Inbillning??
Har inte kunnat skriva på ett tag. Huvudet har varit tomt på tankar men ändå så fullt.
Har varit sjukskriven sedan 1 februari och det har gått upp och ner och en viss förbättring har skett. Jag har börjat vända ut och in på mig själv och det tar så otroligt mycket energi.
Denna vecka har varit turbulent, har både träffat min kurator och sedan haft en träff med min chef och fkr ang min rehabiliterning...
Min kurator och jag hade träffats innan och förberett mig lite på vad jag skulle säga och vad jag kände. Det var så mycket jag skulle ha berättat där, men som inte blev sagt. Utan det som hände var att jag satt där och bara var tyst och svarade på frågor.
Det är ju inte så jäkla smart på ett rehabsamtal.
Alla tycker det är bra för mig att jag ska gå tillbaka.... Läkaren tycker det, kuratorn tycker det, försäkringskassan tycker det och chefen tycker det.
Men inte jag!!! Jag har absolut ingen lust men det kan man ju inte säga för då är man ju arbetsskygg och lat.
Jag känner mig så otroligt trött, som om jag inte hade sovit på minst 4 år.
Men så kommer nästa känska och det är att det känns som om ingen tar mig på allvar eller tror på det jag säger.
Enligt vissa så borde medicinen ha verkat och jag borde vara mkt bättre och att det nu är dags att arbeta.
Försäkringskassan ger mig ca 5 veckor på mig att arbetsträna och senast den 11 september ska jag helst vara uppe och jobba minst 25%.
Så frågar dom..... Tycker du att vi kör över dig??? Och vad svarar jag då.. Jo..... Nejdå!?!?! Jag har ju inte fattat nått.
Hjärnan har inte hunnit med, men nu är den med och har fattat. Och den vill inte....
Får man tycka så? Inbillar jag mig?? Dom kanske har rätt, jag är nog inte sjuk. Jag inbillar mig.
Gud så dum jag är isåfall, har lurat mig så.....
Så på måndag kl 7.00- 10.00 så kör det igång.
För 2 år sen när jag satt i samma sits så var jag peppad att börja arbetsträna men det är jag inte denna gång.
Jag vill verkligen inte, jag orkar inte och jag vågar inte, men vem förstår??
Jag börjar tro på det jag har hört, att jag inbillar mig.
Har varit sjukskriven sedan 1 februari och det har gått upp och ner och en viss förbättring har skett. Jag har börjat vända ut och in på mig själv och det tar så otroligt mycket energi.
Denna vecka har varit turbulent, har både träffat min kurator och sedan haft en träff med min chef och fkr ang min rehabiliterning...
Min kurator och jag hade träffats innan och förberett mig lite på vad jag skulle säga och vad jag kände. Det var så mycket jag skulle ha berättat där, men som inte blev sagt. Utan det som hände var att jag satt där och bara var tyst och svarade på frågor.
Det är ju inte så jäkla smart på ett rehabsamtal.
Alla tycker det är bra för mig att jag ska gå tillbaka.... Läkaren tycker det, kuratorn tycker det, försäkringskassan tycker det och chefen tycker det.
Men inte jag!!! Jag har absolut ingen lust men det kan man ju inte säga för då är man ju arbetsskygg och lat.
Jag känner mig så otroligt trött, som om jag inte hade sovit på minst 4 år.
Men så kommer nästa känska och det är att det känns som om ingen tar mig på allvar eller tror på det jag säger.
Enligt vissa så borde medicinen ha verkat och jag borde vara mkt bättre och att det nu är dags att arbeta.
Försäkringskassan ger mig ca 5 veckor på mig att arbetsträna och senast den 11 september ska jag helst vara uppe och jobba minst 25%.
Så frågar dom..... Tycker du att vi kör över dig??? Och vad svarar jag då.. Jo..... Nejdå!?!?! Jag har ju inte fattat nått.
Hjärnan har inte hunnit med, men nu är den med och har fattat. Och den vill inte....
Får man tycka så? Inbillar jag mig?? Dom kanske har rätt, jag är nog inte sjuk. Jag inbillar mig.
Gud så dum jag är isåfall, har lurat mig så.....
Så på måndag kl 7.00- 10.00 så kör det igång.
För 2 år sen när jag satt i samma sits så var jag peppad att börja arbetsträna men det är jag inte denna gång.
Jag vill verkligen inte, jag orkar inte och jag vågar inte, men vem förstår??
Jag börjar tro på det jag har hört, att jag inbillar mig.
Kommentarer
Trackback