Humör!
Att livet kan vara så komplicerat. Så är det ju för oss alla men det är först nu som jag verkligen är 100% medveten om det. Hur saker man säger eller gör kan falla så olika beroende på hur ens bakgrund eller liv ser ut.
Det är då det gäller att sortera och det ska jag erkänna att jag verkkligen jobbar på. Jag tror människan om gott och därför så fattar jag iinte när "fel "saker sägs, eftersom jag inte säger dom i ont syfte.
Jag kan bli stött när jag i efterhand får reda på att ngt jag sagt eller gjort fallit fel eftersom jag inte menat så med det. Jag önskar att människor som faktiskt känner mig eller borde känna mig lite vet att jag inte är sådan.
Jag vill verkligen inte tro att jag är den som skryter och skrävlar för det är absolut inte min mening utan ibland så vill jag visa att även lilla jag kan.
I en stor värld där man får kriga sig fram till en plats så är sådant ett måste och nu kan jag inte hvda mig med en vacker och välprydd trädgård eller en vackert inredd villa.
För om man har det fina hemmet eller en arbetad trädgård så behövs inga ord, det räcker med att stolt gå rut och med inklädda ord skryta och skrävla. Jag har sett det och vet att det det är så.
Då måste man hitta sin grej och köra på den. Så när jag för en gångs skulle tycker att jag har gjort ngt bra och är glad för en sak och vill berätta det för alla och envar så blir det fel.
Jag måste lägga band på mig och mitt sätt att prata annars lär man få klättra på den berömda stegen MÅNGA gånger och det vet jagi nte om jag orkar faktiskt.
Helt ärligt så är jag så förbannat trött på att klättra upp och ner.. Man tar ett par pinnhål upp och rasar en massa ner igen. Så just nu så orkar jag inte ens bry mig utan jag blir förbannad... Jag är sån här.... FACE IT!!!!
Känns lite småskönt att ha dagar då man tänder på alla cylindrar men dom dagarna är få.
Nu är det iallafall matdags så jag får väl fortsätta lite senare.....
Det är då det gäller att sortera och det ska jag erkänna att jag verkkligen jobbar på. Jag tror människan om gott och därför så fattar jag iinte när "fel "saker sägs, eftersom jag inte säger dom i ont syfte.
Jag kan bli stött när jag i efterhand får reda på att ngt jag sagt eller gjort fallit fel eftersom jag inte menat så med det. Jag önskar att människor som faktiskt känner mig eller borde känna mig lite vet att jag inte är sådan.
Jag vill verkligen inte tro att jag är den som skryter och skrävlar för det är absolut inte min mening utan ibland så vill jag visa att även lilla jag kan.
I en stor värld där man får kriga sig fram till en plats så är sådant ett måste och nu kan jag inte hvda mig med en vacker och välprydd trädgård eller en vackert inredd villa.
För om man har det fina hemmet eller en arbetad trädgård så behövs inga ord, det räcker med att stolt gå rut och med inklädda ord skryta och skrävla. Jag har sett det och vet att det det är så.
Då måste man hitta sin grej och köra på den. Så när jag för en gångs skulle tycker att jag har gjort ngt bra och är glad för en sak och vill berätta det för alla och envar så blir det fel.
Jag måste lägga band på mig och mitt sätt att prata annars lär man få klättra på den berömda stegen MÅNGA gånger och det vet jagi nte om jag orkar faktiskt.
Helt ärligt så är jag så förbannat trött på att klättra upp och ner.. Man tar ett par pinnhål upp och rasar en massa ner igen. Så just nu så orkar jag inte ens bry mig utan jag blir förbannad... Jag är sån här.... FACE IT!!!!
Känns lite småskönt att ha dagar då man tänder på alla cylindrar men dom dagarna är få.
Nu är det iallafall matdags så jag får väl fortsätta lite senare.....
Inredning
Att det ska vara så svårt att slutföra saker jag börjat på. På jobbet fixar jag det, men hemma och på fritiden,
Jag har en massa projekt som inte slutförs. Utan blir liggande där halvfärdiga i något skåp.
Det senaste är mitt tappra försök att få till det snyggt hemma nu när vi städat ur det så fint.
Så efter att det nya duschdraperiet satts upp så fick jag en kick att piffa upp badrummet.
Så in till IKEA bar det av för att köpa en svart badrumsmatta och svarta och vita handdukar att ha som gästhanddukar.
Väl framme i den stora butiken startar min enorma fantasi och genast har jag glömt allt vad utrymme och annat heter.
Då och då bromsar min sambo mig och menar lite snällt att vi inte har den platsen som krävs för allt jag pekar på.
Tillslut känner jag mig som ett tillrättavisat barn som inte förstår. Så irriterande nu när mitt tänkande har kommit igång.
Han gör ju såklart rätt i det han gör men jag blir så frustrerad. Blir så stött och lite sårad av att det inte går.
Nu förstår jag hur barnen känner det när de vill att man ska plocka ner månen åt dem tex.
I dessa butiker som IKEA eller Village så drömmer jag mig bort. I den sistnämnda butiken njuter jag bara av att gå in. Allt är så prydligt staplat och färgsorterat. Så att allt med rosa och liknande nyanser står på samma område osv.
Den butiken gör mig varm i själen bara av att gå in i den och gå ett varv. Kan faktiskt ibland känna ett starkt drag av behöva gå dit, som en drog.
Men på IKEA så flyger min fantasi iväg helt. Jag fantiserar, möblerar och varierar rum efter rum. Det ena vackrare än det andra.
Jag ser på vad andra människor plockar ner i sina vagnar och försöker i mitt inre se deras tankar och glädje i det dom handlar.
Tänk att man kan analysera människor i en butik, undrar om det finns ett sådant yrke för isåfall skulle jag vara som klippt och skuren för det.
Det är mycket som jag skulle vara klippt och skuren för men sådana yrken finns inte dessvärre.
Så här sitter jag nu och ser på en halvt nermonterad hylla som jag har börjat måla. Det är vår hemmagjorda badrumshylla som ska få färg. Och allt jag faktiskt tänker på nu är att det skulle vara skönt att fly bort en stund. Fly bort till sambons kusin och bara vara. Där kände jag ett sådant lugn och bara kunna gosa med de små. Inga krav, inga måsten inget ansvar och en härlig människa och en vacker natur.
Jag har en massa projekt som inte slutförs. Utan blir liggande där halvfärdiga i något skåp.
Det senaste är mitt tappra försök att få till det snyggt hemma nu när vi städat ur det så fint.
Så efter att det nya duschdraperiet satts upp så fick jag en kick att piffa upp badrummet.
Så in till IKEA bar det av för att köpa en svart badrumsmatta och svarta och vita handdukar att ha som gästhanddukar.
Väl framme i den stora butiken startar min enorma fantasi och genast har jag glömt allt vad utrymme och annat heter.
Då och då bromsar min sambo mig och menar lite snällt att vi inte har den platsen som krävs för allt jag pekar på.
Tillslut känner jag mig som ett tillrättavisat barn som inte förstår. Så irriterande nu när mitt tänkande har kommit igång.
Han gör ju såklart rätt i det han gör men jag blir så frustrerad. Blir så stött och lite sårad av att det inte går.
Nu förstår jag hur barnen känner det när de vill att man ska plocka ner månen åt dem tex.
I dessa butiker som IKEA eller Village så drömmer jag mig bort. I den sistnämnda butiken njuter jag bara av att gå in. Allt är så prydligt staplat och färgsorterat. Så att allt med rosa och liknande nyanser står på samma område osv.
Den butiken gör mig varm i själen bara av att gå in i den och gå ett varv. Kan faktiskt ibland känna ett starkt drag av behöva gå dit, som en drog.
Men på IKEA så flyger min fantasi iväg helt. Jag fantiserar, möblerar och varierar rum efter rum. Det ena vackrare än det andra.
Jag ser på vad andra människor plockar ner i sina vagnar och försöker i mitt inre se deras tankar och glädje i det dom handlar.
Tänk att man kan analysera människor i en butik, undrar om det finns ett sådant yrke för isåfall skulle jag vara som klippt och skuren för det.
Det är mycket som jag skulle vara klippt och skuren för men sådana yrken finns inte dessvärre.
Så här sitter jag nu och ser på en halvt nermonterad hylla som jag har börjat måla. Det är vår hemmagjorda badrumshylla som ska få färg. Och allt jag faktiskt tänker på nu är att det skulle vara skönt att fly bort en stund. Fly bort till sambons kusin och bara vara. Där kände jag ett sådant lugn och bara kunna gosa med de små. Inga krav, inga måsten inget ansvar och en härlig människa och en vacker natur.
Utedass??
Får man vara trött på sina barn? Får man känna förtvivlan och rädsla över att vara ensam med dem ibland?
Skäms när jag tänker så, men idag är dom billiga.
Mina älskade små troll gör allt för att klämma ur all energi deras stackars nerviga mamma har.
Min dotter är ju som hon är den underbara lilla tjejen, med sina spontana infall och sin sprudlande energi. Men hennes liv behöver styras av rutiner och fasthet och just nu så mår jag dåligt och då har jag svårt att tänka så.
Min lille son har hittat en ny passion här i helgen... Nämligen att bajsa utomhus.
Så igår så var det "bajsjakt" här i området. Jag och sonen spanade efter platsen där han gjort sina behov.
Och där, under en balkong låg den lilla högen väl gjömd av gräs.
Han ser på mig stolt och säger: " HÄR MAMMA!!! HÄR BAJSADE JAG
Hans stolthet går inte att ta miste på och jag ler inombords och förklarar att man inte bajsar såhär ute bland husen.
Nu tror ju jag att detta var en engångsgrej, men icke då..... Idag var det dags igen men denna gång hann jag få tag i honom innan det hann komma ut.
Denna gång ler jag inte inombords, denna gång kommer förtvivlan inom mig. Vad har jag gjort för fel??
varför gör han så? Hur ska jag få honom att sluta?
När sonen är tvättad och jag startar med matlagningen igen så lyckas han trassla in sig mellan två stolar och lugnet bryts av ett vrål. Barar att trösta och släppa pannkakorna. Ska vi någonsin få lunch
Suck.... Ibland så vill denna mamma bara ta semester.
När sambon åkte för att skruva bil idag sa jag lite halvt oroligt att jag var orolig för att vara ensam med barnen. Oron kommer från att jag häromdagen mådde väldigt dåligt. han lugnar mig med att " Han bara finns 10 minuter bort"
Så när allt här hemma rör ihop sig, när tröttheten, oron och tankarna kommer och jag vill höra hans röst. Då går det inte att få tag på honom. han svarar inte alls.
Nu kan det tyckas att jag begär att han står i jour men så är inte fallet.
Han behöver vara ifred, det är bara jag som fånar mig.
Jag är mamma och ska klara sådant här. Han behöver sin lediga tid från oss och slippa mitt eviga depp.
Är ju inte meningen att vara så krävande, så nu ska jag inte ringa mer idag utan han lär ju se att jag har ringt.
Patetisk man är då. Han är ju inte van med barn och stoj eller med en psykiskt nere sambo.
Nu ska jag steka vidare på pannkakorna. Lunchen är minst en timme försenad eftersom jag har fått pyssla med sonens förehavanden.
Skäms när jag tänker så, men idag är dom billiga.
Mina älskade små troll gör allt för att klämma ur all energi deras stackars nerviga mamma har.
Min dotter är ju som hon är den underbara lilla tjejen, med sina spontana infall och sin sprudlande energi. Men hennes liv behöver styras av rutiner och fasthet och just nu så mår jag dåligt och då har jag svårt att tänka så.
