Att inte fungera!!
Den senaste tiden har jag vänt ut och in på mig själv. Försökt lista ut saker och ting med mitt förflutna, min nutid och min framtid.
Kan väl med handen på hjärtat säga att jag har visserligen upptäckt mycket men lika mycket om inte mer ligger idet fördolda.
Det som stör mest nu är att jag inte kan leva mitt liv som förr och det smärtar massor. Jag känner mig lat som inte vill arbetsträna, jag känner mig misslyckad som inte kan komma ihåg saker, känner mig handikappad eftersom jag inte vågar köra bil längre.
Jag är bunden till andra eftersom jag är rädd för att köra vilse, kliva av vid fel hållplats, glömma barnen och bara virra bort mig.
Jag glömmer att äta, glömmer att barnen ska ha mat ( som tur är påminner dom mig)
Jag är rädd och orolig för hur de har det hos sin pappa eftersom sonen har förändrats sig.
Jag är orolig för hur jag ska orka jobba samtidigt som dottern och hennes skolgång kräver sitt såhär i början.
En sak om dagen är ungefär vad jag klarar. En dag då jag arbetstränar ser ut som följer;
6.00 ringer klockan ( jag behöver ca 35 min för att ta mig ur sängen)
7.00 på jobbet
11.00 ( om jag orkat 3 timmar)
11.30-ca 15.00 Sover
15.00-16.30 Försöker att bli människa igen och slippa "bakfyllesyndromet"
Sedan kommer kvällen och det är bara att äta och försöka umgås innan sängen hägrar.
Dagen därpå är jag dimmig hela förmiddagen och jag kan inte ta mig för ngt.
Och detta schema är den veckan jag INTE har barnen.
När jag har barnen så är det en massa annat som måste hinnas med också, bla väckning, påputtning med kläder, frukost, se så allt är med osv...
På eftermiddagen är det mat som ska lagas, barn som ska borstas tänder på nattas och sedan däcka i soffa eller säng...
Mitt i allt detta ska jag försöka hitta tillbaka och samtidigt börja jobba. Målet är att innan 10/9 ska jag jobba 25% av mitt ordinarie schema!?!?
Allt jag vill just nu är att vara vid vårt blivande hem och påta i rabatter, långt från alla måsten. Det känns så värdfullt nu när jag börjar se en liiiiten ljusning.
Jag tror jag fick min mamma att förstå hur jag igentligen mår häromdagen.
Jag förklarade och min sambo förklarade hur jobbigt det är att inte fungera som människa och jag försöker få folk att förstå.
Det är så hemskt att inte kunna fungera som vanligt...
Kan väl med handen på hjärtat säga att jag har visserligen upptäckt mycket men lika mycket om inte mer ligger idet fördolda.
Det som stör mest nu är att jag inte kan leva mitt liv som förr och det smärtar massor. Jag känner mig lat som inte vill arbetsträna, jag känner mig misslyckad som inte kan komma ihåg saker, känner mig handikappad eftersom jag inte vågar köra bil längre.
Jag är bunden till andra eftersom jag är rädd för att köra vilse, kliva av vid fel hållplats, glömma barnen och bara virra bort mig.
Jag glömmer att äta, glömmer att barnen ska ha mat ( som tur är påminner dom mig)
Jag är rädd och orolig för hur de har det hos sin pappa eftersom sonen har förändrats sig.
Jag är orolig för hur jag ska orka jobba samtidigt som dottern och hennes skolgång kräver sitt såhär i början.
En sak om dagen är ungefär vad jag klarar. En dag då jag arbetstränar ser ut som följer;
6.00 ringer klockan ( jag behöver ca 35 min för att ta mig ur sängen)
7.00 på jobbet
11.00 ( om jag orkat 3 timmar)
11.30-ca 15.00 Sover
15.00-16.30 Försöker att bli människa igen och slippa "bakfyllesyndromet"
Sedan kommer kvällen och det är bara att äta och försöka umgås innan sängen hägrar.
Dagen därpå är jag dimmig hela förmiddagen och jag kan inte ta mig för ngt.
Och detta schema är den veckan jag INTE har barnen.
När jag har barnen så är det en massa annat som måste hinnas med också, bla väckning, påputtning med kläder, frukost, se så allt är med osv...
På eftermiddagen är det mat som ska lagas, barn som ska borstas tänder på nattas och sedan däcka i soffa eller säng...
Mitt i allt detta ska jag försöka hitta tillbaka och samtidigt börja jobba. Målet är att innan 10/9 ska jag jobba 25% av mitt ordinarie schema!?!?
Allt jag vill just nu är att vara vid vårt blivande hem och påta i rabatter, långt från alla måsten. Det känns så värdfullt nu när jag börjar se en liiiiten ljusning.
Jag tror jag fick min mamma att förstå hur jag igentligen mår häromdagen.
Jag förklarade och min sambo förklarade hur jobbigt det är att inte fungera som människa och jag försöker få folk att förstå.
Det är så hemskt att inte kunna fungera som vanligt...
Kommentarer
Trackback