons familj och kvällen blev tyngre än vanligt och jag som också haft en skitdag kunde inte somna.
Blev skitirriterad över min allians på Travian då ngr som jag haft en god kontakt överger alliansen och bara byter... BARA SÅDÄR tänkte jag... Här får man för man jobbar för den alliansen.
Så med lagom tjurighet skickar jag ett pm och talar om vad jag tycker och sedan somnar jag.

När jag vaknar så kommer jag på mig själv att fundera på hur korkad man får vara *S*
det är ju ett spel!!! Ett spel som går ut på att vinna allt och det är klart att om man får förmånen att växa i en större och säkrare allians så skulle jag med ta chansen.
Tänk vad sömnbrist kan spela en ett spratt *S*

Eller så är jag databeroende *S*.
Imorgon ska jag fika med min syster och ev man sedan ska jag väl ta å förbereda inför barnens ankomst =)
Nu ska jag vila en stund....

Är sååååå seg...

Lyssnar nu på "Isprinsessan" av Camilla Läckberg

Har nämligen nyligen avslutat ovannämndas bok "Stenhuggaren"  ( en skitbra bok )

Sitter och funderar på  om det är ngn skillnad på att bo i hus eller i lägenhet. Visst vet både du och jag dom största skillnaderna men det är inte dom jag är ute efter.
De skillnader jag fiskar är ngr helt andra.
Min sambo och jag kom i en disskussion om huruvida man hellre hälsar på människor i villa hellre än i lägenhet.
Jag kan ju se vissa mönster i det. Här har ingen varit sedan sambon fyllde 30 i april. Ingen har kommit utan att vi har bjudit dom.

Så om vi aldrig skulle skaffa hus så skulle inte mina föräldrar komma å hälsa på oss om vi inte bjöd in dom tex.
Som för min syster å hennes man är det mest praktiskt att vara i deras hus eftersom de har en liten dotter på ca 4mån.
Men som mina föräldrar eller sambons släkt. Dom kommer endast om vi bjudit in dom.
Så varför ska jag då måna om mitt hem och hur städat det ska vara.
Jag vet ju när besöken kommer så jag hinner ju städa då.
Här skulle jag ju vilja skriva en massa annat men det tar emot. jag skulle vilja skriva om hur orättvist behandlad jag känner mig men ingen mer än sambon kommer att veta vad det gäller.
Den meningen som ligger i huvudet skulle så väl passa in här.




Det är mycket nu runt omkring mig och jag vet inte på vilket ben jag ska stå. Förr var allt så mkt lättare. Nu blir det så fort fullt.
Jag läste min vän jollan82´s blogg och måste hålla med om att det hon skriver är vettigt.
Ordspråket  "Döm aldrig en man innan du gått en mil i hans mockasiner"
Det enda min kollaps gett mig är att jag verkligen förstår hur det är att må dåligt.

Dock har jag svårt att vara empatisk eller se när ngn mår dåligt. Den förmågan är låg just nu eller näst intill obefintlig och det sörjer jag eftersom jag känner mig så egoistisk som bara kör på med mitt.
Tillslut blir jag rädd för att öppna munnen för att varje gång jag gör det så kommer det bara en massa gnäll.

Det är vid sådana här tillfällen när jag inte kan sova som tankar och funderingar kommer smygande. Likt mörkret kommer dom om jag inte har somnat snabbt.
Just nu så går mina tankar mot min mardröm, jag har blivit som mitt ex.!!!
Jag ser bara mig själv och mina egna problem, ser inte att min sambo grubblar och har förändrats lite.
Han har mycket funderingare på  sig själv och sitt jobb och här sitter jag och gnäller om mitt.

Imorgon... eller rättare sagt om ca 6 timmar ska jag till kuratorn och det är alltid lika nervöst.
Nervöst för vad som ska komma upp. Jag vet vad vi skulle ha tagit upp men jag lyckades  komma undan det.
När jag sitter hos henne blir jag som en annan person. Dagen innan kan jag ha hur mkt ångest, panik och må skit men kl 8 när jag sätter foten på vårdcentralen så åker masken på,.
Masken som är som ett stenansikte som visar lagom mycket känslor men som jobbar 100% på att inte fälla en enda tår.
Innerst inne vill jag ju inte detta men det är som om "kroppen" / jag går i försvarsställning.

Om jag nu skulle lätta på det som finns inom mig, vad händer då? Jag vill inte tappa kontrollen mer än jag redan gjort.
Jag vill ha garantier, vill veta att det blir bättre att jag mår bättre. Men det kan nog ingen ge.
Tänk om det jag säger gör att jag blir ännu sämre och kanske måste låsas in. Då får jag ju inte se barnen på ett tag eftersom jag inte vill att dom ska komma till psyk å se sin mamma där med en massa konstiga personer.

Men hur ska jag kunna ta upp saker med en kurator som köp min mask? Henne kan jag ju lura dit jag vill men det är ju inget jag tjänar på det vet jag men hur ska jag få hjärnan att fatta?

Sedan är jag så fånig eftersom maten som jag proppat i mig har lagt sig såpass så att illamåendet släppt och då kommer mina  "tyckasyndom känslor"
Ikväll när jag hämtat sambon så frågade jag om hans dag och den hade varit skitjobbig. (Det hände saker i hans familj) så jag förstår att han haft massor i huvudet.
Å då när jag ligger bredvid honom och smeker hans rygg så kommer en tanke.... varför frågar han inte om hur min kväll varit.... Varför blandar jag in MIG i detta?? Han har det jobbigt å så tycker jag synd om mig för han inte frågade om hur min kväll varit.
Finkänsliga jag!! Men jag sa inget iallafall men ändå, hur är jag funtad. Jag har verkligen blivit lika ego som mitt ex.

Han har förresten spårat ur helt. När han hämtar eller lämnar barnen så står han i trapphuset så om jag vill ge han ngt så måste jag ut i trappen för att nå han.
Han vill inte på några villkor ta chansen att stöta på sambon min.
Och min son går direkt in i lägenheten och frågar efter sambon och säger sedan direkt till sin pappa " förlåt pappa, jag sa hans namn"
På fredag ska jag säga till sonen att  haninte behöver säga förlåt.
En gång så sa sonen högt och tydligt att pappa har sagt  att sambon är en  idiot... hahaha då trodde jag att exet skulle dö... Jag svarade sonen bara  så får man inte säga.... Så att exet hörde.