Min lille son har hittat en ny passion här i helgen... Nämligen att bajsa utomhus.
Så igår så var det "bajsjakt" här i området. Jag och sonen spanade efter platsen där han gjort sina behov.
Och där, under en balkong låg den lilla högen väl gjömd av gräs.
Han ser på mig stolt och säger: " HÄR MAMMA!!! HÄR BAJSADE JAG
Hans stolthet går inte att ta miste på och jag ler inombords och förklarar att man inte bajsar såhär ute bland husen.
Nu tror ju jag att detta var en engångsgrej, men icke då..... Idag var det dags igen men denna gång hann jag få tag i honom innan det hann komma ut.
Denna gång ler jag inte inombords, denna gång kommer förtvivlan inom mig. Vad har jag gjort för fel??
varför gör han så? Hur ska jag få honom att sluta?
När sonen är tvättad och jag startar med matlagningen igen så lyckas han trassla in sig mellan två stolar och lugnet bryts av ett vrål. Barar att trösta och släppa pannkakorna. Ska vi någonsin få lunch
Suck.... Ibland så vill denna mamma bara ta semester.
När sambon åkte för att skruva bil idag sa jag lite halvt oroligt att jag var orolig för att vara ensam med barnen. Oron kommer från att jag häromdagen mådde väldigt dåligt. han lugnar mig med att " Han bara finns 10 minuter bort"
Så när allt här hemma rör ihop sig, när tröttheten, oron och tankarna kommer och jag vill höra hans röst. Då går det inte att få tag på honom. han svarar inte alls.
Nu kan det tyckas att jag begär att han står i jour men så är inte fallet.
Han behöver vara ifred, det är bara jag som fånar mig.
Jag är mamma och ska klara sådant här. Han behöver sin lediga tid från oss och slippa mitt eviga depp.
Är ju inte meningen att vara så krävande, så nu ska jag inte ringa mer idag utan han lär ju se att jag har ringt.
Patetisk man är då. Han är ju inte van med barn och stoj eller med en psykiskt nere sambo.
Nu ska jag steka vidare på pannkakorna. Lunchen är minst en timme försenad eftersom jag har fått pyssla med sonens förehavanden.
Som DE
Har inte skrivit på ett tag, har inte kunnat formulera mig. Har inte kunnat få mina tankar samlade i skrift.
Men nu sitter jag här igen och försöker skriva ner något begripligt och förståligt både för mig själv och för de som ev läser detta.
Jag är så trött, så otroligt trött på att må såhär. Det ger sig ju aldrig. Varför kan det aldrig lugna sig i världen och här i mig.
Nu stundar sambons kalas och vi ska vara här, i vårt hem. Det hem som bara bär spår av förvirring och hopplöshet.
Jag vill så gärna vara en av dem, ha det som dem.
De har aldrig varit hemma hos oss trots att han har bott här i över ett år. Några halvtama försök har dom väl gjort men det är nog i all välmening.
Nu ska hemmet visas upp och jag skäms faktiskt. Jag lever inte upp till rollen som kvinna och ansvarig för pyntning och dekoration.
Gardinerna i hemmet är till 75% ärvda och har hängt här sedan jag flyttade in 2004. Blommorna behöver planteras om, fönstrena putsas golv skrubbas så att alla fläckar försvinner.
Hyllor ska röjas och allt ska staplas prydligt och fint.
Jag vill vara som dem, jag vill ha deras känsla för inredning, för hemmet.
Jag vill också orka ha hemmet vackert, bjuda på nybakade kakor, bullar och hemmabakad tårta.
Inte bjuda på småkakor från Ica eller en smörgåstårta som ingen ändå kommer att äta av eftersom den ej är GI anpassad.
Jag vill orka och ha intresse att hålla i tillställningar där allt har förberetts och fixats i minsta detalj. Få berömmet om hur gott mitt hembakta bröd är, hur fint jag har dukat och hur vackert mitt hem är.
Men jag är inte sådan och jag försöker verkligen . Jag försöker så hårt men det går inte.
Jag kan inte få till det, har inte orken och känslan. Så min stackars sambo får sitta i en lägenhet som ser ut som om två stycken 19 åringar bor här.
Jag må låta bitter och dum men det är så, just så jag känner nu i denna stund.
Har i dagarna börjat misstänka att allt inte står rätt till med mig och att jag kanske har ADHD. Utredningen på min dotter är igång och har hon det så har jag det med.
Läste en artikel om hur man bedömer vuxna och vilka kriterier man ska uppfylla och utav ca 20 frågor så kunde jag pricka in 18.
Det är så många tankar som rör sig i mitt huvud just nu och jag vet inte hur jag ska hantera dom. Har försökt att få tag i min läkare men det har inte gått. Försäkringskasan fortsätter att jävlas och telefonterrorn bara fortsätter.
Ska detta någonsin sluta och hur kommer det gå för mig. Kommer jag att kunna jobba igen, kommer jag att behöva skola om mig?
Blir bra när jag får kontakt med en kurator som jag kan bolla med, som det ser ut nu så terroriserar jag min älskade sambo.
Just nu så önskade jag att jag hade kraft och ork att bara trycka ner allt en stund och bara ignorera det.
Slippa ta tag i allt och bara gömma mig i sanden.
Hur många gånger har jag inte tänkt tanken att "Gud så skönt om man bara fick somna och inte vakna igen"
Men nu är det så att jag är för nyfiken av mig som person.
Jag vill veta hur det går för min kära syster och hennes familj. Om det blir en pojke eller flicka. Jag vill veta hur det går för mina barn och jag vill se hur min sambos karriär går.
Just nu lever jag för dem, inte för mig. Jag finns för dem men inte för mig och det är så jag vill ha det just nu.
Idag borde jag ha städat hemma men jag har svårt att komma igång. Känner stressen komma krypande och hör i bakhuvudet sambons röst om : att vi kan väl bara ta å köpa lite fikabröd.
Men jag vill inte det. Måste ha det fint hemma, Måste ha hembakat, och Måste bjuda på en god tårta och gärna ha en GI variant så att alla är nöjda.
Vill inte visa upp det övermöblerade hemmet med trasiga tapeter som var moderna för 10 år sedan. Vill inte visa upp de röda gardinerna i vårt gröna sovrum. Eller barnens tråkiga gardiner i deras rum.
Deras barn har så fina rum med så många fina saker, Fina och ombonade med leksaker upp till taket. Mina barn får istället "ärva" deras grejor. Det känns ju sååååå mycket bättre att de används nu när inte de vill ha dem.
Det måste få kännas skönt att få "ge till dom fattiga"
Nu kommer en viss bitterhet fram men jag kan inte hjälpa det. Kommer att såra det vet jag men jag orkar inte sitta inne med det längre.
Jag älskar mina barn högt över allt annat här på jorden. Jag vill ge dom allt jag kan. Jag vill ge dom ett fint och ombonat hem.
Nya leksaker och nya kläder.
Jag vill vara som dem.
Men nu är det bara att hugga tag, det är bara några dagar kvar och på lördag åker sambon bort och kommer hem på söndagen.
Samma dag som kalaset. Kommer att sova minimalt fram tills dess och på söndagen kommer jag inte att sova alls.
Men kl 15.00 kommer mitt leende att klistras på och jag ska vara den perfekta värdinnan som lyckats att trycka undan sitt inre för en stund.
Jag vet dock att på kvällen kommer jag vara så slut att jag kommer få svårt att sova.
Trots denna deprimerande blogg så hoppas jag att mina nära och kära vet att jag älskar dom högt över allt och att jag finns här för dom. Är så stolt över min gravida syster som fixar en flytt, påfrestande släktningar mitt i sin graviditet.
Du kommer klara detta galant... Det vet jag...
Men nu sitter jag här igen och försöker skriva ner något begripligt och förståligt både för mig själv och för de som ev läser detta.
Jag är så trött, så otroligt trött på att må såhär. Det ger sig ju aldrig. Varför kan det aldrig lugna sig i världen och här i mig.
Nu stundar sambons kalas och vi ska vara här, i vårt hem. Det hem som bara bär spår av förvirring och hopplöshet.
Jag vill så gärna vara en av dem, ha det som dem.
De har aldrig varit hemma hos oss trots att han har bott här i över ett år. Några halvtama försök har dom väl gjort men det är nog i all välmening.
Nu ska hemmet visas upp och jag skäms faktiskt. Jag lever inte upp till rollen som kvinna och ansvarig för pyntning och dekoration.
Gardinerna i hemmet är till 75% ärvda och har hängt här sedan jag flyttade in 2004. Blommorna behöver planteras om, fönstrena putsas golv skrubbas så att alla fläckar försvinner.
Hyllor ska röjas och allt ska staplas prydligt och fint.
Jag vill vara som dem, jag vill ha deras känsla för inredning, för hemmet.
Jag vill också orka ha hemmet vackert, bjuda på nybakade kakor, bullar och hemmabakad tårta.
Inte bjuda på småkakor från Ica eller en smörgåstårta som ingen ändå kommer att äta av eftersom den ej är GI anpassad.
Jag vill orka och ha intresse att hålla i tillställningar där allt har förberetts och fixats i minsta detalj. Få berömmet om hur gott mitt hembakta bröd är, hur fint jag har dukat och hur vackert mitt hem är.
Men jag är inte sådan och jag försöker verkligen . Jag försöker så hårt men det går inte.
Jag kan inte få till det, har inte orken och känslan. Så min stackars sambo får sitta i en lägenhet som ser ut som om två stycken 19 åringar bor här.
Jag må låta bitter och dum men det är så, just så jag känner nu i denna stund.
Har i dagarna börjat misstänka att allt inte står rätt till med mig och att jag kanske har ADHD. Utredningen på min dotter är igång och har hon det så har jag det med.
Läste en artikel om hur man bedömer vuxna och vilka kriterier man ska uppfylla och utav ca 20 frågor så kunde jag pricka in 18.
Det är så många tankar som rör sig i mitt huvud just nu och jag vet inte hur jag ska hantera dom. Har försökt att få tag i min läkare men det har inte gått. Försäkringskasan fortsätter att jävlas och telefonterrorn bara fortsätter.
Ska detta någonsin sluta och hur kommer det gå för mig. Kommer jag att kunna jobba igen, kommer jag att behöva skola om mig?
Blir bra när jag får kontakt med en kurator som jag kan bolla med, som det ser ut nu så terroriserar jag min älskade sambo.
Just nu så önskade jag att jag hade kraft och ork att bara trycka ner allt en stund och bara ignorera det.
Slippa ta tag i allt och bara gömma mig i sanden.
Hur många gånger har jag inte tänkt tanken att "Gud så skönt om man bara fick somna och inte vakna igen"
Men nu är det så att jag är för nyfiken av mig som person.
Jag vill veta hur det går för min kära syster och hennes familj. Om det blir en pojke eller flicka. Jag vill veta hur det går för mina barn och jag vill se hur min sambos karriär går.
Just nu lever jag för dem, inte för mig. Jag finns för dem men inte för mig och det är så jag vill ha det just nu.
Idag borde jag ha städat hemma men jag har svårt att komma igång. Känner stressen komma krypande och hör i bakhuvudet sambons röst om : att vi kan väl bara ta å köpa lite fikabröd.
Men jag vill inte det. Måste ha det fint hemma, Måste ha hembakat, och Måste bjuda på en god tårta och gärna ha en GI variant så att alla är nöjda.
Vill inte visa upp det övermöblerade hemmet med trasiga tapeter som var moderna för 10 år sedan. Vill inte visa upp de röda gardinerna i vårt gröna sovrum. Eller barnens tråkiga gardiner i deras rum.
