mollym

Att skriva som man känner är inte alltid så lätt. På något sätt har min kropp lyckats att hitta en spärr som bara låser fast alla tankar och funderingar i huvudet så att de aldrig når fingrarna. Istället skapar de ett tryck i bröstet som inte går att få bort.
Detta hände mig för 2 år sedan och efter det så har jag inget märkt av eller så har jag lyckats att förtränga det.
Nu kommer det smygande, sakta men säkert och jag känner mer och mer av trycket.

Dom tydligaste signalerna är just trycket över bröstet, ångesten över att träffa människor som inte hör till ens närmaste.
Jag som gillar jobbet och mina arbetskamrater, känner ångest över att gå dit imorgon. Så fånigt det är men så svårt att förklara.
Märker av att de lättaste "måstena"  blir tunga.
Måste ringa någon imorgon, vill verkligen inte halka tillbaka där jag var för 2 år sedan.

Har lyckats hålla det i schack under en tid iallafall men jag vill inte tappa kontrollen igen.
Tänk att kontroll är så viktigt för mig och mitt liv.
Kan det vara något som ligger bakom det mån tro.
Man fick väl inte leka med bajset som liten ( som freud skulle sagt)

Stackars sambon och min familj om jag skulle halka tillbaka igen. Stackars barn och genast tänker jag att dottern kanske mår dåligt på lekis för att jag mår dåligt.
Skulle igentligen vilja lägga mig ner och bara grina, deppa och bara släppa allt, men jag vågar inte.
Är rädd att det kan vändas mot mig och att mitt ex utnyttjar det.

Varför ska det vara så svårt att leva, varför kan det inte bara få vara så lätt någon gång i livet... VARFÖR!!!
Ska väl försöka ta och göra mig redo för att jobba kväll imorgon.
Hoppas att nattens sömn blir lugnare än natten som var.
Drömmer mycket och väcker min stackars sambo...
Till mina nära och kära som läser detta.... Jag lovar att försöka hålla mig i skinnet... Jag lovar *L*
 
Kram på er!