Tung dag
En lång vecka och en tung dag.
Just nu så rör det sig miljoner tankar i mitt huvud och jag försöker samla ihop dem till en. Men det går inte. Såg till och med fram emot att fylla 30 men så idag slogs allt omkull.
Var på ett standard möte hos skolsköterskan där jag fick höra att min dotter har ändrat sig. Från att vara en glad och öppen tjej till att bli en sluten och lättirriterad tjej som lätt faller i gråt och sluter in sig.
En massa tankar rör sig i mig och jag kan inte tänka klart. Ska det börja IGEN!!!
Jag åkte ut ur rummet en stund och fick sitta i väntrummet medans dottern pratade med skolsystern. det är bra för jag har märkt att det är något som bekymrar henne.
Min fd och jag skilde oss för 2 år sedan och han har inte riktigt släppt det. Visst gjorde jag väl fel att direkt skaffa en "pojkvän"/ kk men jag var törstande på närhet och ömhet.
Men sedan jag träffade min sambo har jag de senaste 6 månaderna märkt en sakta förändrig av min dotter.
Hon pratar mer och mer om hur ensam pappa är och hur han saknar mig osv.
Nu gav iallafall sköterska mig rådet att söka familjerdgivning så att mitt ex och jag kan börja kommunicera igen och att dottern ska kunna släppa sina tankar på hur vi mår å så.
Jag kände där hos sköterskan att ... "Nu börjar det igen"
Jag vet inte hur mycket jag orkar, jag vet inte hur mycket min sambo orkar och jag vet inte hur mycket mina nära och kära står ut med mig när detta drar igång.
Så många tankar rör sig i mitt huvud just nu och frågor som "varför... Vad kan jag göra...? Vad gör jag för fel...?
Jag skulle kunna ge mitt liv för att hon ska må bra i kropp och själ.
Pratade med hennes pappa idag om hur mötet hade gått osv... Slutade i ett bråk, det var mkt länge sedan.
Han berättade att när helgen gått och tisdagen närmar sig så börjar hon klaga på magont, illamående osv. Senare kommer sömnsvårigheter och oro på kvällen och på torsdagen vill hon sova inne hos pappan.
Sedan är det fredag och idrott och då är hon glad, men sen ( enligt honom ) så verkar det som att hon inte vill åka till mig.
Men när hon kommer innanför min dörr så kastar hon sig i mina armar och skriker "MAMMA"
Jag tolkar det som att hon saknat mig och så. Men mitt ex säger då...." det är lätt att svälja sina tårar"
För dom som känner min dotter tror jag att de flesta kan skriva under på att hon absolut inte kan dölja sina känslor.
Men hos mig sover hon lungt på kvällarna, hon somnar snabbt och sover hela natten i sin säng. Ibland kommer hon in på morgonkvisten efter att hon varit och kissat eller så.
Är det så hemskt att vara hos mamma? Är jag en sådan hemsk mamma som lever som jag gör?
Är jag så hemsk som tyckte att barnen var mogna för marsvin?
Huvudfrågan som gnager i mig är : Är jag en så fruktansvärd mamma???
Födelsadag, jobb, semester känns så avlägset för detta kommer att bli en lång vår. Jag lovar att jag ska försöka vara snäll mot mina nära och kära.
Och till dig O......
JAG ÄLSKAR DIG!
Just nu så rör det sig miljoner tankar i mitt huvud och jag försöker samla ihop dem till en. Men det går inte. Såg till och med fram emot att fylla 30 men så idag slogs allt omkull.
Var på ett standard möte hos skolsköterskan där jag fick höra att min dotter har ändrat sig. Från att vara en glad och öppen tjej till att bli en sluten och lättirriterad tjej som lätt faller i gråt och sluter in sig.
En massa tankar rör sig i mig och jag kan inte tänka klart. Ska det börja IGEN!!!
Jag åkte ut ur rummet en stund och fick sitta i väntrummet medans dottern pratade med skolsystern. det är bra för jag har märkt att det är något som bekymrar henne.
Min fd och jag skilde oss för 2 år sedan och han har inte riktigt släppt det. Visst gjorde jag väl fel att direkt skaffa en "pojkvän"/ kk men jag var törstande på närhet och ömhet.
Men sedan jag träffade min sambo har jag de senaste 6 månaderna märkt en sakta förändrig av min dotter.
Hon pratar mer och mer om hur ensam pappa är och hur han saknar mig osv.
Nu gav iallafall sköterska mig rådet att söka familjerdgivning så att mitt ex och jag kan börja kommunicera igen och att dottern ska kunna släppa sina tankar på hur vi mår å så.
Jag kände där hos sköterskan att ... "Nu börjar det igen"
Jag vet inte hur mycket jag orkar, jag vet inte hur mycket min sambo orkar och jag vet inte hur mycket mina nära och kära står ut med mig när detta drar igång.
Så många tankar rör sig i mitt huvud just nu och frågor som "varför... Vad kan jag göra...? Vad gör jag för fel...?
Jag skulle kunna ge mitt liv för att hon ska må bra i kropp och själ.
Pratade med hennes pappa idag om hur mötet hade gått osv... Slutade i ett bråk, det var mkt länge sedan.
Han berättade att när helgen gått och tisdagen närmar sig så börjar hon klaga på magont, illamående osv. Senare kommer sömnsvårigheter och oro på kvällen och på torsdagen vill hon sova inne hos pappan.
Sedan är det fredag och idrott och då är hon glad, men sen ( enligt honom ) så verkar det som att hon inte vill åka till mig.
Men när hon kommer innanför min dörr så kastar hon sig i mina armar och skriker "MAMMA"
Jag tolkar det som att hon saknat mig och så. Men mitt ex säger då...." det är lätt att svälja sina tårar"
För dom som känner min dotter tror jag att de flesta kan skriva under på att hon absolut inte kan dölja sina känslor.
Men hos mig sover hon lungt på kvällarna, hon somnar snabbt och sover hela natten i sin säng. Ibland kommer hon in på morgonkvisten efter att hon varit och kissat eller så.
Är det så hemskt att vara hos mamma? Är jag en sådan hemsk mamma som lever som jag gör?
Är jag så hemsk som tyckte att barnen var mogna för marsvin?
Huvudfrågan som gnager i mig är : Är jag en så fruktansvärd mamma???
Födelsadag, jobb, semester känns så avlägset för detta kommer att bli en lång vår. Jag lovar att jag ska försöka vara snäll mot mina nära och kära.
Och till dig O......
JAG ÄLSKAR DIG!
Kommentarer
Trackback