Deras barn har så fina rum med så många fina saker, Fina och ombonade med leksaker upp till taket. Mina barn får istället "ärva" deras grejor. Det känns ju sååååå mycket bättre att de används nu när inte de vill ha dem.
Det måste få kännas skönt att få "ge till dom fattiga"
Nu kommer en viss bitterhet fram men jag kan inte hjälpa det. Kommer att såra det vet jag men jag orkar inte sitta inne med det längre.
Jag älskar mina barn högt över allt annat här på jorden. Jag vill ge dom allt jag kan. Jag vill ge dom ett fint och ombonat hem.
Nya leksaker och nya kläder.
Jag vill vara som dem.
Men nu är det bara att hugga tag, det är bara några dagar kvar och på lördag åker sambon bort och kommer hem på söndagen.
Samma dag som kalaset. Kommer att sova minimalt fram tills dess och på söndagen kommer jag inte att sova alls.
Men kl 15.00 kommer mitt leende att klistras på och jag ska vara den perfekta värdinnan som lyckats att trycka undan sitt inre för en stund.
Jag vet dock att på kvällen kommer jag vara så slut att jag kommer få svårt att sova.
Trots denna deprimerande blogg så hoppas jag att mina nära och kära vet att jag älskar dom högt över allt och att jag finns här för dom. Är så stolt över min gravida syster som fixar en flytt, påfrestande släktningar mitt i sin graviditet.
Du kommer klara detta galant... Det vet jag...
Vårkänslor i luften
Nu är det vårkänslor i luften och första tecknet på det är inte tussilagon, vårfåglarna eller svanarnas återkomst utan..... TRÄDGÅRDSMÄSSAN.
Även om allt annat ger mig vårkänslor så verkar inte andraha förstått det. Min syster och jag gick på denna mässa igår och insöp alla nyheter inom växt trädgårdsområdet.
Plantor och sticklingar blandades med en hammock av korg och grodor i gjutjärn.Mitt i all denna yster av trädgårdsyra fanns ju såklart godis, marmelad och honung.
Jag har en stor pasion för trädgård och rosor men har inga rabatter eller gräsmatta att pyssla med. Min syster däremot som har numera en gräsmatta och rabatter har då inget trädgårdsintresse alls.
Så det var ett spännande mässbesök kan jag lova.
Gårdagens stora investering blev iallafall några inredningstidiningar.
Jag gillar att titta i dessa och bara drömma mig bort en stund. Att i huvudet möblera och bygga om och att stolt kunna visa upp sitt hem och dess inredning.
I dagsläge kan jag väl inte direkt säga att jag är stolt över mitt hem. Jag vågar inte släppa in sambons familj i vår lägenhet. Den enda som har varit härutav dom är min svärmor och det var i början innan sambon hade flyttat in på allvar *S*
Alla i min omgivning har så fint i sina hem och de får til det så fint med allt. Sambon försöker trösta på olika sätt men jag känner ändå mig lägre i detta fall.
Förstår inte hur man ska få det mysigt och hemtrevligt ju. Det verkar ju så enkelt för alla andra. Dom köper en pryl och vips så passar den in och hela hemmet blir perfekt.
Visserligen skulle vi behöva större utrymme eftersom vo just nu huserar två lägenheter i en, (min syster vet hur det känns,) sedan så har jag en sambo som är en typisk man vad det gäller hemmet *S*
Med det menas att vi har olika synsätt på vad som är stökigt eller inte.
Nu när jag inte mått så bra så följer dessvärre lägenhetens standard och ordning med. Jag orkar inte hålla efter hemmet och det sätter sina synbara spår.
Snart så stundar sambons födelsedag och då väntas det gäster hem till oss, ska vi verkligen hinna få ett hem som går att ta hem folk i ?
Just nu så är det lika mycket kaos här inne i mig som inne i mitt hem... Lustigt eller hur?
Jag är ju igentligen en slarver men på senare år har jag bättrat mig markant.
Men nog om det, nu var det kalaset jag halkade in på och jag har en skitbra lösning på det.
Bjud in hela världen hem till oss och skapa ett enormt kaos. På det kalaset kommer det att finnas allt som ska finnas plus att värdinnan är proppad ymed sådana saker som hennes snälla doktor har skrivit ut.
På så sätt så är hon precis som man förväntas vara sålänge man inte påträffas hög av läkemedel *L*
men det löser man lätt genom att servera vin och öl.
Kan avsluta med att det är tur att jag är så påhittig och kommer med lösningar hihihi
Även om allt annat ger mig vårkänslor så verkar inte andraha förstått det. Min syster och jag gick på denna mässa igår och insöp alla nyheter inom växt trädgårdsområdet.
Plantor och sticklingar blandades med en hammock av korg och grodor i gjutjärn.Mitt i all denna yster av trädgårdsyra fanns ju såklart godis, marmelad och honung.
Jag har en stor pasion för trädgård och rosor men har inga rabatter eller gräsmatta att pyssla med. Min syster däremot som har numera en gräsmatta och rabatter har då inget trädgårdsintresse alls.
Så det var ett spännande mässbesök kan jag lova.
Gårdagens stora investering blev iallafall några inredningstidiningar.
Jag gillar att titta i dessa och bara drömma mig bort en stund. Att i huvudet möblera och bygga om och att stolt kunna visa upp sitt hem och dess inredning.
I dagsläge kan jag väl inte direkt säga att jag är stolt över mitt hem. Jag vågar inte släppa in sambons familj i vår lägenhet. Den enda som har varit härutav dom är min svärmor och det var i början innan sambon hade flyttat in på allvar *S*
Alla i min omgivning har så fint i sina hem och de får til det så fint med allt. Sambon försöker trösta på olika sätt men jag känner ändå mig lägre i detta fall.
Förstår inte hur man ska få det mysigt och hemtrevligt ju. Det verkar ju så enkelt för alla andra. Dom köper en pryl och vips så passar den in och hela hemmet blir perfekt.
Visserligen skulle vi behöva större utrymme eftersom vo just nu huserar två lägenheter i en, (min syster vet hur det känns,) sedan så har jag en sambo som är en typisk man vad det gäller hemmet *S*
Med det menas att vi har olika synsätt på vad som är stökigt eller inte.
Nu när jag inte mått så bra så följer dessvärre lägenhetens standard och ordning med. Jag orkar inte hålla efter hemmet och det sätter sina synbara spår.
Snart så stundar sambons födelsedag och då väntas det gäster hem till oss, ska vi verkligen hinna få ett hem som går att ta hem folk i ?
Just nu så är det lika mycket kaos här inne i mig som inne i mitt hem... Lustigt eller hur?
Jag är ju igentligen en slarver men på senare år har jag bättrat mig markant.
Men nog om det, nu var det kalaset jag halkade in på och jag har en skitbra lösning på det.
Bjud in hela världen hem till oss och skapa ett enormt kaos. På det kalaset kommer det att finnas allt som ska finnas plus att värdinnan är proppad ymed sådana saker som hennes snälla doktor har skrivit ut.
På så sätt så är hon precis som man förväntas vara sålänge man inte påträffas hög av läkemedel *L*
men det löser man lätt genom att servera vin och öl.
Kan avsluta med att det är tur att jag är så påhittig och kommer med lösningar hihihi
Frustration
Detta är så frustrerande. Nu kommer drömhuset nr 2 som jag suktat efter i nästan HELA mitt liv ut till försäljning och till ett hyfsat pris ändå.
Det förra huset som gick mig ur händerna var betydligt dyrare men i bättre skick, dock var det K-märkt och det ger ju inga pluspoäng precis.
Detta hus har iallafall en massa plus..... 250 kvm, kakelugnar i många rum ( de funkar dock inte), stora ytor, härliga gamla tapeter och ett jättekök.
Det fattades dock lite smågrejor som tex. spis, diskbänk, kyl osv = vitvaror alltså.
Men kanske bättre med inga vitvaror än vitvarir som är sunkiga, på så sät slipper man ju bära ut dom ;)
Ska iallafall gå på visningen, om inte annat för att se vilka andra idioter som kommer och vil lägga beslag på MITT HUS!!!!
Tomten är enorm och har potentiella möjligeheter om man först fyller upp och planar ut en gräsmatta som ser lien ca 2 ggr per sommar.
Den är mao ganska igengrodd. Så ni ser en massa minus. Hoppas att alla andra ser det med ;)
Så nu finns det ju en massa andra minus med men det stora pluset som väger upp allt är att huset är sååååå underbart.
Kan ge mig den på att det spökar där med.
Nu börjar jag tro att ngn högre makt retas med mig, kan inte förklare det på något annat sätt. Varför ska det aldrig kunna gå min väg i detta fall....
Så jag säger bara till vem det nu är som retas med mig..... JAG GER UPP!!!! Jag kommer aldrig mer att önska mig ett speciellt hus någonsin. Nu kan du retas med ngn annan istället, försvinn ut ur detta landet och retas med ngn annan.!!!
Detta var allt för mig för denna dag........ Tack och godnatt...
Det förra huset som gick mig ur händerna var betydligt dyrare men i bättre skick, dock var det K-märkt och det ger ju inga pluspoäng precis.
Detta hus har iallafall en massa plus..... 250 kvm, kakelugnar i många rum ( de funkar dock inte), stora ytor, härliga gamla tapeter och ett jättekök.
Det fattades dock lite smågrejor som tex. spis, diskbänk, kyl osv = vitvaror alltså.
Men kanske bättre med inga vitvaror än vitvarir som är sunkiga, på så sät slipper man ju bära ut dom ;)
Ska iallafall gå på visningen, om inte annat för att se vilka andra idioter som kommer och vil lägga beslag på MITT HUS!!!!
Tomten är enorm och har potentiella möjligeheter om man först fyller upp och planar ut en gräsmatta som ser lien ca 2 ggr per sommar.
Den är mao ganska igengrodd. Så ni ser en massa minus. Hoppas att alla andra ser det med ;)
Så nu finns det ju en massa andra minus med men det stora pluset som väger upp allt är att huset är sååååå underbart.
Kan ge mig den på att det spökar där med.
Nu börjar jag tro att ngn högre makt retas med mig, kan inte förklare det på något annat sätt. Varför ska det aldrig kunna gå min väg i detta fall....
Så jag säger bara till vem det nu är som retas med mig..... JAG GER UPP!!!! Jag kommer aldrig mer att önska mig ett speciellt hus någonsin. Nu kan du retas med ngn annan istället, försvinn ut ur detta landet och retas med ngn annan.!!!
Detta var allt för mig för denna dag........ Tack och godnatt...
Blomsterbud
Tänk så glad man kan bli för en bukett med blommor. Satt här ensam hemma mitt i en kaotisk röra och saknade barn och sambo. Barnen får jag ju träffa ikväll men sambon kommer hem på söndag. Han är ute i den stora världen med sitt arbete.
Och kan ni tänka er att när man sitter mitt i allt skräp som det blir när man röjer ut ett rum så plingar det på dörren och utanför står det ett blomsterbud. Han levererar en blombukett til mig och när jag sedan läser på lappen så är hälsningen från sambons chef.
Det stod att han tackade för att han fick låna mannen över helgen och så önskade han mig en trevlig helg.
Jag blev så glad så jag grinade, satte mig verkligen ner och störtbölade....Sjukt, men det var en så fin bukett med mina favouritblommor, nämligen tulpaner.
Så här satt jag i soffan och lät tårarna forsa nerför kinderna och bara kände mig så glad. Jag ringde till sambon och berättade om blommorna och då berättade han att chefen hade frågat vilka som hade ngn hemma som väntade.
Jag bad honom att hälsa och tacka så jättemycket. Jag blev verkligen så otroligt glad.
