mollym

Nu så har jag jobbat måndag och onsdag mellan 7-10 och det var spännande. Jag hade saknat mina arbetskamrater men inte själva jobbet. Brukarna tar så mycket energi av en och jag kan inte ladda om igen.
När man sedan ska koppla av så är både mitt hem och sommarstugan i kaos. Och regnet gör att jag inte kan vila ute.

Jag önskar att jag kunde öppna mig totalt för dom omkring mig men det finns en spärr som jag inte har kunnat lossa på ännu.
Och om jag kör på som jag hade planerat så står jag här ensam ,om jag nu har tur så jag orkar stå. jag kanske ligger inlagd på psyk då....

Jag vet att det jag gör är fel på alla sätt och vis men jag kan inte låta bli.  Jag önskar att jag bara kunde säga som det var när ngn frågar men jag håller god min.
Dom som känner mig ordentligt ser igenom hoppas jag men tyvär har jag lyckats "lura" min sambo.
Jag ska väl oxå erkänna att om jag lurar honom så har jag även lurat mig själv.

Hur ska jag få min omgivning att förstå att jag inte känner mig redo ännu att ta det stora steget ut i arbetslivet. Jag är så glad över att min granne förstår. Hon vet och hon ser.
Hon har hört det jag har hört, hon har varit i samma situation som jag. Jag har kommit så långt men jag har verkligen ingen lust och energi. Men säger man det så är man bara lat och arbetsskygg.

Jag kan nästan till 100% lova att min läkare inte kommer att sjukskriva mig på heltid mer och han kommer inte att ändra sin diagnos eller ens ifrågasätta den.
Jag vet inte hur jag ska orka.
Just nu ser jag bara skolstarten för den äldsta, möten med skolan ang ADHD problematiken. Kurser för föräldrarna och en massa tjafs med mitt ex.

Idag träffade jag mina barn i en butik i närheten och den yngsta gav mig en bamsekram och viskade i mitt öra " jag vill vara hos dig"
Det gjorde så ont i mitt hjärta för när dom var hos mig sist så var hans första ord " Pappa sa att du dumpade honom"
Vad svarar man!?!? Visst lämnade jag honom men det var efter en massa försök och familjeterapi.
varför pratar man i sådana ord inför barnen? Vill man svartmåla den ena?

Den äldsta fyllde då i att " det var ju när pappa hade sin kris "
Jag måste verka hemsk i deras ögon, lämna deras pappa när han var i en "kris".
Mitt i allt detta tjafs, pussel och lirk så ska jag tänka på mig och min chans att arbeta.
Jag kommer att sätta mig åt sidan igen tills det blir långledigt igen och alla skolor å så är slut.
Under tiden har jag nog antagligen jobbat på och när ledigheten kommer brakar jag och då är jag "on my own"

När jag fick det klart för mig så vetjag inte hur jag ska göra längre, denna dag har verkligen krånglat till allt.
Det snurrar  som en orkan i huvudet och jag har inte en susning om hur jag ska göra.
Hur jag än vänder på mig så förlorar jag på ett eller annat sätt.
Varför ska det vara så svårt???

Förlåt mig alla  för att jag kanske gör dåliga val...