Den mannen  blir min undergång. Ska han fortsätta tjura hela livet. Han fyllde 40 nyss och beter sig som en unge.
Måste ta tag i det men det är så mkt som ska tas tag i-...

Nu ska jag försöka sova lite å sluta med detta dravel....

Natti

Varför är tankarna så klara och starka på natten? Då, när man inte skriver ner sina funderingar så flyter ord och meningar fritt.
Men nu, nu när jag ska försöka få ner det här så går det inte och det retar mig så otroligt mycket.

När jag ligger i sängen så vågar jag tänka tankarna för ingen ser dom, hör dom och jag ser inte mig själv heller när jag tänker dom.
För jag är verkligen rädd att yppa det som rör sig inom mig. Vågar inte berätta för min kurator, jag undviker dom sakerna som jag vet kan bli jobbiga och det är ju inte så bra. Men jag kan inte hjälpa det, det är som om en spärr slår på när jag går dit och så kommer allt annat fram än det som är jobbigt.

Jag tror stenhårt på att så småningom så lägger kroppen tankarna bakom sig och sedan är det bara att gå vidare.
För om jag nu skulle börja rota i allt, vad händer då?
Om jag verkligen talade om för min läkare och min kurator hur jag behandlar mig själv, hur jag tänker och ser på mig så vet jag inte vad som händer.
Jag vågar helt enkelt inte ta konsekvenserna av det orkar inte med det just nu.

Det som är mest jobbigt nu är mina otroliga känslosvallningar som kan sabba en hel dag.
Hade en sådan igår då jag följde med sambon en kortis till jobbet.
Dagen hade startat kanon och jag var på bra humör men så gick snacket igång på hans jobb om aktiviteter som händer på hans jobb.
Då kom ensamhetskänslan som en stor våg över mig och dagen var förstörd. Jag blir så trött på mig själv och hur jag reagerar så att jag kan spy.

Jag är verkligen barnslig som är avundsjuk på att min sambo gör saker med sitt jobb, men i mitt jobb görs inte så mkt dessvärre och jag inser mer och mer att jag inte vill tillbaka dit.
Jag vill ha det som han har med, jag vill vara betydelsefull och ha specialkompetens. jag vet att han har kämpat för att komma dit, och han har ju möjligheten att utvecklas, rent teoretiskt så kan han klättra till ngn form av chefsposition om det nu var det han ville.
Det skulle kunna hända om han jobbade hårt och satsade mkt, nu är inte det hans grej men själva principen.

Själv sitter jag i en sits där jag kan jobba dygnet runt och det enda jag får är lite mer i lönekuvertet. Skaffar jag mig en specialkompetens så är enda skillnaden att jag nu kan "lära " mina jobbarkompisar om min kompetens.
Dock får man inget extra för det mer än at kommunen utnyttjar det.
Men eftersom jag är så trött på mitt arbete och på sjuka människor så måste jag ju skola om mig men till vad?
Var passar jag in? Vad kan jag jobba med?
 Är det ngn ide att satsa på en ny "karriär" eller kommer jag att sitta som ett psykfall för resten av mitt liv?

Ska träffa psyk i december och trodde att jag skulle få träffa en psykiatriker eller psykolog eller ngn form av läkare men jag ska få träffa en psykiatrisjuksköterska.
varför ska jag träffa en sjuksköterska? Det är den stora frågan. Vad kan hon göra för mig? Jag vill ju ha en utredning igång om varför jag är såhär.
Vad kommer jag att säga? Kommer jag att sluta mig som en mussla? Tänk om allt bubblar ut, då låser dom väl in mig.

Är skiträdd för att bli stämplad som en dålig mamma eller en mindre lämpad förälder. Dåhåller jag hellre tyst och försöker trycka ner det så långt det bara går. Det måste gå att förtränga eller få det att försvinna. Andra saker kan ju försvinna ur tankarna så då måste ju även detta försvinna.

Igår var en kanondag. Kom till insikt med en del faktiskt och det var en AHA upplevelse. Hade dock svårt att sova och det straffade sig idag istället.
En känsla av apati idag hemma då jag som i en dvala lallade runt hemma och fick inget gjort. Minnet är kaputt men ändå känns det skitbra.
Känns lite som att en spärr släppt lite och att en klump i magen försvunnit.
Nu skriver jag i gåtor och det finns en anldening till det men mina närmaste vet varför.

Under dagen går jag i ett lyckorus, förvirrad men lycklig.
Hälsar på min syster och hennes lilla tjej som har vuxit rejält. Är så skönt att jag har en så bra kontakt med henne och hennes familj.
Vi har hållit ihop jämt kan man säga med ngr år där vi helt enkelt var tonåringar och syskon bara var jobbiga. Men när det väl gällde så höll vi ihop å det gör vi fortfarande.

Somnade en stund på em innan jag skulle hämta barnen. När v äl kommit hem skulle jag in och boka en tvättid.
Men jag hittade inte vår bokningskolv. Spårlöst borta.
Då ringer en klocka och jag kastar mig på telefonen och ringer sambon.
Inom mig så vill jag bara skrika: TOG DU UR TVÄTTEN UR GROVISEN I MÅNDAGS???
Men jag frågar istället med ett samlat lugn om han kom ihåg att ta ur tvätten ur tvättstugan.
Hans svar är snabbt och informativt: Oops.. missade det!!

Med en suck går jag in i tvättstugan där vår tvätt faktiskt hänger kvar ( tack för att den inte låg slängd på golvet)
Med snabba ryck så sliter jag ner tvätten, jag skäms rejält.
Jag som alltid är mån om att göra rätt för mig får en känsla av att personen som haft tiden innan måste ha varit skapligt irriterad och det med all rätt.
Letar förtvivlat på väggen där låsen sitter men hittar inte vår kolv. Skit också. Mejlar bostadsföretaget och br om ursäkt för det som inträffat och undrar sedan om det går att få en ny kolv.

