mollym

Sitter och funderar på  om det är ngn skillnad på att bo i hus eller i lägenhet. Visst vet både du och jag dom största skillnaderna men det är inte dom jag är ute efter.
De skillnader jag fiskar är ngr helt andra.
Min sambo och jag kom i en disskussion om huruvida man hellre hälsar på människor i villa hellre än i lägenhet.
Jag kan ju se vissa mönster i det. Här har ingen varit sedan sambon fyllde 30 i april. Ingen har kommit utan att vi har bjudit dom.

Så om vi aldrig skulle skaffa hus så skulle inte mina föräldrar komma å hälsa på oss om vi inte bjöd in dom tex.
Som för min syster å hennes man är det mest praktiskt att vara i deras hus eftersom de har en liten dotter på ca 4mån.
Men som mina föräldrar eller sambons släkt. Dom kommer endast om vi bjudit in dom.
Så varför ska jag då måna om mitt hem och hur städat det ska vara.
Jag vet ju när besöken kommer så jag hinner ju städa då.
Här skulle jag ju vilja skriva en massa annat men det tar emot. jag skulle vilja skriva om hur orättvist behandlad jag känner mig men ingen mer än sambon kommer att veta vad det gäller.
Den meningen som ligger i huvudet skulle så väl passa in här.




Det är mycket nu runt omkring mig och jag vet inte på vilket ben jag ska stå. Förr var allt så mkt lättare. Nu blir det så fort fullt.
Jag läste min vän jollan82´s blogg och måste hålla med om att det hon skriver är vettigt.
Ordspråket  "Döm aldrig en man innan du gått en mil i hans mockasiner"
Det enda min kollaps gett mig är att jag verkligen förstår hur det är att må dåligt.

Dock har jag svårt att vara empatisk eller se när ngn mår dåligt. Den förmågan är låg just nu eller näst intill obefintlig och det sörjer jag eftersom jag känner mig så egoistisk som bara kör på med mitt.
Tillslut blir jag rädd för att öppna munnen för att varje gång jag gör det så kommer det bara en massa gnäll.

Det är vid sådana här tillfällen när jag inte kan sova som tankar och funderingar kommer smygande. Likt mörkret kommer dom om jag inte har somnat snabbt.
Just nu så går mina tankar mot min mardröm, jag har blivit som mitt ex.!!!
Jag ser bara mig själv och mina egna problem, ser inte att min sambo grubblar och har förändrats lite.
Han har mycket funderingare på  sig själv och sitt jobb och här sitter jag och gnäller om mitt.

Imorgon... eller rättare sagt om ca 6 timmar ska jag till kuratorn och det är alltid lika nervöst.
Nervöst för vad som ska komma upp. Jag vet vad vi skulle ha tagit upp men jag lyckades  komma undan det.
När jag sitter hos henne blir jag som en annan person. Dagen innan kan jag ha hur mkt ångest, panik och må skit men kl 8 när jag sätter foten på vårdcentralen så åker masken på,.
Masken som är som ett stenansikte som visar lagom mycket känslor men som jobbar 100% på att inte fälla en enda tår.
Innerst inne vill jag ju inte detta men det är som om "kroppen" / jag går i försvarsställning.

Om jag nu skulle lätta på det som finns inom mig, vad händer då? Jag vill inte tappa kontrollen mer än jag redan gjort.
Jag vill ha garantier, vill veta att det blir bättre att jag mår bättre. Men det kan nog ingen ge.
Tänk om det jag säger gör att jag blir ännu sämre och kanske måste låsas in. Då får jag ju inte se barnen på ett tag eftersom jag inte vill att dom ska komma till psyk å se sin mamma där med en massa konstiga personer.

Men hur ska jag kunna ta upp saker med en kurator som köp min mask? Henne kan jag ju lura dit jag vill men det är ju inget jag tjänar på det vet jag men hur ska jag få hjärnan att fatta?

Sedan är jag så fånig eftersom maten som jag proppat i mig har lagt sig såpass så att illamåendet släppt och då kommer mina  "tyckasyndom känslor"
Ikväll när jag hämtat sambon så frågade jag om hans dag och den hade varit skitjobbig. (Det hände saker i hans familj) så jag förstår att han haft massor i huvudet.
Å då när jag ligger bredvid honom och smeker hans rygg så kommer en tanke.... varför frågar han inte om hur min kväll varit.... Varför blandar jag in MIG i detta?? Han har det jobbigt å så tycker jag synd om mig för han inte frågade om hur min kväll varit.
Finkänsliga jag!! Men jag sa inget iallafall men ändå, hur är jag funtad. Jag har verkligen blivit lika ego som mitt ex.

Han har förresten spårat ur helt. När han hämtar eller lämnar barnen så står han i trapphuset så om jag vill ge han ngt så måste jag ut i trappen för att nå han.
Han vill inte på några villkor ta chansen att stöta på sambon min.
Och min son går direkt in i lägenheten och frågar efter sambon och säger sedan direkt till sin pappa " förlåt pappa, jag sa hans namn"
På fredag ska jag säga till sonen att  haninte behöver säga förlåt.
En gång så sa sonen högt och tydligt att pappa har sagt  att sambon är en  idiot... hahaha då trodde jag att exet skulle dö... Jag svarade sonen bara  så får man inte säga.... Så att exet hörde.

Den mannen  blir min undergång. Ska han fortsätta tjura hela livet. Han fyllde 40 nyss och beter sig som en unge.
Måste ta tag i det men det är så mkt som ska tas tag i-...

Nu ska jag försöka sova lite å sluta med detta dravel....

Natti