mollym

Varför är tankarna så klara och starka på natten? Då, när man inte skriver ner sina funderingar så flyter ord och meningar fritt.
Men nu, nu när jag ska försöka få ner det här så går det inte och det retar mig så otroligt mycket.

När jag ligger i sängen så vågar jag tänka tankarna för ingen ser dom, hör dom och jag ser inte mig själv heller när jag tänker dom.
För jag är verkligen rädd att yppa det som rör sig inom mig. Vågar inte berätta för min kurator, jag undviker dom sakerna som jag vet kan bli jobbiga och det är ju inte så bra. Men jag kan inte hjälpa det, det är som om en spärr slår på när jag går dit och så kommer allt annat fram än det som är jobbigt.

Jag tror stenhårt på att så småningom så lägger kroppen tankarna bakom sig och sedan är det bara att gå vidare.
För om jag nu skulle börja rota i allt, vad händer då?
Om jag verkligen talade om för min läkare och min kurator hur jag behandlar mig själv, hur jag tänker och ser på mig så vet jag inte vad som händer.
Jag vågar helt enkelt inte ta konsekvenserna av det orkar inte med det just nu.

Det som är mest jobbigt nu är mina otroliga känslosvallningar som kan sabba en hel dag.
Hade en sådan igår då jag följde med sambon en kortis till jobbet.
Dagen hade startat kanon och jag var på bra humör men så gick snacket igång på hans jobb om aktiviteter som händer på hans jobb.
Då kom ensamhetskänslan som en stor våg över mig och dagen var förstörd. Jag blir så trött på mig själv och hur jag reagerar så att jag kan spy.

Jag är verkligen barnslig som är avundsjuk på att min sambo gör saker med sitt jobb, men i mitt jobb görs inte så mkt dessvärre och jag inser mer och mer att jag inte vill tillbaka dit.
Jag vill ha det som han har med, jag vill vara betydelsefull och ha specialkompetens. jag vet att han har kämpat för att komma dit, och han har ju möjligheten att utvecklas, rent teoretiskt så kan han klättra till ngn form av chefsposition om det nu var det han ville.
Det skulle kunna hända om han jobbade hårt och satsade mkt, nu är inte det hans grej men själva principen.

Själv sitter jag i en sits där jag kan jobba dygnet runt och det enda jag får är lite mer i lönekuvertet. Skaffar jag mig en specialkompetens så är enda skillnaden att jag nu kan "lära " mina jobbarkompisar om min kompetens.
Dock får man inget extra för det mer än at kommunen utnyttjar det.
Men eftersom jag är så trött på mitt arbete och på sjuka människor så måste jag ju skola om mig men till vad?
Var passar jag in? Vad kan jag jobba med?
 Är det ngn ide att satsa på en ny "karriär" eller kommer jag att sitta som ett psykfall för resten av mitt liv?

Ska träffa psyk i december och trodde att jag skulle få träffa en psykiatriker eller psykolog eller ngn form av läkare men jag ska få träffa en psykiatrisjuksköterska.
varför ska jag träffa en sjuksköterska? Det är den stora frågan. Vad kan hon göra för mig? Jag vill ju ha en utredning igång om varför jag är såhär.
Vad kommer jag att säga? Kommer jag att sluta mig som en mussla? Tänk om allt bubblar ut, då låser dom väl in mig.

Är skiträdd för att bli stämplad som en dålig mamma eller en mindre lämpad förälder. Dåhåller jag hellre tyst och försöker trycka ner det så långt det bara går. Det måste gå att förtränga eller få det att försvinna. Andra saker kan ju försvinna ur tankarna så då måste ju även detta försvinna.