Det är i detta läget jag grämer mig för att jag inte kom ihåg tvätten, hur kunde jag vara så korkad att inte komma ihåg.
Men för första gången på många år gjorde jag som jag blivit tillsagd av min kurator och av omgivningen ; "släpp ansvatet lite, lita på andra och delegera en del uppgifter"
Detta gjorde jag *suck*
Jag började tvätta men fick sedan hämta min dotter i skolan som var sjuk. Kunde sedan inte gå ner i tvättstugan men jag var lugn eftersom jag hade tid till 19 och bara tvättat 2 maskiner.
Sambon skulle ta hand om torkningen av tvätt  sade han. Han skulle "bara kolla en sak inna och räta lite på sig"
Redan då borde klockan ha ringt men jag släppte tvätten då faktiskt.

När klockan var 18.30 och jag stod och stekte pannkakor så hade han fortfarande inte varit nere och jag frågade lite fint om han inte skulle gå ner å ta ut tvätten eller om jag skulle gå.
Han hängde då tvätten i grovisen som var ledig och på den vägen är det.
Jag skulle ha tänkt på att den var där.

Förlåt mig kära grannar, detta ska ALDRIG upprepas igen.. LOVAR!!!

På dagarna så är huvudet helt tomt och det är så skönt men när man ska sova som kommer alla hundra tankar susande.
Det ger ett sådant tryck över bröstet när det blir så. Jag försöker faktiskt att inte tänka så mycket och det har gått ganska bra hittils men nätterna är så hemska.
Det är så mycket som tynger nu. Den 9/10 ska jag ha en träff med Fk, läkaren, chefen... MIn läkare har bett mig att fundera på mitt arbetes vara eller icke vara.

Jag vet inte hur jag tycker eller vad som är fel allt jag vet är att jag helst skulle vilja slippa träffa alla dom.
Jag vill inte, vill inte ta en massa beslut nu. Jag orkar inte det.
Jag vill få tillbaka mitt liv, få rutiner som funkar. Som det känns nu så känner jag mig så tom, så tom och ihålig.
Jag vill bara få sova djupt och lungt. Få sova en natt utan alla otäcka drömmar, tabkar och funderingar.
Slippa vakna svettig och med panik i kroppen...

Jag vill sova... Jag vill bli frisk nu....

Var är styrkan och kraften jag hade för ngr år sedan?   Varför finns den inte nu??  Varför ska det vara såhär?
Jag är så svag, så klen och ömklig. Jag är precis en sådan person som jag inte vill vara...Liten och hjälplös.
Så många gånger som jag har försökt att påbörja ngt så händer det alltid ngt. Jag kan inte slutföra saker så är det bara, jag lär bli kvar i den miljö där absolut inget krävs av mig.

Jag kan leva med att jag kanske inte upplever min dröm men det jag sötjer är den försvunna styrkan.
Den som jag behöver och längtar efter.
Jag vill inte längre vara en last för min familj, för samhället.

Jag vågar inte ha dagar som är bra för dom slutar alltid i kaos. Idag var en sådan dag.
Efter en jobbig natt kom jag faktiskt ur sängen, jag skjutsade barnen till skola och dagis. Jag somnade en stund hemma men vaknade ändå i hyfsad tid.
Åkte hem till min syster och lämnade våra dynor som skulle få torka i deras källare  ( tack så mkt!!)
Åt lunch där och mös med deras lilla dotter. Sambon kom hem i tid så jag hann träna och det var så roligt att få dansa igen, bara koppla bort allt.
Allt kändes så bra...

Sen kom saker ikapp mig, saker jag glömt att jag skulle göra. När jag kommer hem så var det lite "kaos" hemma för jag hade visst missat att berätta att jag skulle handla efter träningen ( jag som var så säker på att jag sagt det, men jag har nog bara tänkt det)
Sen kom jag på att jag skulle ha pratat med min vän om hur dagen såg ut och om barnen skulle leka med ngr vänner, men det missades helt. ( Jag är hemskt ledssen gumman )
Sambon hade varit hos läkaren idag och pratat. Och när han berättade vad det hade pratat om så såg jag helt plötsligt alla "svårigheter" som skulle komma i framtiden....

Då blev jag arg på mig själv för att jag i den stunden bara tänkte på mina svårigheter och inte på hur han kanske tänkte och funderade.
Jag är så ego, självisk och detta måste få ett slut.
Annars så förstörs allt omkring mig och jag kommer att förlora allt.

Jag önskade att min hjärna kunde sluta gå på högvarav, jag önskar att jag inte såg allt i svartm jag önskar att mina barn slapp lida för ett beslut som jag tog för ngr år sedan.
När hjärnan går på sådana högvarv så kommer mina tankar på hur mina barn får lida för att jag inte bor med deras pappa.
Inte ens ett äktenskap klarade jag av att fullfölja. Jag lämnade honom när han var i sin " kris" som han uttrycker det.
En "kris", en sådan som jag är i nu men min sambo är kvar. Han är kvar hos mig fast jag är sådan här.
Men jag flydde som en feg råtta och tankar i mitt huvud kommer om att jag är en dålig mor och respektive som inte stöttade barnens far mer och kämpade mer.
Men jag valde att lämna istället och se vad det har gett mina barn.....

Mig har det gett ett underbart förhållande med en underbar man, en närmare kontakt med min syster och hennes familj. Men det har också gett mig två barn som  talar om "kriser" och att mamma "dumpade" pappa.
det har gett mig barn som ber sin pappa om förlåtelse för att de sa min sambos namn eller att dom kramade honom för länge.

Jag vet att jag måste ta tag i det och det är snart, men jeg vet hur det kommer att bli när jag konfronterar honom om det, jag har gjort det förr.
Den styrkan och den orken hittar jag inte, jag kan inte finna den!!!

Det känns som jag har fått min beskärda del i livet, kan jag och min familj inte få lite lugn, kan inte mina barn få själsligt lugn så de kan växa upp till harmoniska och lugna individer.
Jag vill inte att de ska må som jag gör nu.