Det ger iallafall ett bra intryck av deras chef. Att han tänkte på oss med, det är otroligt.
Vem är då den man ringer först efter det att man tackat för blommorna, jo bästa kompisen som jobbar ikväll.
Måste ju bara få lufta av sig ju!! Försökte ringa syster först men där tutade upptaget.
Men nu så har jag skvallrat för alla som ska veta det *S*
Och kan ni tänka er att när man sitter mitt i allt skräp som det blir när man röjer ut ett rum så plingar det på dörren och utanför står det ett blomsterbud. Han levererar en blombukett til mig och när jag sedan läser på lappen så är hälsningen från sambons chef.
Det stod att han tackade för att han fick låna mannen över helgen och så önskade han mig en trevlig helg.
Jag blev så glad så jag grinade, satte mig verkligen ner och störtbölade....Sjukt, men det var en så fin bukett med mina favouritblommor, nämligen tulpaner.
Så här satt jag i soffan och lät tårarna forsa nerför kinderna och bara kände mig så glad. Jag ringde till sambon och berättade om blommorna och då berättade han att chefen hade frågat vilka som hade ngn hemma som väntade.
Jag bad honom att hälsa och tacka så jättemycket. Jag blev verkligen så otroligt glad.
Det ger iallafall ett bra intryck av deras chef. Att han tänkte på oss med, det är otroligt.
Vem är då den man ringer först efter det att man tackat för blommorna, jo bästa kompisen som jobbar ikväll.
Måste ju bara få lufta av sig ju!! Försökte ringa syster först men där tutade upptaget.
Men nu så har jag skvallrat för alla som ska veta det *S*
Kanonhelg
Kan inte förstå hur en present kan vara så på pricken passande som den jag fick av en vän. Hon lät mig välja mellan att gå ut å äta eller gå på relaxen på Gustavsvik. Jag valde såklart relaxen eftersom det var ett tag sedan jag var där.
Vi bestämde att den skulle utnyttjas samma dag som vi skulle på en musikal.
Fredagen kom och klockan närmade sig 12 då vi äntrade entren i Gustavsvik och handuk och morgonrock hämtades ut.
Sedan kom man in i ett ganska ombonat omklädningsrum och sedan bar det av ut i relaxens område.
Denna dag var som själslig rening för mig, jag kunde verkligen slappna av där. Dock är jag ju en riktig vattenfegis så när det började nalkas att åka vattenrutchebana ( eller hur det nu stavas) så drog sig lilla jag snabbt och diskret undan.
Men all tid i bubbelpoolen, ångbastun, torrbastun och solariet gav resultat. Jag har varit så lugn och tillfreds med mig själv så det är helt otroligt.
Jag klarade till och med av sambons systerdotters kalas med alla inblandade. Det var en seger i sig.
Det var trevligt att sigga där och äta lite tacos och småprata. Men så kom ju såklart disskussionen om sambons kalas upp och då började hjärtat klappa.
Han har ju då en ganska stor släkt som träffas ca 2 ggr om året om det inte händer ngt speciellt som tex bröllop, begravningar och såklart JÄMNA FÖDELSEDAGAR.
Funderingarna var när, hur, och var det hela skulle firas. Förr om åren har visst familjen skött hans planering och dom ville det nog denna gång md.
Antar att dom missade att lilla jag fanns. Men jag är ju iof inget att räkna med i dessa situationer då jag är en person som inte är så jätteförtjust i just jättekalas och sådana stora tillställningar i vanliga fall och nu när jag inte mår så bra så blir det ju inte bättre,
Som tur är så verkar de bara fira de sina vid jämna tal så det är ju ett jätteplus ;)
Hade gärna sluppit mitt eget med eller bara haft en mindre middag med dom som ville.
Men mitt eget gick ändå rätt bra.
Hur som helst så måste vissa saker göras oavsett vad jag vill eller inte vill. Men om man nu ber om sådana piller som gör en lugn och "harmonisk" iallafall ett par timmar så ska nog allt gå så bra så. Kan ju funka med en pava vin med *S*
Gäller dock bara att hitta en bra lokal, baka, fixa å pyssla.... Inget jobb alls ju och jag är ju ändå hemma så varför inte.
Gud vad här andas positiv anda, det måste jag ju medege. Stackars min sambo ju *L*
Det är ganska otroligt att vi passar ihop igentligen.
Han är blå och jag är röd, han är van vid en massa stora sammankomster och jag är van vid små sammankomster. Han är okomplicerad och jag är.... ja ni som känner mig vet ju svaret där.
Han är smart och jag har en del otur när jag tänker kan man väl säga. Han är tidsoptimist och jag är motsatsen.
Men vi har iallafall lite saker gemensamt som att vi båda är snälla, omtänksamma, glada och vi gillar båda bilar och fiske.
Det är väl så, plus och minuspoler dras mot varandra. Vi får helt enkelt lära oss leva med varandras fel och brister. Jag ska försöka lära mig att hantera kaos. Det kommer ta tid men när jag fyller 40 så kanske jag kan bjuda in alla till ett jättekalas..... I Spanien hehehe.
Alla betalar sin egen resa.....Gud så smart jag är...
Natti allihopa, nu ska jag att och sära på marsvinen som slåss.
Vi bestämde att den skulle utnyttjas samma dag som vi skulle på en musikal.
Fredagen kom och klockan närmade sig 12 då vi äntrade entren i Gustavsvik och handuk och morgonrock hämtades ut.
Sedan kom man in i ett ganska ombonat omklädningsrum och sedan bar det av ut i relaxens område.
Denna dag var som själslig rening för mig, jag kunde verkligen slappna av där. Dock är jag ju en riktig vattenfegis så när det började nalkas att åka vattenrutchebana ( eller hur det nu stavas) så drog sig lilla jag snabbt och diskret undan.
Men all tid i bubbelpoolen, ångbastun, torrbastun och solariet gav resultat. Jag har varit så lugn och tillfreds med mig själv så det är helt otroligt.
Jag klarade till och med av sambons systerdotters kalas med alla inblandade. Det var en seger i sig.
Det var trevligt att sigga där och äta lite tacos och småprata. Men så kom ju såklart disskussionen om sambons kalas upp och då började hjärtat klappa.
Han har ju då en ganska stor släkt som träffas ca 2 ggr om året om det inte händer ngt speciellt som tex bröllop, begravningar och såklart JÄMNA FÖDELSEDAGAR.
Funderingarna var när, hur, och var det hela skulle firas. Förr om åren har visst familjen skött hans planering och dom ville det nog denna gång md.
Antar att dom missade att lilla jag fanns. Men jag är ju iof inget att räkna med i dessa situationer då jag är en person som inte är så jätteförtjust i just jättekalas och sådana stora tillställningar i vanliga fall och nu när jag inte mår så bra så blir det ju inte bättre,
Som tur är så verkar de bara fira de sina vid jämna tal så det är ju ett jätteplus ;)
Hade gärna sluppit mitt eget med eller bara haft en mindre middag med dom som ville.
Men mitt eget gick ändå rätt bra.
Hur som helst så måste vissa saker göras oavsett vad jag vill eller inte vill. Men om man nu ber om sådana piller som gör en lugn och "harmonisk" iallafall ett par timmar så ska nog allt gå så bra så. Kan ju funka med en pava vin med *S*
Gäller dock bara att hitta en bra lokal, baka, fixa å pyssla.... Inget jobb alls ju och jag är ju ändå hemma så varför inte.
Gud vad här andas positiv anda, det måste jag ju medege. Stackars min sambo ju *L*
Det är ganska otroligt att vi passar ihop igentligen.
Han är blå och jag är röd, han är van vid en massa stora sammankomster och jag är van vid små sammankomster. Han är okomplicerad och jag är.... ja ni som känner mig vet ju svaret där.
Han är smart och jag har en del otur när jag tänker kan man väl säga. Han är tidsoptimist och jag är motsatsen.
Men vi har iallafall lite saker gemensamt som att vi båda är snälla, omtänksamma, glada och vi gillar båda bilar och fiske.
Det är väl så, plus och minuspoler dras mot varandra. Vi får helt enkelt lära oss leva med varandras fel och brister. Jag ska försöka lära mig att hantera kaos. Det kommer ta tid men när jag fyller 40 så kanske jag kan bjuda in alla till ett jättekalas..... I Spanien hehehe.
Alla betalar sin egen resa.....Gud så smart jag är...
Natti allihopa, nu ska jag att och sära på marsvinen som slåss.
Misslyckande eller en bit på väg?
Hur var det nu man skulle se på saker? Misslyckande eller ett steg i rätt riktning?
Fredagen var en kanondag och då kändes det som att NU har det äntligen vänt. Sedan kom lördagen och den kändes sådär, det brodde nog mest på att all energi gick åt till fredagen. Sen gjorde man ju inte saken bättre genom att fara runt med två tjatande ungar på ett stort byggvaruhus *L*
Att man sedan på lördagskvällen "missade" att äta ngt och klämde i sig en massa chips gjorde ju att magen bara la av.
Det i sin tur gav ju då med sig en minskad sömnsituation som senare troligen är orsaken till min frågan.
Vilade lite nu på söndagsförmiddagen eftersom vi skulle på kalas hos svärmor. Hade laddat mentalt för att kunna följa med och umgås med alla dom andra. Det har varit ett orosmoment för mig eftersom tanken på att trängas och äta i dagsläget ger mig ångest. För två månader sedan hade jag fortfarande inte älskat situationen med en massa folk och ont om utrymme, men jag hade klarat av det.
Idag gick det dock inte.
FORTS. FÖLJER
Fredagen var en kanondag och då kändes det som att NU har det äntligen vänt. Sedan kom lördagen och den kändes sådär, det brodde nog mest på att all energi gick åt till fredagen. Sen gjorde man ju inte saken bättre genom att fara runt med två tjatande ungar på ett stort byggvaruhus *L*
Att man sedan på lördagskvällen "missade" att äta ngt och klämde i sig en massa chips gjorde ju att magen bara la av.
Det i sin tur gav ju då med sig en minskad sömnsituation som senare troligen är orsaken till min frågan.
Vilade lite nu på söndagsförmiddagen eftersom vi skulle på kalas hos svärmor. Hade laddat mentalt för att kunna följa med och umgås med alla dom andra. Det har varit ett orosmoment för mig eftersom tanken på att trängas och äta i dagsläget ger mig ångest. För två månader sedan hade jag fortfarande inte älskat situationen med en massa folk och ont om utrymme, men jag hade klarat av det.
Idag gick det dock inte.
FORTS. FÖLJER
Ännu en helg
Så var det helg igen och igår kom gullungarna. Var på ett kanonhumör och körde hela reporoaren med Moraträsks gamla goding "Tigerjakt".
Ni vet den ramsan där man stoppar tungan under läppen och slår sig på knäna och utropar: "NU SKA VI UT PÅ TIGERJAKT "
Underbart att man kom ihåg hela, barn är ju tyvär noga med sådant när dom en gång har hört hela på lekis/dagis.
Dom små liven har ju någon form av minnesprogram som tar in det du säger och sedan kör dom sitt turboprogam och redan efter en hundradels sekund har dom talat om för dig att ; sådär sjöng inte fröken, eller sådär läste inte mormor.
Men igår så hade iallafall jag och dotterns fröken samma antal verser på denna ramsa. *Suck * säger jag bara.
Kvällen förflöt bra och dom slocknade innan Askungen hunnit på bal. Dottern frågade på morgonen sedan varför inte Askungen var på balen och jag svarade bara; " Hon gick när du somnade."
