mollym

Byter nu plats för min vanliga blogg. Har en blogg om vårt husbygge kvar men min dagliga blogg flyttas till

http://my.opera.com/Izzzyz/blog/

Välkommna dit!

Jag får spel på mig och mitt liv. Jag vill bara skrika högt.
Jag vill göra ngt men jag vet inte vad. Är så FRUSTRERAD!!!!!!!!!
Det är sådana jävla myrkrypningar i kroppen och jag bara stör mig på sambon.

Har ett hem som ser för JÄVLIGT ut och har en kropp som väller över. Har en stuga som oxå är i KAOS!!!!
Undrar om det var såhär Hitler k ände sig när han satte igång andra världskriget!?!
Isåfall ska jag nog låsas in på obestämd framtid...

Det är så mkt som har bubblat upp i mig denna vecka, den veckan jag trodde jag skulle få slappna av ...
Trodde att ett dygn vid vattnet skulle ge själslig ro för en stund men icke.
Trodde även att allt annat vi gjort skulle ge mig tillfredställelse och det gjorde det iof med. Men det kom även surt efter.

Mitt förflutna kommer ikapp nu och jag kaninte längre kämpa emot. Har kämpat så länge att hålla allt tbx men nu kommer det.
Jag har inte tid med det, har absolut ingen tid med det då jag förväntas börja jobba i september.
HATAR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

En sak vet jag iallafall, jag klarar bara en sådan här omgång. Blir det en till så ger jag upp...

Det är så frustrerande att inte känna igen sig själv. Jag kan inte acceptera att jag är som jag är och jag vill ha tillbaka mitt liv igen.
Jag vill kunna njuta, kunna slappna av och bara vara.
Som det är nu så känns det som att pulsen går i 180 och att hjärtat slår dubbla slag.
När jag lägger mig på natten så är kroppen uppe i varv och när den väl varvar ner går huvudet igång.

Igår åkte vi och hälsade på samnbons bror med familj i den stugan som de brukar låna. Stugan ligger belägen nnära vatten och det är tyst omkring den.
Jag som brukar älska vatten och natur kunde inte koppla av.
Jag älskar att se vågor som brusar och när sjön är "orolig"... Tycker om att sitta på en sten och känna vinden rufsa om i håret.
Men inte denna gång. Jag blir så arg, så ledssen och besviken.

Då kommer frågan "var hör jag hemma?
Jag hör inte hemma där, hör inte hemma här, hör inte hemma i mig själv heller.
Jag är så trött på att sitta där jag sitter.
Enda stället där jag "slappnar av" är nog under täcket i sängen.
Men det löser ju inget och i slutändan ger det mer stress.

När jag sen läser de nya reglerna för sådana som mig så kommer genast tanken på att sätta en kula i benet på Mr Reinfeldt.
Jag hoppas i själ och hjärta att de som röstat fram honom också blir sjuka och inte får den hjälp som behövs.
För jag blir inte friskare av att bara få en sänkt ersättning utan jag behöver HJÄLP!

Jag har jobbat i princip varje helg i över 15 år. Jobbat heltid i genomsnitt 12 av dessa 15 år.
Jag har hatat mig själv och ansett mig sämre i över 20 år. Ändra på det på 1 år.
Under mina 1.5 år har jag lyckats med att röra upp mitt förflutna och nu ska det pusslas ihop igen.
Hoppas bara att jag lyckas innan 5 september för sen är det kört.
Sen är det bara att vänta in näsja sjukskrivning och då kan jag bara be till Gud att jag kommer att överleva det.

Vem hör den avlidnes sista önskan?
Vem hör orden som inte är skrivna utan endast uttalade till en person de fattat förtroende för?
Hur får man sin röst hörd genom den anhöriges strid att få sin vilja fram?

Hur ska min syster och jag få min mamma och moster att förstå att mormor ville ha det enkelt?
Varför kör dom sitt eget race när mormor pratade med oss om hur hon ville ha det?

Min älskade mormor dog lördagen den 26/4 2008 kl 22.05 i sjukdomen ALS.
Hon dog i en sjukhussäng på USÖ.
Inte en av hennes väninnor besökte henne i hemmet eller på sjukhuset när hon blev sämre...INTE EN ENDA!
Alla dom som hon stöttat och hjälpt i svåra stunder fanns där för henne...
Ska dom då sitta i kyrkan och "hedra" henne!?! ABSOLUT INTE!