Nu ska jag försöka sova, för imorgon ska jag pyssla om min kära mormors fötter.


Nattis

Nu är botten nådd rent ut sagt. Nu har han påverkat min son med, jag som trott att han sluppit undan.
Idag var det kalas för sonen och när vi satt och åt innan kalaste startat så sa sonen att hans pappa hade sagt att min sambo var en idiot.
Han har då inte knappt pratat med min sambo och lär då barnen att man kan säga att vem som helst är en idiot utan att man ens känner personen.
Jag försöker på ett snyggt och förhoppningsvis bra sätt att så säger man ju inte om människor. Speciellt dom man inte känner.

Då sa han sedan att pappa hade sagt att jag hade dumpat pappa och sen undrade han varför jag hade gjort det. Jag svarade som det var att vi bråkade mycket och att det inte är bra.
Då sa dottern att jag flyttade när pappa hade en kris och att det var därför jag flyttade...
Barnen är 5 och 8 år!!!! Dom ska inte kunna såna ord som kris, dumpa osv.

Jag har redan innan detta hände tänkt kontakta ngn typ av familjerådgivning för att ta upp detta med honom men jag har velat vänta eftersom min dotter ibland svävar ut i sina historier, men nu tog det hus i helvete rent ut sagt.
Sonen var ju bara 2.5 vid separationen och har inte direkt ngr minnen men han kan redan nu tala om att jag dumpade pappa och att min sambo är en idiot.

När barnen kom i fredags så letade sonen efter min sambo men hittade inte honom, han fråfade då  efter honom och sade namnet. Direkt efter han sagt namnet sprang han förtvivlad ut till sin pappa och bad om förlåt för att han sagt hans namn....
Deras pappa skämtade snabbt bort det och sa att det inte är ngn fara. Det gjorde så ont att höra det och jag grät inombords.
Har tagit upp detta med honom tidigare och då säger han bara irriterat att  dom får väl prata om vem dom vill....!?!?

Imorgon väntar ett möte på BUP  med en läkare, sköterska, dottern och jag och mitt ex. Jag har sån ångest för det eftersom det ska disskuteras ev medicinering och annat.
Min dotter kommer också troligen få reda på att hon har ADHD och det är inget vi har talat om henne eftersom teamet omkring henne anser att hon verkar oberörd ang det.

Jag orkar inte ta mer just nu, jag gör verkligen inte det. I detta tillfälle så känns det som om själen går i bitar.
Det gör så fruktansvärt ont i mitt hjärta  och jag undrar hur jag ska orka.
Efter idag så känns det som om jag skulle vilja lägga mig ner och sova och bara strunta i allt, som en struts ungefär.
Men det går inte för jag har en del att göra. Fortsätta med min arbetsträning (som går åt skogen) vika tvätt ( har en massa ligger som bara måste vikas)
Det vore skönt att få städa för det ser för jävligt ut hemma och jag vantrivs här så fruktansvärt.
Imorgon måste jag innan klockan 10 ringa minst 2 samtal.

Märker att min kropp är stressad nu för min hörsel är kass, jag är okoncentrerad, trött och värk i lederna...

Nu har jag spytt galla tillräckligt... Tanken bakom denna blogg var att skriva om dagen på ett mer komiskt sätt men det går åt skogen med det.

Godnatt alla .... Sov gott

Den senaste tiden har jag vänt ut och in på mig själv. Försökt lista ut saker och ting med mitt förflutna, min nutid och min framtid.
Kan väl med handen på hjärtat säga att jag har visserligen upptäckt mycket men lika mycket om inte mer ligger idet fördolda.
Det som stör mest nu är att jag inte kan leva mitt liv som förr och det smärtar massor. Jag känner mig lat som inte vill arbetsträna, jag känner mig misslyckad som inte kan komma ihåg saker, känner mig handikappad eftersom jag inte vågar köra bil längre.

Jag är bunden till andra eftersom jag är rädd för att köra vilse, kliva av vid fel hållplats, glömma barnen och bara virra bort mig.
Jag glömmer att äta, glömmer att barnen ska ha mat ( som tur är påminner dom mig)
Jag är rädd och orolig för hur de har det hos sin pappa eftersom sonen har förändrats sig.
Jag är orolig för hur jag ska orka jobba samtidigt som dottern och hennes skolgång kräver sitt såhär i början.

En sak om dagen är ungefär vad jag klarar. En dag då jag arbetstränar ser ut som följer;
6.00 ringer klockan ( jag behöver ca 35 min för att ta mig ur sängen)
7.00 på jobbet
11.00 ( om jag orkat 3 timmar)
11.30-ca 15.00 Sover
15.00-16.30 Försöker att bli människa igen och slippa "bakfyllesyndromet"

Sedan kommer kvällen och det är bara att äta och försöka umgås innan sängen hägrar.
Dagen därpå är jag dimmig hela förmiddagen och jag kan inte ta mig för ngt.
Och detta schema är den veckan jag INTE har barnen.

När jag har barnen så är det en massa annat som måste hinnas med också, bla väckning, påputtning med kläder, frukost, se så allt är med osv...
På eftermiddagen är det mat som ska lagas, barn som ska borstas tänder på nattas och sedan däcka i soffa eller säng...

Mitt i allt detta ska jag försöka hitta tillbaka och samtidigt börja jobba. Målet är att innan 10/9 ska jag jobba 25% av mitt ordinarie schema!?!?
Allt jag vill just nu är att vara vid vårt blivande hem och påta i rabatter, långt från alla måsten. Det känns så värdfullt nu när jag börjar se en liiiiten ljusning.

Jag tror jag fick min mamma att förstå hur jag igentligen mår häromdagen.
Jag förklarade och min sambo förklarade hur jobbigt det är att inte fungera som människa och jag försöker få folk att förstå.
Det är så hemskt att inte kunna fungera som vanligt...

Nu så har jag jobbat måndag och onsdag mellan 7-10 och det var spännande. Jag hade saknat mina arbetskamrater men inte själva jobbet. Brukarna tar så mycket energi av en och jag kan inte ladda om igen.
När man sedan ska koppla av så är både mitt hem och sommarstugan i kaos. Och regnet gör att jag inte kan vila ute.