Natten kom iallafall och jag somnade tämligen ovaggad. Klockan 4.00 svänger jag min smidiga kropp ett halvt varv runt och krockar med min dotter som ligger mitt emellan mig och sambon.
Blänger till på klockan och inser att det iallafall snart är morgon så jag somnar om. Vaknar tre timmar senare av sonen som ger mig en välkänd "prutt" på armen. ( för er som inte känner min son så innebär en "prutt" att han sätter munnen mot ngn del på kroppen, gärna arm eller mage och så blåser han)
Är ju iof gulligt men INTE klockan 7!!
Nu vet jag att min kära gravida syster läser detta och till dig säger jag bara.... DET ÄR VÄRT TIDIGA MORNAR ;)
Har bildat mig i den språkliga världen förresten, såg ett avsnitt av Ophra winfrey show där det var en kvinna som kunde tyda bebisens språk.
Det var en AHA upplevelse för mig. Inte undra på att min dotter vrålade som en besatt, hon ville rapa men jag bara mata på.
Skämt och sido såsmåningom fick man ju kläm på det och vad dom ville men det var så facinerande att se programmet iallafall.
En tanke slog mig sedan. Programmet är ju på amerikanska och bebisarna dom använde sig av i programmet är ju oxå amerikaner.
Det funkar ju då inte på svenska bebisar eller ...?
Med andra ord så föds vi lika, med samma baspaket, med samma språk. Fast vi har olika färg, form och uppväxtvillkor.
Det tål att tänka på faktiskt.
Anledningen till att jag nu är så djup är för att min älskade sambo verkligen tar hand om mig ikväll. Nu tror väl alla att det handlar om massage, god mat osv... Men det gör det inte.
Han tvättar och det är den bästa ompysslingen man kan få. Det ger mig lite tid att filosofera.
Me det menar jag inte att han inte tvättar annars men i vanliga fall hjälps vi åt, men eftersom min dag inte varit den allra bästa så pysslar han om mig på detta sätt.
Han vet vad jag behöver PUSS På Dig!!
Nu är det iallafall dags att titta lite på tv Dagissnuten är ganska kul...
Ha det gott- Igekott ( sitat från dottern)
Ni vet den ramsan där man stoppar tungan under läppen och slår sig på knäna och utropar: "NU SKA VI UT PÅ TIGERJAKT "
Underbart att man kom ihåg hela, barn är ju tyvär noga med sådant när dom en gång har hört hela på lekis/dagis.
Dom små liven har ju någon form av minnesprogram som tar in det du säger och sedan kör dom sitt turboprogam och redan efter en hundradels sekund har dom talat om för dig att ; sådär sjöng inte fröken, eller sådär läste inte mormor.
Men igår så hade iallafall jag och dotterns fröken samma antal verser på denna ramsa. *Suck * säger jag bara.
Kvällen förflöt bra och dom slocknade innan Askungen hunnit på bal. Dottern frågade på morgonen sedan varför inte Askungen var på balen och jag svarade bara; " Hon gick när du somnade."
Natten kom iallafall och jag somnade tämligen ovaggad. Klockan 4.00 svänger jag min smidiga kropp ett halvt varv runt och krockar med min dotter som ligger mitt emellan mig och sambon.
Blänger till på klockan och inser att det iallafall snart är morgon så jag somnar om. Vaknar tre timmar senare av sonen som ger mig en välkänd "prutt" på armen. ( för er som inte känner min son så innebär en "prutt" att han sätter munnen mot ngn del på kroppen, gärna arm eller mage och så blåser han)
Är ju iof gulligt men INTE klockan 7!!
Nu vet jag att min kära gravida syster läser detta och till dig säger jag bara.... DET ÄR VÄRT TIDIGA MORNAR ;)
Har bildat mig i den språkliga världen förresten, såg ett avsnitt av Ophra winfrey show där det var en kvinna som kunde tyda bebisens språk.
Det var en AHA upplevelse för mig. Inte undra på att min dotter vrålade som en besatt, hon ville rapa men jag bara mata på.
Skämt och sido såsmåningom fick man ju kläm på det och vad dom ville men det var så facinerande att se programmet iallafall.
En tanke slog mig sedan. Programmet är ju på amerikanska och bebisarna dom använde sig av i programmet är ju oxå amerikaner.
Det funkar ju då inte på svenska bebisar eller ...?
Med andra ord så föds vi lika, med samma baspaket, med samma språk. Fast vi har olika färg, form och uppväxtvillkor.
Det tål att tänka på faktiskt.
Anledningen till att jag nu är så djup är för att min älskade sambo verkligen tar hand om mig ikväll. Nu tror väl alla att det handlar om massage, god mat osv... Men det gör det inte.
Han tvättar och det är den bästa ompysslingen man kan få. Det ger mig lite tid att filosofera.
Me det menar jag inte att han inte tvättar annars men i vanliga fall hjälps vi åt, men eftersom min dag inte varit den allra bästa så pysslar han om mig på detta sätt.
Han vet vad jag behöver PUSS På Dig!!
Nu är det iallafall dags att titta lite på tv Dagissnuten är ganska kul...
Ha det gott- Igekott ( sitat från dottern)
Matombud...
Gravida kvinnor är beviset på att vi kvinnor kan något som inte männen ens kan komma inäheten av.
Skönt att inte jämnlikheten har nått dit ännu.
Träffade min gravida syster igår och hon har en så vacker mage. Precis sådär lagom rund så att det ser ut som hon svalt en fotboll.
Agerade matombud igår då de blivande föräldrarna var sjuka , en ack så sugna på Mc Donalds.
Så iväg det bar till närmaste resturant och in mot Driv in delen.
Där stötte det dock till komplikationer ( det är iof inget ovanligt). Ett trasigt headset gav resultatet att 2 bigmac &co med cola utan is och 1 big mac bacon, sprite och 1 cheesburgare blev:
2 cola utan is, 1 big mac & co och sedan 1 mc bacon och sedan ( hör och häpnad) 1 påse med cheddar cheese hjärtan.
Jag reagerade inte förrens jag såg kvittot och efter lite divideringar så blev menyerna rätt.
Men maten var god och dagen hos min syster och svåger blev som alltid lyckad. Det är bra människor som funnit varandra, de kommer att bli bra föräldrar.
Är så härligt att se ömheten i den blivande faderns blick då han med glädje hämtar en tredje portion med glass fast han nyss hade satt sig.
Men att få chansen att dela deras upplevelse är för mig en otrolig gåva och en förmån som jag ska vårda ömt.
Men så är det något speciellt med att känna hur lilla bebben rör sig och sprattlar.
Så här sitter jag nu i soffan, uppkrupen med sambons bärbara dator och gör absolut ingenting.
Känns både bra och dåligt. Känner mig ganska onyttig eftersom jag inget gör.
Detta är ju mitt problem, att jag får så dåligt samvete när jag bara sitter här.
Jag får dåligt samvete för allt numera det är ju bra lustigt. Tänk så man är funtad.
Ganska patetiskt iallafall.
Den 15e mars går min sjukskrivning ut och jag vet ärligt talat inte om jag orkar jobba då.
Hur ska man fungera på ett jobb då man knappt orkar med en dag.
Hur kan kroppen bli sådan? Hur kan kroppen bara stänga av delar av systemet?
Men jag säger som det är till min läkare så kanske han kan råda mig och anser han att jag ska jobba så får jag väl göra det, på något sätt ska jag lösa det.
Skönt att inte jämnlikheten har nått dit ännu.
Träffade min gravida syster igår och hon har en så vacker mage. Precis sådär lagom rund så att det ser ut som hon svalt en fotboll.
Agerade matombud igår då de blivande föräldrarna var sjuka , en ack så sugna på Mc Donalds.
Så iväg det bar till närmaste resturant och in mot Driv in delen.
Där stötte det dock till komplikationer ( det är iof inget ovanligt). Ett trasigt headset gav resultatet att 2 bigmac &co med cola utan is och 1 big mac bacon, sprite och 1 cheesburgare blev:
2 cola utan is, 1 big mac & co och sedan 1 mc bacon och sedan ( hör och häpnad) 1 påse med cheddar cheese hjärtan.
Jag reagerade inte förrens jag såg kvittot och efter lite divideringar så blev menyerna rätt.
Men maten var god och dagen hos min syster och svåger blev som alltid lyckad. Det är bra människor som funnit varandra, de kommer att bli bra föräldrar.
Är så härligt att se ömheten i den blivande faderns blick då han med glädje hämtar en tredje portion med glass fast han nyss hade satt sig.
Men att få chansen att dela deras upplevelse är för mig en otrolig gåva och en förmån som jag ska vårda ömt.
Men så är det något speciellt med att känna hur lilla bebben rör sig och sprattlar.
Så här sitter jag nu i soffan, uppkrupen med sambons bärbara dator och gör absolut ingenting.
Känns både bra och dåligt. Känner mig ganska onyttig eftersom jag inget gör.
Detta är ju mitt problem, att jag får så dåligt samvete när jag bara sitter här.
Jag får dåligt samvete för allt numera det är ju bra lustigt. Tänk så man är funtad.
Ganska patetiskt iallafall.
Den 15e mars går min sjukskrivning ut och jag vet ärligt talat inte om jag orkar jobba då.
Hur ska man fungera på ett jobb då man knappt orkar med en dag.
Hur kan kroppen bli sådan? Hur kan kroppen bara stänga av delar av systemet?
Men jag säger som det är till min läkare så kanske han kan råda mig och anser han att jag ska jobba så får jag väl göra det, på något sätt ska jag lösa det.
Sjukt värre
Nu så är det slutspurten på inledningen av mina medicinering. Det har varit två veckor fyllda med en massa spännande som muntorrhet, gäspningar och mardrömmar.
Sambon har fått sig många goda skratt när jag suttit upp i sängen och mummlat vilt.
Det är dock inte lika kul att vakna upp på morgonen och känna sig som om man blivit överkörd av en ångvält.
Nu i helgen har dom riktiga mardrömmarna kört igång och jag drömmer det ena värre än det andra. Tur man har sambon som för en till verkligheten.
Har en riktig sjukling hemma. Han ligger utfläkt i soffan och i sängen.
Vore det inte för de glansiga ögonen eller de rosiga kinderna skulle man kunna tro att det är vilken dag som helst faktiskt.
Men som tur är så får han ju dom där typiska febersymtomen.
Det jag också har upptäck i detta sammanhang är att hörseln har försvunnit i samband med att snoret kom in i huvudet.
Alltså är hörselgångarna en sorts reservoar för snor.... eller?? Så att när han inte är förkyld så sparas det där eftersom han inte hör saker när han är frisk heller.
För att prata med sjuklingen går inte om det nu inte gäller orden: Vill du ha massage, kli på ryggen eller är du törstig.
MEN kommer orden; diska, laga mat och städa upp så är det stendött... Helt otroligt!?!?
Måste ju bero på betoningarna i orden eller nått.
Men jag får väl ha överrenseende, han kan ju trots inte hjälpa det. Och han är ju så gullig så jag får försöka överleva det.
Så om man nu försöker sammanfatta detta bladder så kan jag iallafall dra slutsatsen vad gällande min sambo att ; Hade inte han dessa feberrosiga kinder och glansiga ögon så skulle detta vara en helt vanlig eftermiddag hos denna bloggare....
Sambon har fått sig många goda skratt när jag suttit upp i sängen och mummlat vilt.
Det är dock inte lika kul att vakna upp på morgonen och känna sig som om man blivit överkörd av en ångvält.
Nu i helgen har dom riktiga mardrömmarna kört igång och jag drömmer det ena värre än det andra. Tur man har sambon som för en till verkligheten.
Har en riktig sjukling hemma. Han ligger utfläkt i soffan och i sängen.
