mollym

Var är styrkan och kraften jag hade för ngr år sedan?   Varför finns den inte nu??  Varför ska det vara såhär?
Jag är så svag, så klen och ömklig. Jag är precis en sådan person som jag inte vill vara...Liten och hjälplös.
Så många gånger som jag har försökt att påbörja ngt så händer det alltid ngt. Jag kan inte slutföra saker så är det bara, jag lär bli kvar i den miljö där absolut inget krävs av mig.

Jag kan leva med att jag kanske inte upplever min dröm men det jag sötjer är den försvunna styrkan.
Den som jag behöver och längtar efter.
Jag vill inte längre vara en last för min familj, för samhället.

Jag vågar inte ha dagar som är bra för dom slutar alltid i kaos. Idag var en sådan dag.
Efter en jobbig natt kom jag faktiskt ur sängen, jag skjutsade barnen till skola och dagis. Jag somnade en stund hemma men vaknade ändå i hyfsad tid.
Åkte hem till min syster och lämnade våra dynor som skulle få torka i deras källare  ( tack så mkt!!)
Åt lunch där och mös med deras lilla dotter. Sambon kom hem i tid så jag hann träna och det var så roligt att få dansa igen, bara koppla bort allt.
Allt kändes så bra...

Sen kom saker ikapp mig, saker jag glömt att jag skulle göra. När jag kommer hem så var det lite "kaos" hemma för jag hade visst missat att berätta att jag skulle handla efter träningen ( jag som var så säker på att jag sagt det, men jag har nog bara tänkt det)
Sen kom jag på att jag skulle ha pratat med min vän om hur dagen såg ut och om barnen skulle leka med ngr vänner, men det missades helt. ( Jag är hemskt ledssen gumman )
Sambon hade varit hos läkaren idag och pratat. Och när han berättade vad det hade pratat om så såg jag helt plötsligt alla "svårigheter" som skulle komma i framtiden....

Då blev jag arg på mig själv för att jag i den stunden bara tänkte på mina svårigheter och inte på hur han kanske tänkte och funderade.
Jag är så ego, självisk och detta måste få ett slut.
Annars så förstörs allt omkring mig och jag kommer att förlora allt.

Jag önskade att min hjärna kunde sluta gå på högvarav, jag önskar att jag inte såg allt i svartm jag önskar att mina barn slapp lida för ett beslut som jag tog för ngr år sedan.
När hjärnan går på sådana högvarv så kommer mina tankar på hur mina barn får lida för att jag inte bor med deras pappa.
Inte ens ett äktenskap klarade jag av att fullfölja. Jag lämnade honom när han var i sin " kris" som han uttrycker det.
En "kris", en sådan som jag är i nu men min sambo är kvar. Han är kvar hos mig fast jag är sådan här.
Men jag flydde som en feg råtta och tankar i mitt huvud kommer om att jag är en dålig mor och respektive som inte stöttade barnens far mer och kämpade mer.
Men jag valde att lämna istället och se vad det har gett mina barn.....

Mig har det gett ett underbart förhållande med en underbar man, en närmare kontakt med min syster och hennes familj. Men det har också gett mig två barn som  talar om "kriser" och att mamma "dumpade" pappa.
det har gett mig barn som ber sin pappa om förlåtelse för att de sa min sambos namn eller att dom kramade honom för länge.

Jag vet att jag måste ta tag i det och det är snart, men jeg vet hur det kommer att bli när jag konfronterar honom om det, jag har gjort det förr.
Den styrkan och den orken hittar jag inte, jag kan inte finna den!!!

Det känns som jag har fått min beskärda del i livet, kan jag och min familj inte få lite lugn, kan inte mina barn få själsligt lugn så de kan växa upp till harmoniska och lugna individer.
Jag vill inte att de ska må som jag gör nu.

Nu ska jag försöka sova, för imorgon ska jag pyssla om min kära mormors fötter.


Nattis