Jag önskar att jag kunde öppna mig totalt för dom omkring mig men det finns en spärr som jag inte har kunnat lossa på ännu.
Och om jag kör på som jag hade planerat så står jag här ensam ,om jag nu har tur så jag orkar stå. jag kanske ligger inlagd på psyk då....

Jag vet att det jag gör är fel på alla sätt och vis men jag kan inte låta bli.  Jag önskar att jag bara kunde säga som det var när ngn frågar men jag håller god min.
Dom som känner mig ordentligt ser igenom hoppas jag men tyvär har jag lyckats "lura" min sambo.
Jag ska väl oxå erkänna att om jag lurar honom så har jag även lurat mig själv.

Hur ska jag få min omgivning att förstå att jag inte känner mig redo ännu att ta det stora steget ut i arbetslivet. Jag är så glad över att min granne förstår. Hon vet och hon ser.
Hon har hört det jag har hört, hon har varit i samma situation som jag. Jag har kommit så långt men jag har verkligen ingen lust och energi. Men säger man det så är man bara lat och arbetsskygg.

Jag kan nästan till 100% lova att min läkare inte kommer att sjukskriva mig på heltid mer och han kommer inte att ändra sin diagnos eller ens ifrågasätta den.
Jag vet inte hur jag ska orka.
Just nu ser jag bara skolstarten för den äldsta, möten med skolan ang ADHD problematiken. Kurser för föräldrarna och en massa tjafs med mitt ex.

Idag träffade jag mina barn i en butik i närheten och den yngsta gav mig en bamsekram och viskade i mitt öra " jag vill vara hos dig"
Det gjorde så ont i mitt hjärta för när dom var hos mig sist så var hans första ord " Pappa sa att du dumpade honom"
Vad svarar man!?!? Visst lämnade jag honom men det var efter en massa försök och familjeterapi.
varför pratar man i sådana ord inför barnen? Vill man svartmåla den ena?

Den äldsta fyllde då i att " det var ju när pappa hade sin kris "
Jag måste verka hemsk i deras ögon, lämna deras pappa när han var i en "kris".
Mitt i allt detta tjafs, pussel och lirk så ska jag tänka på mig och min chans att arbeta.
Jag kommer att sätta mig åt sidan igen tills det blir långledigt igen och alla skolor å så är slut.
Under tiden har jag nog antagligen jobbat på och när ledigheten kommer brakar jag och då är jag "on my own"

När jag fick det klart för mig så vetjag inte hur jag ska göra längre, denna dag har verkligen krånglat till allt.
Det snurrar  som en orkan i huvudet och jag har inte en susning om hur jag ska göra.
Hur jag än vänder på mig så förlorar jag på ett eller annat sätt.
Varför ska det vara så svårt???

Förlåt mig alla  för att jag kanske gör dåliga val...

Så är veckan ugång och jag har inte börjat arbetsträna ännu. Fixade inte att släppa allt ansvar för barnen och låta sambon ta över på morgonen. jag vet ju att han fixar det men i huvudet så planerade jag allt jag måste fixa nu.
Vi är ju två ju, men min hjärna har inte fattat det ännu.
Så nu kör jag igång nästa vecka då barnen är hos sin pappa, mindre moment och måsten som är då.

Vi har iallafall laddat inför kalaset som sker imorgon vid stugan, trädgården har snyggats till och stugan har städats så gott det går.
Men det var varmt och soligt och jag var så trött, hade ingen energi alls och det var så tråkigt.

Svärmor, min sambo och mina barn slet som bara den medans jag bara flöt omkring kändes det som.
Jag måste vara otroligt lat för jag hoppade lite hit och dit.
Kunde inte fullfölja ngt och hade inte orken att påbörja ngt annat heller.
Är ett vrak idag kort sagt...

Har i två dagar börjat vänja kroppen med att gå upp kl 6.15 och jag är såååååå trött och då ör det bara tisdag.
Igår ringde klockan 6.15, jag vaknade och ställde om den till 6.45.
Då klev jag upp, gick till tvättstugan och tvättade 2 maskiner. Ringde ngr samtlal efter kl 8.00. Sedan var jag slut, helt färdig.
M a o..... mellan 7-10 hade jag enkla aktiviteter och efter dom timmarna var jag slut!

Men som många säger, det är latmasken ( och så ler dom)  Jag vet att många menar väl men nu börjar jag tro att det verkligen är så och om det är så är det ju bara till att sluta prata och börja jobba.
Tuta och köra helt enkelt.
Är faktiskt ganska mycket inne på det just nu eftersom jag är övertygad om vad min läkare kommer att säga.
han kommer inte sjukskriva mig helt utan kommer att trycka på arbetsträning och ev 50%.

Som det känns nu så skulle jag vilja bli utredd men jag orkar inte tjafsa så jag kör tills det säger stopp....
Så jag kommer att hoppa igång och när kroppen ev säger ifrån pressar jag mer för då kanske man blir så sjuk så man tas på allvar.
Är det enda sättet så kör jag på det.... Då kanske jag oxå får se om jag är så lat som det verkar.

Men nu är dotterns kalas på tapeten och jag har ingen... Hör ni INGEN ångest för det :D
Ska bli kul att ha kalaset där i alla enkelhet.
Sånt gillar jag.....

Nattis

Så var denna vecka slut. Delar av vårat sommarprojekt börjar ta form och det känns så skönt. Har haft 2 underbara dagar där jag verkligen har mått så bra. Klumpen i bröstet har förvunnit och det känns som jag faktiskt ar laddat batterierna.
Problemet är att det är inga "longlife" batterier tyvär utan man måste nyttja energin väl vilket jag inte har lärt mig ännu.