Vore det inte för de glansiga ögonen eller de rosiga kinderna skulle man kunna tro att det är vilken dag som helst faktiskt.
Men som tur är så får han ju dom där typiska febersymtomen.
Det jag också har upptäck i detta sammanhang är att hörseln har försvunnit i samband med att snoret kom in i huvudet.
Alltså är hörselgångarna en sorts reservoar för snor.... eller?? Så att när han inte är förkyld så sparas det där eftersom han inte hör saker när han är frisk heller.
För att prata med sjuklingen går inte om det nu inte gäller orden: Vill du ha massage, kli på ryggen eller är du törstig.
MEN kommer orden; diska, laga mat och städa upp så är det stendött... Helt otroligt!?!?
Måste ju bero på betoningarna i orden eller nått.
Men jag får väl ha överrenseende, han kan ju trots inte hjälpa det. Och han är ju så gullig så jag får försöka överleva det.
Så om man nu försöker sammanfatta detta bladder så kan jag iallafall dra slutsatsen vad gällande min sambo att ; Hade inte han dessa feberrosiga kinder och glansiga ögon så skulle detta vara en helt vanlig eftermiddag hos denna bloggare....
Klubben för inbördes beundran
Så var man sjukskriven då, tills i mitten av mars och det är blandade känslor.
Är ju inte "sjuk på riktigt" som en del kallar det, utan man bara inbillar sig. Den kommentaren har jag hört.
För dom som varit eller är mitt i den vet att det inte är så. Det är ett så laddat ord... Depression...... och folk ryggar tillbaka närman säger det.
Så denna gång har jag valt att inget säga, för det känns lite som ett misslyckande att vara där igen.
Första gången var för 11 år sedan och då fick jag behandling i 6 månader, nästa gång var precis efter separationen och då hade det gått över 9 år emellan.
Nu är det bara drygt 2 år. Fast jag vet att förra gången blev jag inte färdigbehandlad.
Jag hade inte råd att vara hemma mer och gick på för hårt. På det spåret har jag kört tills för 2 veckor sedan.
Har bara så svårt att prata om hur jag mår och hur det känns med andra. Pratar bara med ngr få personer.
Inte ens med min sambo kan jag få fram det innersta och det stör mig. Men det har inget med honom att göra utan det beror på mig och modet att släppa ut.
Tänk att min största fiende är mig själv. Det är mycket lustigt och ganska ironiskt faktiskt.
Jag vågar stå emot chefen, jag vågar klaga på maten eller en vara, men jag vågar inte gå på mig själv *S*
Satt och läste igenom lite av det jag skrivit i denna blogg och insåg att det som från början var meningen med denna blogg redan för länge sedan fallit.
Men sedan så insåg jag att den har intedet. Tanken var ju att den skulle spegla mig som person ( och eftersom jag oftast är glad så skulle den ge glada tankar)
Men så insåg jag att jag är ju inte alltid glad och då måste ju även bloggen få spegla mina andra känslor med.
Så nu kör jag bara på!!!
Sambon och jag har börjat träna nu och det känns så bra. Var iväg i söndags och i måndags.
Söndagens träning gick åt till att fatta maskinerna. Tänk att det ska vara så invecklat att cykla eller gå på ett gåband.
På måndagskvällen var "klubben för inbördes beundran" där. Patetiskt när män över 50 står å speglar sina muskler som om det vore 14.
Säger väl inget om de stod och verkligen speglade sig, men när de står å tittar i smyg och tror att ingen märker det. Oj oj så pinsamt.
Det var iallafall ganska jobbigt att träna när dom var i lokalen, självförtroendet är ju inte på topp direkt.
Men om ett tag så är nog de tankarna borta med..
Simma lungt
Är ju inte "sjuk på riktigt" som en del kallar det, utan man bara inbillar sig. Den kommentaren har jag hört.
För dom som varit eller är mitt i den vet att det inte är så. Det är ett så laddat ord... Depression...... och folk ryggar tillbaka närman säger det.
Så denna gång har jag valt att inget säga, för det känns lite som ett misslyckande att vara där igen.
Första gången var för 11 år sedan och då fick jag behandling i 6 månader, nästa gång var precis efter separationen och då hade det gått över 9 år emellan.
Nu är det bara drygt 2 år. Fast jag vet att förra gången blev jag inte färdigbehandlad.
Jag hade inte råd att vara hemma mer och gick på för hårt. På det spåret har jag kört tills för 2 veckor sedan.
Har bara så svårt att prata om hur jag mår och hur det känns med andra. Pratar bara med ngr få personer.
Inte ens med min sambo kan jag få fram det innersta och det stör mig. Men det har inget med honom att göra utan det beror på mig och modet att släppa ut.
Tänk att min största fiende är mig själv. Det är mycket lustigt och ganska ironiskt faktiskt.
Jag vågar stå emot chefen, jag vågar klaga på maten eller en vara, men jag vågar inte gå på mig själv *S*
Satt och läste igenom lite av det jag skrivit i denna blogg och insåg att det som från början var meningen med denna blogg redan för länge sedan fallit.
Men sedan så insåg jag att den har intedet. Tanken var ju att den skulle spegla mig som person ( och eftersom jag oftast är glad så skulle den ge glada tankar)
Men så insåg jag att jag är ju inte alltid glad och då måste ju även bloggen få spegla mina andra känslor med.
Så nu kör jag bara på!!!
Sambon och jag har börjat träna nu och det känns så bra. Var iväg i söndags och i måndags.
Söndagens träning gick åt till att fatta maskinerna. Tänk att det ska vara så invecklat att cykla eller gå på ett gåband.
På måndagskvällen var "klubben för inbördes beundran" där. Patetiskt när män över 50 står å speglar sina muskler som om det vore 14.
Säger väl inget om de stod och verkligen speglade sig, men när de står å tittar i smyg och tror att ingen märker det. Oj oj så pinsamt.
Det var iallafall ganska jobbigt att träna när dom var i lokalen, självförtroendet är ju inte på topp direkt.
Men om ett tag så är nog de tankarna borta med..
Simma lungt
Tomma tankar
Så sitter man här med absolut inget att skriva om. Skallen känns helt tom på tankar, men ändå vet jag att huvudet är fullt av dem.
Önskar att jag kunde skriva ner allt som rör sig i huvudet när jag sover, för då minsann händer det grejer.
Är inte mig själv just nu. hittar inte orden och har svårt att bilda meningarna.
Tur att man ska träffa läkare på måndag. Får väl se vad han säger.
Det är nog inte många i min omgivning som vet att jag är sjukskriven, inte mina föräldrar iallafall.
En kompis vet och dom på jobbet såklart. Sambons familj vet nog inget heller.
Känns så svårt att berätta, känns som att jag har misslyckats eller att jag inbillar mig allt.
Tror att många skulle se det som att jag bara vill ha uppmärksamhet eller "vara ledig".
För det är ju tyvär som så, att när jag inga måsten har eller tvång så går allt bra. Men så fort jag har saker jag vet att jag måste göra så skiter sig allt.
Många av dom tankar som flödar i mitt huvud hör till men dom är så jobbiga ändå.
Jag tror det är ngt fel på mig eftersom jag blir sådan här.
Det är jobbigt att behöva se hur andra människor måste "anpassa sig" eller hjälpa mig så det är därför jag inget säger.
Vill inte att andra ska skämmas över hur jag är och beter mig.
Bara barnen inte tar illa vid och blir som jag.
Till mina barn och nära och kära..... Ni betyder allt ...
Godnatt
Önskar att jag kunde skriva ner allt som rör sig i huvudet när jag sover, för då minsann händer det grejer.
Är inte mig själv just nu. hittar inte orden och har svårt att bilda meningarna.
Tur att man ska träffa läkare på måndag. Får väl se vad han säger.
Det är nog inte många i min omgivning som vet att jag är sjukskriven, inte mina föräldrar iallafall.
En kompis vet och dom på jobbet såklart. Sambons familj vet nog inget heller.
Känns så svårt att berätta, känns som att jag har misslyckats eller att jag inbillar mig allt.
Tror att många skulle se det som att jag bara vill ha uppmärksamhet eller "vara ledig".
För det är ju tyvär som så, att när jag inga måsten har eller tvång så går allt bra. Men så fort jag har saker jag vet att jag måste göra så skiter sig allt.
Många av dom tankar som flödar i mitt huvud hör till men dom är så jobbiga ändå.
Jag tror det är ngt fel på mig eftersom jag blir sådan här.
Det är jobbigt att behöva se hur andra människor måste "anpassa sig" eller hjälpa mig så det är därför jag inget säger.
Vill inte att andra ska skämmas över hur jag är och beter mig.
Bara barnen inte tar illa vid och blir som jag.
Till mina barn och nära och kära..... Ni betyder allt ...
Godnatt
Återblick
Att skriva som man känner är inte alltid så lätt. På något sätt har min kropp lyckats att hitta en spärr som bara låser fast alla tankar och funderingar i huvudet så att de aldrig når fingrarna. Istället skapar de ett tryck i bröstet som inte går att få bort.
Detta hände mig för 2 år sedan och efter det så har jag inget märkt av eller så har jag lyckats att förtränga det.
Nu kommer det smygande, sakta men säkert och jag känner mer och mer av trycket.
Dom tydligaste signalerna är just trycket över bröstet, ångesten över att träffa människor som inte hör till ens närmaste.
Jag som gillar jobbet och mina arbetskamrater, känner ångest över att gå dit imorgon. Så fånigt det är men så svårt att förklara.
Märker av att de lättaste "måstena" blir tunga.
Måste ringa någon imorgon, vill verkligen inte halka tillbaka där jag var för 2 år sedan.
Har lyckats hålla det i schack under en tid iallafall men jag vill inte tappa kontrollen igen.
Tänk att kontroll är så viktigt för mig och mitt liv.
Kan det vara något som ligger bakom det mån tro.
Man fick väl inte leka med bajset som liten ( som freud skulle sagt)
Stackars sambon och min familj om jag skulle halka tillbaka igen. Stackars barn och genast tänker jag att dottern kanske mår dåligt på lekis för att jag mår dåligt.
Skulle igentligen vilja lägga mig ner och bara grina, deppa och bara släppa allt, men jag vågar inte.
Är rädd att det kan vändas mot mig och att mitt ex utnyttjar det.
Varför ska det vara så svårt att leva, varför kan det inte bara få vara så lätt någon gång i livet... VARFÖR!!!
Ska väl försöka ta och göra mig redo för att jobba kväll imorgon.
Hoppas att nattens sömn blir lugnare än natten som var.
Drömmer mycket och väcker min stackars sambo...
Till mina nära och kära som läser detta.... Jag lovar att försöka hålla mig i skinnet... Jag lovar *L*
Kram på er!
Detta hände mig för 2 år sedan och efter det så har jag inget märkt av eller så har jag lyckats att förtränga det.
Nu kommer det smygande, sakta men säkert och jag känner mer och mer av trycket.
Dom tydligaste signalerna är just trycket över bröstet, ångesten över att träffa människor som inte hör till ens närmaste.
Jag som gillar jobbet och mina arbetskamrater, känner ångest över att gå dit imorgon. Så fånigt det är men så svårt att förklara.
Märker av att de lättaste "måstena" blir tunga.
Måste ringa någon imorgon, vill verkligen inte halka tillbaka där jag var för 2 år sedan.
Har lyckats hålla det i schack under en tid iallafall men jag vill inte tappa kontrollen igen.
Tänk att kontroll är så viktigt för mig och mitt liv.
Kan det vara något som ligger bakom det mån tro.