Dom sitter där endast för att se, nyfikna och sedan för att "man ska" plus att det är gratis fika efteråt.

Min mormor var politiskt i socialdemokraterna och sedan i Röda Korset. Båda dessa organisationer har en fana som används vid begravningar.
Mormor ville absolut inte ha dessa men tror du att min mamma å moster sa nej till det... ICKE!

Besviken är jag på henne......

Så sitter man här igen med ännu en sömnlös natt. Det är rörigt i huvudet men ändå så finns inga tankar. Precis som att det är så fullt så hjärnan inte ens har plats att "packa upp filerna" till bildformat.
Varför ska det bli så här när mina goa ungar är här och jag behöver mina tankar och mitt huvud.
Men jag är för dum helt enkelt, lär mig aldrig hur jag funkar. Men hur fungerar jag numera?

Jag får mediciner, sjukintyg och samtaksstöd. Men vem hjälper mig att hitta tillbaka till mig?
Läkaren bara pratar om hur lätt det är att bli sjukskriven och att det är tufft att gå tillbaka när man varit borta så länge.
Men det han inte förstår är att jag har vänt ut och in på hela min person och nu ska jag försöka samla ihop bitarna så att det blir en hel och fungerande människa.

Det har blivit så mycket nu på sista tiden så min reservenergi är borta.
En del av den brände jag på en körhelg ( som bara blev en dag) men det var så roligt, så härligt och upplyftande.
Att samlas över 100 pers å bara sjunga gospel en hel dag.
Det tog en hel vecka att bli en människa men det var det värt.

Sen kom detta med min mormor som har blivit gammal och "sjuklig". Min moster drar igång en jättekarusell som aldrig slutar känns det som.
Till detta kommer min kära mamma som inte vågar säga ifrån till sin syster,
Vem vänder hon sig till då??? Jo till mig som jobbar med skiten.
Men fattar hon inte.. JAG ÄR SJUKSKRIVEN FRÅN DEN BITEN!!!
Men säga det till henne så har man det sju resor värre.
Hon måste säga ifrån till sin syster. Vad ska jag göra åt saken som hon gått med på!?!?!
HOn kan inte säga ja och sen ringa till mig och berätta hur fel hon tycker det.

Hon börjar alltid med att säga " SKa inte tjata men....."
Sen kommer en harang om hur jobbig hennes syster är och hur hennes roll är i denna sits.
Men idag fick hon ett svar hon inte räknat med.... Jag vlev förbannad på henne men då får hon det sårade uttrycket så då ger man sig.
Jag orkar inte ta hand om henne, orkar inte ta den striden hon inte orkar.
JAg är sjukskriven från detta just därför... Jag orkar inte medla, "gulla", lirka å pussla mellan anhöriga och vården.

Jag orkar inte vara den som ska tala om för döttrar att dom inte ska göra allt för sina föräldrar men det är de jag sitter och gör.
Jag undviker telefonen om jag misstänker att hon eftersom samtalet ALLTID slinker in på samma ämne....

Förlåt mormor.... Jag lovade att ge dig en bra och god vård.
Vi har pratat mycket om hur du inte ville ha det och nu är vi där.
Så ofta vi har pratat om hur anhöriga gör sina släktingar sjukare osv...
JAg lovade dig då att det aldrig skulle hända dig....
Men jag orkar inte..... Fölåt!!!

Det är så mycket nu och jag har ingen ork alls.
JAg förstår att mina barn inte vill vara hos mig.... Vem vill vara hos mig som inget orkar.

När jag ligger i sängen och ska sova så kommer dom, när jag sitter i bilen kommer dom också men när jag sitter här och ska försöka få ner dom på pränt så går det inte.
Jag får inte ner dom tankarna som rör sig i huvudet här.....
Jag förstår det inte, jag vill inte vara ensam med mina tankar. Jag är så trött på det för det äter upp mig inifrån.

Mina barn vill inte vara hos mig, dom vill inte åka hit längre. Det smärtar så varje gång jag hör dom säga det.
Men jag förstår dom... Dom har en mamma som bara mår dåligt och som inte orkara göra en massa saker eller baka å pyssla med dom.
Dom vill vara hos pappa. Gör jag dom orätt som låter dom komma hit varannan vecka?
men jag vill ha dom här, jag vill inte att dom bara ska komma ibland!!!