Imorgon ska jag enligt överrenskommelse börja min arbetsträning kl 7. 00 men det känns sådär, Alla tycker det ska bli så bra.
Dom enda som verkar bry sig om mig är min syster och min sambo. Dom verkar se mig som den jag är och verkar förstå mig som den stackars sate jag är *L*

Ibland önskar jag att det syntes på mig att jag mår skit men jag är bra på att spela, det är därför jag sitter här och jag är inte ensam.
Nästintill alla som mår som jag har varit duktiga på att hålla masken och en sådan sak är svår att bryta. Men hur förklarar man det för sin stackars mor eller omgivning.
Pappa är ju praktisk och har lite svårt för det där med känslor, men jag vet vad han menar med det han säger.
Det som sägs med lite "humor"  ligger oftast ngt allvarligare bakom och man får ibland klura lite på det han sagt *L*

Men som sagt, jag har växt upp med den mannen och han är nog den av mina två föräldrar som i tysthet förstått mest.
Jag har ju som sagt ställt till med en hel del för dom under min uppväxt och ibland har jag nog gjort dom ganska besvikna.

Lustigt, men när jag skrev raderna innan så började jag gråta hysteriskt. När man är påväg upp så faller man igen men dock inte lika djupt som för 6 månader sedan.

Ngt som känns väldigt bra är att det börjar gro en känsla av jävlar anamma inom mig. Jag börjar ( i en väldigt liten skala) känna förändringens vingar inom mig.
Men det är ju en bit till att våga med, våga satsa, våga chansa och det viktigaste av allt...... Våga stå på sig.
En fördel vore ju med att kunna fullfölja saker med.

Det är ju ngt som jag aldrig har kunnat gjort i mitt liv och det har jag fått höra ska ni veta. ( Tur att graviditeterna sköter sig själv annars hade inte barnen blivit klara he he he)  
Men jag har snart gjort klart ett dass.. de ni!! ( det kunde ju dock ha gått liiiiiiiite fortare.) hihi

Nu är det snart dags för kalas och jag har ingen ångest för dotterns kalas.... Vi ska vara i stugan och ingen förväntar sig annat än ett "pimitivt" kalas ute i det gröna. Alla vet att vi rustar och jag behöver inte bygga en fasad inför kalaset.
Kan även känna lite stolthet för mina rosor som inte har ngn ohyra och för planerna som vi har. I år är det jag som får visa runt och skryta lite ;)

Mammas kalas blir dock lite mer spänt då jag i friskt tillst¨nd lovade att hjälpa till. Som tur är är mitt syskonbarn med så jag kan lugna ner mig med hjälp av henne *L*
Sedan så kommer jag förlita mig 100% på sambon och att han faktiskt denna dag har fullt ansvar på barnen.....Utifall att jag spårar ur.....

Belöning väntas ;)..........

Natti

Har inte kunnat skriva på ett tag. Huvudet har varit tomt på tankar men ändå så fullt.
Har varit sjukskriven sedan 1 februari och det har gått upp och ner och en viss förbättring har skett. Jag har börjat vända ut och in på mig själv och det tar så otroligt mycket energi.
Denna vecka har varit turbulent, har både träffat min kurator och sedan haft en träff med min chef och fkr ang min rehabiliterning...

Min kurator och jag hade träffats innan och förberett mig lite på vad jag skulle säga och vad jag kände. Det var så mycket jag skulle ha berättat där, men som inte blev sagt. Utan det som  hände var att jag satt där och bara  var tyst och svarade på frågor.
Det är ju inte så jäkla smart på ett rehabsamtal.

Alla tycker det är bra för mig att jag ska gå tillbaka.... Läkaren tycker det, kuratorn tycker det, försäkringskassan tycker det och chefen tycker det.
Men inte jag!!! Jag har absolut ingen lust men det kan man ju inte säga för då är man ju arbetsskygg och lat.
Jag känner mig så otroligt trött, som om jag inte hade sovit på minst 4 år.

Men så kommer nästa känska och det är att det känns som om ingen tar mig på allvar eller tror på det jag säger.
Enligt vissa så borde medicinen ha verkat och jag borde vara mkt bättre och att det nu är dags att arbeta.
Försäkringskassan ger mig ca 5 veckor på mig att arbetsträna och senast den 11 september ska jag helst vara uppe och jobba minst 25%.

Så frågar dom..... Tycker du att vi kör över dig??? Och vad svarar jag då.. Jo..... Nejdå!?!?! Jag har ju inte fattat nått.
Hjärnan har inte hunnit med, men nu är den med och har fattat. Och den vill inte....

Får man tycka så? Inbillar jag mig?? Dom kanske har rätt, jag är nog inte sjuk. Jag inbillar mig.
Gud så dum jag är isåfall, har lurat mig så.....
Så på måndag  kl 7.00- 10.00 så kör det igång.

För 2 år sen när jag satt i samma sits så var jag peppad att börja arbetsträna men det är jag inte denna gång.
Jag vill verkligen inte, jag orkar inte och jag vågar inte, men vem förstår??
Jag börjar tro på det jag har hört, att jag inbillar mig.

Varför tar jag inte tag i saker på en gång. Ett jättebra exempel är min kära dator som slutade att fungera för ca 2 veckor sedan. Jag hittade inte garantin men trots att min sambo ber mig ringa butiken och kolla om de har en kopia så gör jag det inte, vilket innebär att när jag väl får tummen ur så gick garantin ut för ca 2 veckor sedan. JIPPIE!!!!!

Men jag funkar liksom så tyvär, jag vill så mycket men kommer aldrig till skott. Som här hemma, jag vill ha det snyggt och ombonat men jag lyckas inte. Jag måste verkligen vara lat och slö eftersom jag inte fixar det.
Grannen mår lika skit som jag och hon har 2 barn som jag men ändå har hon ett fint och prydligt hem...
Men hos mig ser det ut som i en ungkarlslägenhet efter en hård helg.

Så efter att ha varit hos grannen och ätit pizza och druckit vin så tassar jag ner till mig och ser att klockan är över 02.00, normala människor går nu här och lägger sig..... MEN inte jag, jag sätter igång att städa eftersom ångesten i kroppen bara ökar när jag lägger mig ner. Jag ser kaoset i sovrummet, hallen, oredan på hyllan i badrummet. Tvätthögen som växer, diskbänken som inte längre syns och ett vardagsrum som numera känns som ett upplag.
För att inte tala om de små "grisarna" som sitter å skriker i sina burar.
Sambon sover gott bredvid mig och jag är avundsjuk på hans lugna andetag.