Man fick väl inte leka med bajset som liten ( som freud skulle sagt)
Stackars sambon och min familj om jag skulle halka tillbaka igen. Stackars barn och genast tänker jag att dottern kanske mår dåligt på lekis för att jag mår dåligt.
Skulle igentligen vilja lägga mig ner och bara grina, deppa och bara släppa allt, men jag vågar inte.
Är rädd att det kan vändas mot mig och att mitt ex utnyttjar det.
Varför ska det vara så svårt att leva, varför kan det inte bara få vara så lätt någon gång i livet... VARFÖR!!!
Ska väl försöka ta och göra mig redo för att jobba kväll imorgon.
Hoppas att nattens sömn blir lugnare än natten som var.
Drömmer mycket och väcker min stackars sambo...
Till mina nära och kära som läser detta.... Jag lovar att försöka hålla mig i skinnet... Jag lovar *L*
Kram på er!
Många blandade funderingar
Så var man inne i ny månad ocskå. Och jag som lovade mig själv att skriva varje dag. Lättare sagt än gjort.
Har varit på kurs iveckan och det var väldigt trevligt. Det som var lite tråkigt var att jag inte kunde sova så bra. Borta bra men hemma bäst, som det heter.
På onsdagskvällen hände en liten "insident" som skapade en panikattack hos mig och sedan varr natten sabbad. vaknar nav att klockan ringer vi 5.45 och då har jag sovit i ca 1 timme.
Sjukanmäler mig från jobbet då en begynnande migrän närmar sig.
Somnade om och vaknar vid 10.00 men är fortfarande däven och tung i huvudet. Kul födelsedag och sambon som har en överraskning på gång åt mig med.
Det är jobbigt att ha ångest och panikattacker. En som aldrig haft en sådan kan inte föreställa sig hur det känns när kroppen tar över och du inte längre har kontroll över dig själv.
Att för bara 5 minuter släppa koncentrationen och märka att du inte längre har kontrollen är så fruktansvärt obehagligt.
Jag får det inte så ofta längre och numera är det olika saker som utlöser det. Men nu vet jag också hur jag kan möta attackerna.
Nu känns det som att jag skriver om allt och inget på en och samma rad och det ger absolut ingen som helst innebörd ser jag. Bättre att försöka hållla sig till ett ämne istället för 2oo *L*
På lördag stundar ett kalas. Mitt kalas hmm.... Har beställt smörgåstårta och jag hoppas mina få små gäster är hungriga för jag beställde nog lite för mycket.
Sitter och funderar på att vi har nog kunnat ha kalaset hemma hos oss istället för hos mamma och pappa eftersom det inte lär komma så mycket människor.
När sambon fyller kommer desto fler eftersom hans släkt är såpass mycket större.
Det som jag har upptäckt och som jag tycker är tråkigt är att jag ofta blir ifrågasatt om saker och ting. Har märkt av det det senaste året ( förlåt sambon *L* )
Antar att så fort man inte tycker och tänker som majoriteten så ifrågasätts man.
Är det så? Ska jag bara svälja allt och acceptera det?
Vet att jag kommer att få förklara detta när min andra halva läser detta, men det får jag ta.
Jag hade iallafall en UNDERBAR födelsedagskväll med massa god mat och underbart sällskap
TACK ÄLSKLING!!!
Puss
Har varit på kurs iveckan och det var väldigt trevligt. Det som var lite tråkigt var att jag inte kunde sova så bra. Borta bra men hemma bäst, som det heter.
På onsdagskvällen hände en liten "insident" som skapade en panikattack hos mig och sedan varr natten sabbad. vaknar nav att klockan ringer vi 5.45 och då har jag sovit i ca 1 timme.
Sjukanmäler mig från jobbet då en begynnande migrän närmar sig.
Somnade om och vaknar vid 10.00 men är fortfarande däven och tung i huvudet. Kul födelsedag och sambon som har en överraskning på gång åt mig med.
Det är jobbigt att ha ångest och panikattacker. En som aldrig haft en sådan kan inte föreställa sig hur det känns när kroppen tar över och du inte längre har kontroll över dig själv.
Att för bara 5 minuter släppa koncentrationen och märka att du inte längre har kontrollen är så fruktansvärt obehagligt.
Jag får det inte så ofta längre och numera är det olika saker som utlöser det. Men nu vet jag också hur jag kan möta attackerna.
Nu känns det som att jag skriver om allt och inget på en och samma rad och det ger absolut ingen som helst innebörd ser jag. Bättre att försöka hållla sig till ett ämne istället för 2oo *L*
På lördag stundar ett kalas. Mitt kalas hmm.... Har beställt smörgåstårta och jag hoppas mina få små gäster är hungriga för jag beställde nog lite för mycket.
Sitter och funderar på att vi har nog kunnat ha kalaset hemma hos oss istället för hos mamma och pappa eftersom det inte lär komma så mycket människor.
När sambon fyller kommer desto fler eftersom hans släkt är såpass mycket större.
Det som jag har upptäckt och som jag tycker är tråkigt är att jag ofta blir ifrågasatt om saker och ting. Har märkt av det det senaste året ( förlåt sambon *L* )
Antar att så fort man inte tycker och tänker som majoriteten så ifrågasätts man.
Är det så? Ska jag bara svälja allt och acceptera det?
Vet att jag kommer att få förklara detta när min andra halva läser detta, men det får jag ta.
Jag hade iallafall en UNDERBAR födelsedagskväll med massa god mat och underbart sällskap
TACK ÄLSKLING!!!
Puss
Jobbarlördag igen
Så var det åter dags att jobba en lördag. Detta är iof min kortdag och det är helt ok.
Hade hellre legat kvar i sängen istället för att hoppa upp kl 5.45.
Saknar sambon nu, skulle behöv aligga nära honom just nu.
Fördelen med att jobba är att man slipper tänka, tänka på allt som kommer framöver.
Går och tänker på det som sköterskan sa om in dotter och om en massa andra saker.
Födelsedagen ligger nära till hands med och den känns faktiskt som en betungande sak ( inte en 30 års kris)
Ska iallafall ladda denna gång när fajten med mitt ex kör igång. Denna gång ska jag ha sömntabletter redo så jag kan sova, träningskort så att jag kan träna bort lite tankar ( är så skönt att ta i så man tappar alla tankar).
Var och klippte mig igår och blev HELNÖJD!! Denna gång hittade hon helt rätt!!!!
Kände mig jättepigg och fräsch igår.
Ett bra sätt att tränga undan tankarna är att just vara glad och pigg.
Ett glatt leende ifrågasätts inte och man behöver inte förklara sig varför man är nere osv.
Nära och kära ser på en om det är något så det är inte för dem man har sitt spel utan det är för den andra omgiviningen, den som man har en annan relation till.
Jag förstår inte varför jag rör till det så för mig, kaninte alls förstå det?
Idag så vill jag iallafall hitta på något. Tänk att bli lite överraskad *drömmer*.
Åka ut på en åktur, sitta och njuta av det underbara vädret och kanske grilla korv. Har massa ideer men låter sambon grunna lite själv.
Han läser ju detta, menom jag låtsas som att jag inte vet det så får han ju lite "hintar" om vad jag vill ha ;)
hihi.
Dags att arbeta igen... Telefonen bara ringer och ringer och ringer...... Tur man är populär.
Hade hellre legat kvar i sängen istället för att hoppa upp kl 5.45.
Saknar sambon nu, skulle behöv aligga nära honom just nu.
Fördelen med att jobba är att man slipper tänka, tänka på allt som kommer framöver.
Går och tänker på det som sköterskan sa om in dotter och om en massa andra saker.
Födelsedagen ligger nära till hands med och den känns faktiskt som en betungande sak ( inte en 30 års kris)
Ska iallafall ladda denna gång när fajten med mitt ex kör igång. Denna gång ska jag ha sömntabletter redo så jag kan sova, träningskort så att jag kan träna bort lite tankar ( är så skönt att ta i så man tappar alla tankar).
Var och klippte mig igår och blev HELNÖJD!! Denna gång hittade hon helt rätt!!!!
Kände mig jättepigg och fräsch igår.
Ett bra sätt att tränga undan tankarna är att just vara glad och pigg.
Ett glatt leende ifrågasätts inte och man behöver inte förklara sig varför man är nere osv.
Nära och kära ser på en om det är något så det är inte för dem man har sitt spel utan det är för den andra omgiviningen, den som man har en annan relation till.
Jag förstår inte varför jag rör till det så för mig, kaninte alls förstå det?
Idag så vill jag iallafall hitta på något. Tänk att bli lite överraskad *drömmer*.
Åka ut på en åktur, sitta och njuta av det underbara vädret och kanske grilla korv. Har massa ideer men låter sambon grunna lite själv.
Han läser ju detta, menom jag låtsas som att jag inte vet det så får han ju lite "hintar" om vad jag vill ha ;)
hihi.
Dags att arbeta igen... Telefonen bara ringer och ringer och ringer...... Tur man är populär.
Tung dag
En lång vecka och en tung dag.
Just nu så rör det sig miljoner tankar i mitt huvud och jag försöker samla ihop dem till en. Men det går inte. Såg till och med fram emot att fylla 30 men så idag slogs allt omkull.
Var på ett standard möte hos skolsköterskan där jag fick höra att min dotter har ändrat sig. Från att vara en glad och öppen tjej till att bli en sluten och lättirriterad tjej som lätt faller i gråt och sluter in sig.
En massa tankar rör sig i mig och jag kan inte tänka klart. Ska det börja IGEN!!!
Jag åkte ut ur rummet en stund och fick sitta i väntrummet medans dottern pratade med skolsystern. det är bra för jag har märkt att det är något som bekymrar henne.
Min fd och jag skilde oss för 2 år sedan och han har inte riktigt släppt det. Visst gjorde jag väl fel att direkt skaffa en "pojkvän"/ kk men jag var törstande på närhet och ömhet.
Men sedan jag träffade min sambo har jag de senaste 6 månaderna märkt en sakta förändrig av min dotter.
Hon pratar mer och mer om hur ensam pappa är och hur han saknar mig osv.
Nu gav iallafall sköterska mig rådet att söka familjerdgivning så att mitt ex och jag kan börja kommunicera igen och att dottern ska kunna släppa sina tankar på hur vi mår å så.
Jag kände där hos sköterskan att ... "Nu börjar det igen"
Jag vet inte hur mycket jag orkar, jag vet inte hur mycket min sambo orkar och jag vet inte hur mycket mina nära och kära står ut med mig när detta drar igång.
Så många tankar rör sig i mitt huvud just nu och frågor som "varför... Vad kan jag göra...? Vad gör jag för fel...?
Jag skulle kunna ge mitt liv för att hon ska må bra i kropp och själ.
Pratade med hennes pappa idag om hur mötet hade gått osv... Slutade i ett bråk, det var mkt länge sedan.
Han berättade att när helgen gått och tisdagen närmar sig så börjar hon klaga på magont, illamående osv. Senare kommer sömnsvårigheter och oro på kvällen och på torsdagen vill hon sova inne hos pappan.
Sedan är det fredag och idrott och då är hon glad, men sen ( enligt honom ) så verkar det som att hon inte vill åka till mig.
Men när hon kommer innanför min dörr så kastar hon sig i mina armar och skriker "MAMMA"
Jag tolkar det som att hon saknat mig och så. Men mitt ex säger då...." det är lätt att svälja sina tårar"
För dom som känner min dotter tror jag att de flesta kan skriva under på att hon absolut inte kan dölja sina känslor.
Men hos mig sover hon lungt på kvällarna, hon somnar snabbt och sover hela natten i sin säng. Ibland kommer hon in på morgonkvisten efter att hon varit och kissat eller så.