Utan dom är jag inget, utan dom kan jag lika gärna ligga kvar i sängen och strunta i allt.
Jag vill inte må dåligt längre, jag vill inte förlora mina barn!

Mamma ringde igår och undrade lite om mormor och så. Efter att ha pratat ca 30 min så slänger hon lite snabbt in frågan.. Ja hur mår du nu då?
Ska jag svara henne ärligt? Klarar hon det?
Fixar hon att höra att hennes äldsta dotter äts upp innifrån av ngt som jag tror är inbillning, som min läkare också tror är inbillning eller lathet.
Jag fick ju höra det av honom, hur lätt det är att bli sjukskriven här i sverige.

Jag vill inte ha det såhär men han och de andra jag träffar kanske har rätt. För han tror inte på mig och det gör nog inte psykiatrisjusköterskan heller.
Så nu tvivlar jag med.. Såelar jag ett spel för mig själv och för andra?
Så vad svarar jag då min mamma... Jo det vanliga svaret... " det är ok"

Men min högsta önskan är att någon ska hitta knappen, den som startar allt. Den som tömmer ut allt som finns inom mig och får mig att berätta det som jag aldrig berättat.
Får mig att våga känna, våga yppa mina innersta tankar.....

Nu ska jag ta en sömntablett så jag får sova.... Natti

Ställde mig på vågen och fick ett chockresultat. Nu får det vara nog!!!
Jag blev så äcklad av att se resultatet.
Har gått upp 10 kg på jag vet inte hur kort tid. Var ett tag sen jag vägde mig

Skit, skit skit och dubbelskit. Nu måste jag ta tag i detta.
Tyckte väl att min kropp blivit extra dallrig å det stämde visst

BLÄÄÄ!!!

Det blev min dag på alla sätt och jag blev såååååå glad. Mitt kalas skjuts upp till sambons fördelsedag i april.
TJOHOOOO!!!

Fick ett presentkort av min sambo som innebar att jag hade en hyfsat fr budget i valfria butiker men efter några timmar på ett köpcentrum kom jag hem med ett sykitt för 49.50 från Lidl.
Ja så dyr i drift var jag och sambon blev paff.
Men jag hittade ju inget jag ville ha just då och jag kan ju bara inte handla för handlandets skull.... eller??

Sedan så blev det tårta med barnen och sambon och grannen, det var gott och alldeles lagom.
Sen väntade överraskningen och jag var såååå nyfiken.

Men det blev så lyckat, middag på en underbar Libanesisk resturang. Vi åt meeze ( eller hur det stavas)
En massa små rätter och sedan grillade kyckling och oxfilespett till.
Själv drack jag ett Libanesikst rödvin till som var en helt otrolig upplevelse.

Detta är en resturang med god mat, bra service och underbart läge på den vackra Närkeslätten.
Jag ska lägga ut en bild på stället vi var på. Så om ni besöker det vackra Kumla så bara måste ni åka dit.
Tyvär hade vi ätit en för stadig lunch men nästa gång blir det sallad till lunch hehe.

Åkte hem till min syster och svåger efter det och jag gosade med deras lilla härliga dotter (saknar mina barn nu)
Hon står nu på knä och laddar för att börja krypa. Hon fick vara vaken lite extra för att träffa moster.... Gissa om jag blev glad.
När den lilla dottern somnat spelade vi ett spel jag fått i present och som hette " Slap the monkey"
Hysteriskt roligt
Men nu är jag såååå trött och kommer sova gott inatt..

http://www.kumlasjosida.se/

Hur gör man när man vill en sak men inte vågar ?
Jag vill inte ha kalas och min sambo sa åt mig att jag skulle ringa hans mamma å berätta det.
Men just nu så fixar jag inte det, jag vet hur det blir.
Hon kommer att säga att vi kan vara hos henna och att det inte behöver vara så stort osv, osv.
Å hux flux har jag då "ändrat" mig fast jag inte vill.
Jag är inte så stark ,jag orkar inte strida. Så mycket orka har jag inte ännu.

Jag vet att folk tycker jag är knäpp för att jag inte är så förtjust i julen och skulle jag nu också kläcka att jag inte är så förtjust i uppvaktning heller så blir jag väl idiotförklarad.
Så istället för att vara glad, på sin fördelsedag så är jag grinig, sur och ledssen.
GRATTIS!!