Han är sliten, det tar hårt att leva ihop med mig och mina barn men jag tar mest på hans krafter tror jag även om han inget låtsas om.
Det känns ibland som att han skyddar mig från saker eller rättare sagt håller mig borta från sådant som han kan tycka gör mig illa. Jag får en sådan känsla ibland.
Men det kanske bara är ja som inbillar mig, vem vet.

Jag saknar mina barn nu, dom ska vara hos sin pappa en vecka till eftersom det är sommar och det känns så jobbigt, tur att min kära systerdotter finns och att grannens barn finns.
Det bästa med min systerdotter är att hon är bebis för dom inger ett sådant lugn och precis det  lugnet behöver jag.

Det som spökar på nätterna nu när man ska sova är hur det ska gå när sommaren tar slut. Hela huvudet är så fullt med funderingar så allt annat bara försvinner.
Jag har inget minne, kör vilse och hittar inte hem och jag är så fruktansvärt rädd. Har ingen kontroll längre och det är snuskigt. Jag är ju van att ha stenkoll.
Hur ska det gå och jobba sedan....??
Min största skräck är pensionärerna, att möta dem, att lirka och trixa för att få dem att göra som jag vill.
Jag kommer vara död på eftermiddagen när jag kommer hem, jag kommer inte att fixa ngt annat än att jobba.

Och hösten kommer ju också innebära skolstart för den stora som också har fått diagnosen ADHD.
Så nu ska man träffa läkare och disskutera medicin. Jag kommer att få pussla mellan alla instanser eftersom inte mitt ex. tål att min sambo är inblandad.  Detta gäller ju barnet och hennes livsvillkor sambon måste ju också få kursen om hur man ska göra.
Det kommer att bli tungt att tjafsa med exet, arbetsträna och dessutom försöka städa, laga mat och umgås med familjen, släkt och vänner.

Läntar redan ....NOT!!!!! Någon som vill byta...???


Stackars familjen säger jag...


Och en hälsning till mosters lilla tjej:   Moster är inte alltid såhär knäpp

Känner mig som ett barn nu, ett barn som inget klarar. Som måste tas omhand, läras och fostras på nytt igen.
Ibland så känns det som om jag skulle lida av någon form av demens och att jag har glömt att göra de mest nödvändiga saker, saker som i vanliga fall görs på rutin.
Det är så frustrerande för helt plötsligt kommer ett behov av att bevisa att jag kan.... Att jag kan själv....

Har gått ner 13 kg sedan i april och det känns bra ( om vågen nu stämmer)
Hade som mål att bara väga och mäta mig 1 gång i månaden, den 20e. Men detta fungerade bara första månaden.
För när jag märkte att jag tappade kilon så startade mätningen och vägningen. Så under en dag så kan jag väga mig minst 4 ggr.
Det blir som ett mantra att varje gång jag varit på toa så måste jag väga mig och om jag har ökat i vikt får jag ångest men om jag har tappat i vikt så mår jag bra.
Nu snodde sambon en del av vågen så den inte går att använda... *suck*

Nu får jag problem istället för nu har jag inget om jag inte hittar på andra ideer.
Det är det som är skumt, det känns som att allt jag börjar med blir en form av ångestdämpare och när min omgivning får reda på det så måste jag sluta.
Försökte prata med min läkare om detta men det enda han pratade om var att jag skulle börja arbetsträna.
Då vet jag hur det går, då blir jobbet en form av "ångestpressare"

För någon månad sedan så var det så mycket lättare att hantera tankar och ångest men nu är det värre.
Nu känns det som att jag bara trycker ner allt och försöker dämpa känslan inom mig med olika saker.
Mycket oro finns för vad som kommer upp hos kuratorn framöver och hur mina nära och kära ska stå ut med mig.

Jag vill inte ha ångest, jag vill inte må dåligt och jag vill inte ha ett inre tryck hela tiden

Varför ska det vara så svårt att hålla ordning i sitt liv. Ordna allt i tid och ha koll på saker och ting.
Det är något jag inte kan förstå. Folk omkring mig verkar ha stenkoll på sitt liv eller så är dom skitduktiga på att dölja det.
MItt hem är konstant kaos och som grannen lite snällt sa idag....Det här är ju ni.....
SKITKUL.... Vill inte vara den som har en enda röra hemma ju!!!

Jag vill ha ett rent och prydligt hem, laga god och hälsosam mat, ha hela och rena barn. Inte ha högvis med tvättad/otvättat tvätt.
Inte ha möbler stå på varandra och grejor i varje vrå. Snart gör jag en REJÄL rensning och kastar ALLT!!!

Imorgon ska vi vara barnvakt till sambons kusinbarn. Två små tjejer på 1 och 2 år.
Mamman har aldrig varit hemma hos oss och jag vill inte att hon ska få en chock och känna att här vågar jag inte släppamina små barn.
Hur fixar andra det? Hur kan en person som mår dåligt sköta två små barn, hålla rent och snyggt hemma.?
Det undrar jag helt ärligt, men det kanske bara jag som är lat... Vem vet.

Det kommer jag snart att reda ut antar jag då min kurator är väldigt bra, hon ser det jag inte ser och hör det jag inte säger.
Vi ska jobba på mitt JAG som det så fint heter, min självbild och varför jag trycker ner mig själv så mycket.
Hon ska hjälpa mig att se mig själv med andra, mer rättvisa ögon än dom jag har..

Jag ska få hjälp att "TA TAG" i saker. SOm det nu är så VILL jag men får inte TUMMEN UR.
Det är som i högstadiet, där ville jag så mycket, pluggade så hårt men fick aldrig bra resultat.
Min syster hjälpte mig att hitta en studieteknik på gymnasiet som hjälpte mig igenom faktiskt. Min tre år yngre syster hittade metoden som hjälpte mig.
Det är Otroligt eller hur??