Är det så hemskt att vara hos mamma? Är jag en sådan hemsk mamma som lever som jag gör?
Är jag så hemsk som tyckte att barnen var mogna för marsvin?
Huvudfrågan som gnager i mig är : Är jag en så fruktansvärd mamma???
Födelsadag, jobb, semester känns så avlägset för detta kommer att bli en lång vår. Jag lovar att jag ska försöka vara snäll mot mina nära och kära.
Och till dig O......
JAG ÄLSKAR DIG!
Just nu så rör det sig miljoner tankar i mitt huvud och jag försöker samla ihop dem till en. Men det går inte. Såg till och med fram emot att fylla 30 men så idag slogs allt omkull.
Var på ett standard möte hos skolsköterskan där jag fick höra att min dotter har ändrat sig. Från att vara en glad och öppen tjej till att bli en sluten och lättirriterad tjej som lätt faller i gråt och sluter in sig.
En massa tankar rör sig i mig och jag kan inte tänka klart. Ska det börja IGEN!!!
Jag åkte ut ur rummet en stund och fick sitta i väntrummet medans dottern pratade med skolsystern. det är bra för jag har märkt att det är något som bekymrar henne.
Min fd och jag skilde oss för 2 år sedan och han har inte riktigt släppt det. Visst gjorde jag väl fel att direkt skaffa en "pojkvän"/ kk men jag var törstande på närhet och ömhet.
Men sedan jag träffade min sambo har jag de senaste 6 månaderna märkt en sakta förändrig av min dotter.
Hon pratar mer och mer om hur ensam pappa är och hur han saknar mig osv.
Nu gav iallafall sköterska mig rådet att söka familjerdgivning så att mitt ex och jag kan börja kommunicera igen och att dottern ska kunna släppa sina tankar på hur vi mår å så.
Jag kände där hos sköterskan att ... "Nu börjar det igen"
Jag vet inte hur mycket jag orkar, jag vet inte hur mycket min sambo orkar och jag vet inte hur mycket mina nära och kära står ut med mig när detta drar igång.
Så många tankar rör sig i mitt huvud just nu och frågor som "varför... Vad kan jag göra...? Vad gör jag för fel...?
Jag skulle kunna ge mitt liv för att hon ska må bra i kropp och själ.
Pratade med hennes pappa idag om hur mötet hade gått osv... Slutade i ett bråk, det var mkt länge sedan.
Han berättade att när helgen gått och tisdagen närmar sig så börjar hon klaga på magont, illamående osv. Senare kommer sömnsvårigheter och oro på kvällen och på torsdagen vill hon sova inne hos pappan.
Sedan är det fredag och idrott och då är hon glad, men sen ( enligt honom ) så verkar det som att hon inte vill åka till mig.
Men när hon kommer innanför min dörr så kastar hon sig i mina armar och skriker "MAMMA"
Jag tolkar det som att hon saknat mig och så. Men mitt ex säger då...." det är lätt att svälja sina tårar"
För dom som känner min dotter tror jag att de flesta kan skriva under på att hon absolut inte kan dölja sina känslor.
Men hos mig sover hon lungt på kvällarna, hon somnar snabbt och sover hela natten i sin säng. Ibland kommer hon in på morgonkvisten efter att hon varit och kissat eller så.
Är det så hemskt att vara hos mamma? Är jag en sådan hemsk mamma som lever som jag gör?
Är jag så hemsk som tyckte att barnen var mogna för marsvin?
Huvudfrågan som gnager i mig är : Är jag en så fruktansvärd mamma???
Födelsadag, jobb, semester känns så avlägset för detta kommer att bli en lång vår. Jag lovar att jag ska försöka vara snäll mot mina nära och kära.
Och till dig O......
JAG ÄLSKAR DIG!
Seg dag
Vad svårt det är att få tid att göra saker när man är ledig.I torsdags så umgicks jag med en vän jag inte träffat sen innan jul. Det var efterlängtat. En massa snack hit och dit om ditt och datt.
Sen kom fredagen och då borde jag haft tid att skriva eftersom ajg var ledig. Men då hade jag fullt upp med att göra inget.
Tog mig till sist till Rejmes för att hämta den eftertraktade antennen till bilen ( piratgrejorna passade inte)
men se då hade de precis stängt för lunch!!
Dom skulle öppna 45 minuter senare men då fick det vara tills måndag. Sitta utanför Rejmes är ju inte så lockande en ledig dag.
På kvällen så klämde jag nästan en kebabpizza, det var skitdumt. Natten blev sååååå lång. Pizzan rumlade runt en bra stund i magen och sova var omöjligt.
Sen visste jag att jag VAR TVUNGEN att sova eftersom jag skulle upp och jobba.
Somnade kl 04.45 och kl 05.45 ringde larmet.
Då är livet härligt.
Dagen gick så fort, det trodde jag inte den skulle göra. Så när klockan igentligen är 19.00 så känns det som att den är minst 22.00.
Var hos sambons bror idag, han är så duktig och går ner massa i vikt. han kör GI och har tappat över 6 kg på 2 veckor.
Skibra, tycker jag.
Önskar jag hade den styrkan som han har. Men som sambon säger så ; "Gå ner i vikt är inte så svårt, utan att behålla vikten är det svåra"
Mitt problem är att jag använder maten som en lugnande effekt. Det är som en drog.
Igår är ett typexempel. Jag är ledig och tar en sovmorgon, Äter frukost vid 9.00 och allt är frid och fröjd. Sedan slår matjävulen till och ett sug skapas.
Nu finns bara tanken på mat i huvudet men jag försöker att distrahera mig ( som alla experter säger man ska göra)
Tar en promenad, en lång sådan men det hjälper inte. Försöker ringa sambon men han är inte anträffbar just då.
Det slutar men att jag far till ICA och köper en grillad kyckling och en liten potatissallad. Äter upp en massa på kycklingen och delar av potatissalladen.
Sedan är jag lugn.... Så sjukt, eller hur?
Matmissbruk i all ära, jag är den första att skriva under på det. Men hur gör man för att bli kvitt det??
Hade inte detta problem innan min skilsmässa. Då fanns inte avundsjuka och tvångsätande.
Det bara "ploppade" upp och nu vill det inte gå tillbaka.
Nu vet jag att några av mina nära och kära läser detta, men var bara lugna.... Jag är ingen psykopat som ska råna ICA för att jag är sugen på mat ;)
Får väl ringa min husläkare och säga " hej jag är matmissrukare"
Då svarar hon väl bara ; " Ta två alvedon och hör av dig på måndag om det inte blivit bättre"
Man skulle kunna bli läkare på vårdcentral ju :D
Krävs tre fraser för att klara sig....
1. Ta en alvedon och återkom i morgon ( och då är jag ju ledig såklart och hänvisar till en kollega)
2.Avvakta ( förhoppningsvis så har jag hunnit byta vårdcentral innan dess eller så har patienten sökt akutvård)
3. Jag remiterar dig till specialist (kön till specialister är så lång så att patienten hinner dö innan och då är det ju sjukhusets fel)
Så mitt framtida karriärval för denna dag är LÄKARE!!!
Sen kom fredagen och då borde jag haft tid att skriva eftersom ajg var ledig. Men då hade jag fullt upp med att göra inget.
Tog mig till sist till Rejmes för att hämta den eftertraktade antennen till bilen ( piratgrejorna passade inte)
men se då hade de precis stängt för lunch!!
Dom skulle öppna 45 minuter senare men då fick det vara tills måndag. Sitta utanför Rejmes är ju inte så lockande en ledig dag.
På kvällen så klämde jag nästan en kebabpizza, det var skitdumt. Natten blev sååååå lång. Pizzan rumlade runt en bra stund i magen och sova var omöjligt.
Sen visste jag att jag VAR TVUNGEN att sova eftersom jag skulle upp och jobba.
Somnade kl 04.45 och kl 05.45 ringde larmet.
Då är livet härligt.
Dagen gick så fort, det trodde jag inte den skulle göra. Så när klockan igentligen är 19.00 så känns det som att den är minst 22.00.
Var hos sambons bror idag, han är så duktig och går ner massa i vikt. han kör GI och har tappat över 6 kg på 2 veckor.
Skibra, tycker jag.
Önskar jag hade den styrkan som han har. Men som sambon säger så ; "Gå ner i vikt är inte så svårt, utan att behålla vikten är det svåra"
Mitt problem är att jag använder maten som en lugnande effekt. Det är som en drog.
Igår är ett typexempel. Jag är ledig och tar en sovmorgon, Äter frukost vid 9.00 och allt är frid och fröjd. Sedan slår matjävulen till och ett sug skapas.
Nu finns bara tanken på mat i huvudet men jag försöker att distrahera mig ( som alla experter säger man ska göra)
Tar en promenad, en lång sådan men det hjälper inte. Försöker ringa sambon men han är inte anträffbar just då.
Det slutar men att jag far till ICA och köper en grillad kyckling och en liten potatissallad. Äter upp en massa på kycklingen och delar av potatissalladen.
Sedan är jag lugn.... Så sjukt, eller hur?
Matmissbruk i all ära, jag är den första att skriva under på det. Men hur gör man för att bli kvitt det??
Hade inte detta problem innan min skilsmässa. Då fanns inte avundsjuka och tvångsätande.
Det bara "ploppade" upp och nu vill det inte gå tillbaka.
Nu vet jag att några av mina nära och kära läser detta, men var bara lugna.... Jag är ingen psykopat som ska råna ICA för att jag är sugen på mat ;)
Får väl ringa min husläkare och säga " hej jag är matmissrukare"
Då svarar hon väl bara ; " Ta två alvedon och hör av dig på måndag om det inte blivit bättre"
Man skulle kunna bli läkare på vårdcentral ju :D
Krävs tre fraser för att klara sig....
1. Ta en alvedon och återkom i morgon ( och då är jag ju ledig såklart och hänvisar till en kollega)
2.Avvakta ( förhoppningsvis så har jag hunnit byta vårdcentral innan dess eller så har patienten sökt akutvård)
3. Jag remiterar dig till specialist (kön till specialister är så lång så att patienten hinner dö innan och då är det ju sjukhusets fel)
Så mitt framtida karriärval för denna dag är LÄKARE!!!
Heliga garaget
I går var det service på Melker. Jag ( hör och häpnad, jag gjorde det) bytte olja, oljefilter, luftfilter och stift på min bil.
Var så stolt att ha klarat av det själv med lite support från sambon.
Det var kul att se männens reaktion när de tittade bort mot min bil i servicehallen. det är ju nämligen som så att detta är lite utav männens värld.
Liksom köket då ska vara vår.
Hela tvätthallen var full av "stackars män" som sliter så hårt med att hålla bilen ren. Men i många fall handlar det om att slippa disken hemma ;)
Vet att en en bekant till mig gjorde så när det var städdags på gång hemma, då var det något som absolut var fel på bilen så att han var tvungen att titta på det direkt.
Och då när han ändå var iväg så kunde han ju passa på att tvätta bilen.
När jag senare under kvällen stod hos sambons syster och man med huvudet under huven så gick en man förbi mig.
Han hälsade glatt och jag böjde upp huvudet för att hälsa. Döm om hans förvåning när det är en KVINNA som tittar upp. Jag log gott inombords men hälsade glatt och fortsatte att skruva.
Det är som att beträda förbjuden mark när man hålls under motorhuven. Att använda verktygen som annars är männens.
Var en helig stund där ett tag.
Som att beträda helig mark när man rotar i en verktygslåda efter verktyg som man själv behöver.
Men gurun ( eller sambon) gav mig vägledning i mitt sökande.