Jag vill ha dom som förstår mig omkring mig, dom som vet hur jag känner. Några få personer som kommer till mig för att jag är jag inte för att jag fyller och att man ska fira då.
Jag vill att folk som kan komma bara sådär ska komma, dom som är nära.

Så sprack det. Jag som trodde helgen skulle bli lugn men icke då.
Jag råkar vara en sådan människa som inte är så förtjust i att ordna med kalas och allt som hör till.
Visst kan jag åka hem till andra men för tillfället undviker jag för mycket folk. Det blir helt enkelt för mkt omkring mig så jag njuter inte.

Jag vet ju att ingen kommer utan inbjudan. Syrran och hennes man gör det iof men det är också dem.
Och dom får så gärna komma men ingen annan kommer utan inbjudan och jag har inte bjudit ngn.
Ingen förutom syrran har kommit hit "spontant" alla andra har alltid väntat på en inbjudan.
Och jag är 100% säker på att jag INTE har bjudit hit ngn.

Så nu är fredagen körd, hoppas den inte var planerad för det är kört. Jag kommer att vara superstressad eftersom jag inte har någon koll.
Jag hade nämligen kopplat bort denna helgen som en helg med avkoppling och nöje.

Men så blir det inte tyvär. Bara att sluta skriva och köra på....

Varför blir jag besviken när jag egentligen vet resultatet. Jag ville ju så gärna berätta för henne, visa henne att det börjar gå bra. Men hon lyssnar inte, hon har bara sitt eget.
Jag hade lyssnat på hennes eviga tjat om sitt jobb, dom som jobbar där och allt annat omkring detta. Jag lyssnar på hennes ord men hon lyssnar inte på mig.

När jag försökte berätta så pratade hon om annat och verkade inte ens registrera att jag sagt något och det är så ledsamt. Jag vet ju detta men ändå så tror jag någonstans inombords att hon inte är sådan.
Hon var inte sådan innan, för några år sedan. Då var hon helt annorlunda som jag minns det.
Så efter mitt försök att berätta och hon snoppade av så bara struntade jag i vad hon sa. Jag bara svarade typ, jaha, ok  osv...osv...
Jag blir så ledssen för jag älskar henne verkligen men hon förstår inte eller vill inte förstå. Har väl inte varit den bästa dottern det kan jag ju medge och jag kanske är egoistisk och självisk.

Jag kanske är likadan, kanske struntar i min omgivning och bara babblar om mitt och mina problem. Isåfall förstår jag om hon gör så med mig. Hon klagar ofta på hur utanför hon blir av sin mamma och syster men hon jobbar sakta och säkert på att bli likadan. Och jag är så fruktansvärt rädd för att bli likadan.

Men jag är glad iallafall eftersom det jag gjorde den gången var så kul. Jag blev så glad och lycklig inombords och det var som om jag fick en AHA- upplevelse.
Tyvär får min stackars sambo höra mig berätta det om och om och om igen. För jag vill verkligen berättade det för alla.
Att  jag, lilla jag fick förtroendet att vara smakråd. Till en människa som inte känner mig.  Tror inte någon egentligen förstår hur stort det var för mig och vad det gav mig.

Kände att detta kanske är något som jag ska jobba med men så vet jag hur det kommer att sluta. Jag kommer att få höra att detta är en av mina vanliga ideer och att det iallafall inget kommer att bli.
Jag ska vara glad som har ett jobb och jag passar ju så bra där och att jag har det bättre osv.. osv.
Jag har alltid fått höra det, att jag aldrig avslutar saker. Jag har alltid fått höra att det är ingen ide eftersom det iallafall inte kommer att bli klart, eller gör klart det du har först.

Upptäckte till min förvåning att grannarna tagit bort sina ljusstakar och stjärnor....REDAN!!
Jag hängde ju nyss upp dom känns det som!?!?!
Jag är ju som sagt ingen julälskare men iår blev det snyggt i fönstret och så ska det bort nu!!

Visst kan jag väl gå med på att ta bort tomtarna och ljusstakarna men mina gardiner... Det är tomtar på dem men dom är så charmiga.
Kan man inte ha dom kvar ett tag till.??

Gud så krångligt det blev, var ju mycket bättre innan när jag knappt pyntade alls...
Och så till nästa fundering.

När vi packar ner allt ska vi då förbereda för den kommande flytten ( om ca 1 år ). Vi ska ju bygga ut på ett hus vi har köpt. Kommer vi att fira en jultill här eller inte?
För gör vi det inte så är det ju bara å packa ner det och märka upp kartongen och köra bort den till svärmor.