Nu önskar jag att jag hittar en teknik som funkar för mig idag, i mitt liv med familj , släkt och vänner.
Jag tror jag hade en förut innan jag skilde mig, men den var nog påtvingad och kanske inte alls funkade. Jag trodde den fungerade  men såhär i efterhand med facit i hand så ser jag ju att min teknik endast var tillfällig och den brakade ju mot slutet när jag fick dra lasset ensam.

Det gick så länge vi var två men som ensam rasade det fort. Och när jag sedan flyttade så brakade allt och min ekonomi rasade.
Eftersom jag kände mig så usel att behöva tigga pengar så undvek jag att tala om hur mktrt jag igentligen behövde utan gömde en massa räkningar.
Det straffade sig rejält och straffet är att jag får vänta ngr år innan jag ens kan tänka på att skaffa hus.

Känns så surt och jag skäms över att behöva hitta på lögner över hus vi hittar men inte får köpa.
Nu är det ute här och nu kommer snart folk i min omgivning veta det men jag orkar inte hålla på det längre.
Orkar inte försköna sanningen och speciellt inte nu när ett toppenhus har dykt upp.

Jag har lovat mig själv att vara så ärlig jag bara kan och orkar vara. Och inte ljuga om skitsaker som är oviktiga. Jag vill att min omgivning ska veta att de kan lita på mig.

Tack och godnatt!!

Tänk så annorlunda allt kan bli. det behövs inte så mycket faktiskt. Små saker som blir hiskerligt stora.
Om jag då hade vetat det jag vet idag så hade allt sett annorlunda ut. Då hade man inte suttit här som en gnällig, manisk och besatt kvinna.
Jag har verkligen blivit nojjig under denna tid. Knepigt värre. Jag ljuger ska jag väl villigt erkänna och då handlar det om mat. För om jag förnekar att jag ätit allt onyttigt så har det inte hänt.. eller??
Lite strutsvarianten faktiskt.
Idag har jag dock inte ätit något så idag har jag inte frossat *L*  om det nu skulle vara så mycket bättre.

Jag har iallafall några punkter jag ska prata med kuratorn om på torsdag. Det upptäckte jag idag faktiskt.
Min godtrogenhet gentemot mina medmänniskor. Jag vill inte vara så godtrogen och bli lurad.
Jag vill ändra mig där, inte lita blint på vad andra säger utan försöka se igenom när jag kanske anar att en lögn kryper fram.
Jag blir så jäkla lurad varje gång. Fast jag innerst inne anar att det osar skumt.
Men av princip så sållar jag skarpt vad andra säger om människor ( skvaller) eftersom jag vet att det kan röra sig om missförstånd. Men när det bli personligt då är det svårt.

Hej å hå vad jag talar i gåtor nu *S*... Var inte min mening men jag har funderat på detta ett par dagar så nu kände jag att det var dags att avsluta det för denna gång.
Kan ju inte mala på i det oändliga ju, då kommer man ju ingen stans här i livet.

Nu bär det av till sommarhuset och en halvklippt gräsmatta!!!
Tjoho!
 

Att det aldrig ska ge sig. Ska det aldrig gå uppåt för mig igen. Ska jag fortsätta kravla på botten.
När jag sjukskrev mig i februari så mådde jag så dåligt att jag inte såg något ljus någonstans, ingen utväg ur mitt dåliga humör. Men med medicinens hjälp började jag kunna se lite ljusare på saker och mina tankar blev inte så mörka. Jag sov bättre men där blev det stopp. Inget mer hände.
Det känns som om jag står å stampar på samma ställe som jag gjorde för en månad sedan och jag fattar inget.

Träffade mina arbetskamrater på en personalfest förra veckan och då kom ordet utbrändhet på tal. Nu har jag läst lite om det och den stora frågan är om det inte är det jag har. I någon form iallafall.
Men det känns overkligt och "på låtsas" att säga att man är utbränd.
Det har använts så fel så jag tycker det är mer pinsamt att säga det än att säga att man är deprimerad.

Jag skäms otroligt mycket över min situation och över att jag inte blir bättre. Jag tycker det känns som att folk anser att jag inbillar mig. Att människor tröttnar på att höra att jag inte mår bra när de frågar hur jag mår.
Jag är trött på att känna såhär.

Har träffat en kurator och det kändes bra. Den första träffen gick åt till att "bekanta" oss lite med varandra, se vad jag hade för tankar och vad jag ville ha hjälp med. Hon ställde lite frågor om min situation och om mitt familjeliv. Vi bekantade oss helt enkelt och det kändes som ett mkt bra upplägg.
Jag ska träffa henne igen om 2 veckor.

Önskar också att försäkringskassan kunde ta och betala ut mina pengar. Har inget fått sedan jag blev sjukskriven... *suck*
Tvingas leva på min sambo och det är så jobbigt. det är jobbigt att behöva ligga någon till last på detta sätt.
Ska kontakta dom imorgon igen för att se hur det går.
Allt ska verkligen strula för mig just nu. Nu när det är som jobbigast.

När söndagen kommer så funkar inte min hjärna, jag minns inget, kan inte prata eller tänka. Kan inte forma meningar.
Undrar om det är såhär det känns att bli dement måntro.
Igår sov jag hela dagen. natten innan hade jag inte sovit ngt knappt. Jag har en tendens att må dåligt på kvällen, det är då allt dyker upp och bara vill ut.
Snart tar jag nog knäcken på min älskade sambo med. *L*

Men nu till ngt roligare. Slutet på min systers graviditet närmar sig, det är så härligt att höra hur hon börjar förbereda sig och jag är så glad att jag får vara lite delaktig.
Jag är stolt över att kunna hjälpa henne med de erfarenheter jag har.
Ska bli så otroligt kul att få bli moster kan jag lova!!! Jag väntar med spänning.
Hon är en bra syster och hon kommer att bli en kanon mamma.
Hennes man kommer att bli en bra pappa med
Nu har han ju en jätteanledning till att få leka med leksaker, titta på barnfilm osv...

Och syster.....Snart kan du gå och se på barnbio utan att låna något barn, nu har du snart ett eget att ta med hihi....