Insikter....
Så var denna vecka slut. Delar av vårat sommarprojekt börjar ta form och det känns så skönt. Har haft 2 underbara dagar där jag verkligen har mått så bra. Klumpen i bröstet har förvunnit och det känns som jag faktiskt ar laddat batterierna.
Problemet är att det är inga "longlife" batterier tyvär utan man måste nyttja energin väl vilket jag inte har lärt mig ännu.
Imorgon ska jag enligt överrenskommelse börja min arbetsträning kl 7. 00 men det känns sådär, Alla tycker det ska bli så bra.
Dom enda som verkar bry sig om mig är min syster och min sambo. Dom verkar se mig som den jag är och verkar förstå mig som den stackars sate jag är *L*
Ibland önskar jag att det syntes på mig att jag mår skit men jag är bra på att spela, det är därför jag sitter här och jag är inte ensam.
Nästintill alla som mår som jag har varit duktiga på att hålla masken och en sådan sak är svår att bryta. Men hur förklarar man det för sin stackars mor eller omgivning.
Pappa är ju praktisk och har lite svårt för det där med känslor, men jag vet vad han menar med det han säger.
Det som sägs med lite "humor" ligger oftast ngt allvarligare bakom och man får ibland klura lite på det han sagt *L*
Men som sagt, jag har växt upp med den mannen och han är nog den av mina två föräldrar som i tysthet förstått mest.
Jag har ju som sagt ställt till med en hel del för dom under min uppväxt och ibland har jag nog gjort dom ganska besvikna.
Lustigt, men när jag skrev raderna innan så började jag gråta hysteriskt. När man är påväg upp så faller man igen men dock inte lika djupt som för 6 månader sedan.
Ngt som känns väldigt bra är att det börjar gro en känsla av jävlar anamma inom mig. Jag börjar ( i en väldigt liten skala) känna förändringens vingar inom mig.
Men det är ju en bit till att våga med, våga satsa, våga chansa och det viktigaste av allt...... Våga stå på sig.
En fördel vore ju med att kunna fullfölja saker med.
Det är ju ngt som jag aldrig har kunnat gjort i mitt liv och det har jag fått höra ska ni veta. ( Tur att graviditeterna sköter sig själv annars hade inte barnen blivit klara he he he)
Men jag har snart gjort klart ett dass.. de ni!! ( det kunde ju dock ha gått liiiiiiiite fortare.) hihi
Nu är det snart dags för kalas och jag har ingen ångest för dotterns kalas.... Vi ska vara i stugan och ingen förväntar sig annat än ett "pimitivt" kalas ute i det gröna. Alla vet att vi rustar och jag behöver inte bygga en fasad inför kalaset.
Kan även känna lite stolthet för mina rosor som inte har ngn ohyra och för planerna som vi har. I år är det jag som får visa runt och skryta lite ;)
Mammas kalas blir dock lite mer spänt då jag i friskt tillst¨nd lovade att hjälpa till. Som tur är är mitt syskonbarn med så jag kan lugna ner mig med hjälp av henne *L*
Sedan så kommer jag förlita mig 100% på sambon och att han faktiskt denna dag har fullt ansvar på barnen.....Utifall att jag spårar ur.....
Belöning väntas ;)..........
Natti
Problemet är att det är inga "longlife" batterier tyvär utan man måste nyttja energin väl vilket jag inte har lärt mig ännu.
Imorgon ska jag enligt överrenskommelse börja min arbetsträning kl 7. 00 men det känns sådär, Alla tycker det ska bli så bra.
Dom enda som verkar bry sig om mig är min syster och min sambo. Dom verkar se mig som den jag är och verkar förstå mig som den stackars sate jag är *L*
Ibland önskar jag att det syntes på mig att jag mår skit men jag är bra på att spela, det är därför jag sitter här och jag är inte ensam.
Nästintill alla som mår som jag har varit duktiga på att hålla masken och en sådan sak är svår att bryta. Men hur förklarar man det för sin stackars mor eller omgivning.
Pappa är ju praktisk och har lite svårt för det där med känslor, men jag vet vad han menar med det han säger.
Det som sägs med lite "humor" ligger oftast ngt allvarligare bakom och man får ibland klura lite på det han sagt *L*
Men som sagt, jag har växt upp med den mannen och han är nog den av mina två föräldrar som i tysthet förstått mest.
Jag har ju som sagt ställt till med en hel del för dom under min uppväxt och ibland har jag nog gjort dom ganska besvikna.
Lustigt, men när jag skrev raderna innan så började jag gråta hysteriskt. När man är påväg upp så faller man igen men dock inte lika djupt som för 6 månader sedan.
Ngt som känns väldigt bra är att det börjar gro en känsla av jävlar anamma inom mig. Jag börjar ( i en väldigt liten skala) känna förändringens vingar inom mig.
Men det är ju en bit till att våga med, våga satsa, våga chansa och det viktigaste av allt...... Våga stå på sig.
En fördel vore ju med att kunna fullfölja saker med.
Det är ju ngt som jag aldrig har kunnat gjort i mitt liv och det har jag fått höra ska ni veta. ( Tur att graviditeterna sköter sig själv annars hade inte barnen blivit klara he he he)
Men jag har snart gjort klart ett dass.. de ni!! ( det kunde ju dock ha gått liiiiiiiite fortare.) hihi
Nu är det snart dags för kalas och jag har ingen ångest för dotterns kalas.... Vi ska vara i stugan och ingen förväntar sig annat än ett "pimitivt" kalas ute i det gröna. Alla vet att vi rustar och jag behöver inte bygga en fasad inför kalaset.
Kan även känna lite stolthet för mina rosor som inte har ngn ohyra och för planerna som vi har. I år är det jag som får visa runt och skryta lite ;)
Mammas kalas blir dock lite mer spänt då jag i friskt tillst¨nd lovade att hjälpa till. Som tur är är mitt syskonbarn med så jag kan lugna ner mig med hjälp av henne *L*
Sedan så kommer jag förlita mig 100% på sambon och att han faktiskt denna dag har fullt ansvar på barnen.....Utifall att jag spårar ur.....
Belöning väntas ;)..........
Natti
Kommentarer
Trackback