Sådana triviala bekymmer jag har... Tur inte jag sköter leveranserna till tredje världen.

Lilla kissen, han ligger helt utslagen på soffan. Han har busat hela dagen med barnen och nu är han totalt väck.
Han är tålig den lille grå bollen måste jag få säga, han låter dom hållas med honom och när han har fått nog eller tycker det blir för stojigt så kryper han undan och lägger sig.

Barnen far runt och söker efter honom och lockar på honom men han kommer när han själv vill.
Men så efter en stund så dyker han upp och piper efter barnen och då är det fullt upp igen.

En riktig gosegris ( eller gose kisse )

Själv kommer jag stupa i säng när barnen har somnat, har jag tur så orkar jag att läsa saga för dom *S*
Så länge jag håller mig till böckerna så går det bra men när vi kommer till sagorna som jag har uppe i huvudet då brukar jag somna *S*
När jag läser de tre små grisarna så brukar jag komma tills det att dom är i trädet och plockar äpplen, sen brukar jag ha svårt att hålla tankarna på plats och då blandas Bockarna bruse in med ibland.
Då brukar barnen protestera om de fortfarande är vakna...

Se hur det går ikväll hehehe

Vad gör man när orken tryter? Vad gör man när man inget gehör får? Hur förklarar man för andra att jag har försökt?
Detta är en vanlig lördag, en vanlig lördag med barnen hemma och det vanliga tjafset. Dottern tillbringar varannan lördags förmiddag på detta sätt.
Det börjar så smått framåt  kl 11.00 ca för att sedan accelerera till ett rejält utbrott som slutar med att vi sitter och håller fast henne i sitt rum. Höll vi inte fast henne skulle hon kasta och slå sönder saker omkring sig.

VARENDA lördag som barnen kommer är det så. Hon kan hålla på fram till kl 14-15 på em innan hon är så slut så hon inte orkar mer.
Har ju pratat med barnens pappa om detta och han har absolut inte dessa problem. Det är något som bara vi måste ha problem med.
Han kan inte alls förstå för hos honom får hon aldrig utbrott.

Så värdelös jag känner mig när jag får höra det. Jag bad om att få ändra bytesdag från fredag till onsdag som teamet föreslog. Det skulle innebära att förändringen för henne inte skulle bli så stor, men icke. Han vägrar.

Jag gråter inombords varje gång detta händer och jag har ångest för varje helg barnen kommer. Jag vill att det ska vara så bra och mysigt men det blir så fel.
Jag vet inte hur jag ska orka. Helt ärligt.... hur ska man orka med sådana helger i över 10 år?

Ja, tro det eller ej men det stod klockan på när sonen bestämt sig för att det är morgon. Tur att jag mer eller mindre sov halva gårdagen.
Jag tror att spänningen för att se vad tandfeen hade gjort inatt var starkare än själva sömnen.
Han tappade nämligen sin tredje tand igårkväll.

Tänk så olika syskon kan vara. Dottern som är tre år äldre än sonen tappade inte sina tänder förrens hon fyllt 6 år. Har för mig att hon tappade första tanden straxt innan eller straxt efter hon fyllt 6. Man blir så lurad för tiden går så fort.
Dock är dom så olika som två syskon kan vara. Dotterns lösa tänder satt kvar så länge att dom tillslut hängde i en lös tråd medans sonen så fort han känner att en tand är lös vickar tills den är väck. Igår tog det ca 5 minutr att få bort tanden.

Första tanden han "tappade" ( tandläkaren drog ut den ) så kom tandfeen. Dagen därpå så kom han strålande ut med guldpengen och sa: Titta mamma!! Här är min tand.
Jag fattade inte först men så förklarade han att tanden hade blivit en peng. Alltså låg hans tand i pengen.

Barn är för härliga, man blir förvånad hela tiden över hur dom funderar.

Igår kom barnen hem och Tusse fick en bråd kväll med att hinna leka med båda två. Var svårt att hinna jaga alla snören men han försökte verkligen.
Barnen busade med honom i nästan en timme då det var dags för kvällsmat. När Bolibompa körde igång låg den lilla kattungen helt utslagen i soffan och sov.

Jag skulle i skrivandets stund också kunna däcka på soffan faktiskt.