mollym

Får man vara trött på sina barn? Får man känna förtvivlan och rädsla över att vara ensam med dem ibland?
Skäms när jag tänker så, men idag är dom billiga.
Mina älskade små troll gör allt för att klämma ur all energi deras stackars nerviga mamma har.

Min dotter är ju som hon är den underbara lilla tjejen, med sina spontana infall och sin sprudlande energi. Men hennes liv behöver styras av rutiner och fasthet och just nu så mår jag dåligt och då har jag svårt att tänka så.
Min lille son har hittat en ny passion här i helgen... Nämligen att bajsa utomhus.

Så igår så var det "bajsjakt" här i området. Jag och sonen spanade efter platsen där han gjort sina behov.
Och där, under en balkong låg den lilla högen väl gjömd av gräs.
Han ser på mig stolt och säger: " HÄR MAMMA!!! HÄR BAJSADE JAG

Hans stolthet går inte att ta miste på och jag ler inombords och förklarar att man inte bajsar såhär ute bland husen.
Nu tror ju jag att detta var en engångsgrej, men icke då..... Idag var det dags igen men denna gång hann jag få tag i honom innan det hann komma ut.

Denna gång ler jag inte inombords, denna gång kommer förtvivlan inom mig. Vad har jag gjort för fel??
varför gör han så? Hur ska jag få honom att sluta?
När sonen är tvättad och jag startar med matlagningen igen så lyckas han trassla in sig mellan två stolar och lugnet bryts av ett vrål. Barar att trösta och släppa pannkakorna. Ska vi någonsin få lunch

Suck.... Ibland så vill denna mamma bara ta semester.

När sambon åkte för att skruva bil idag sa jag lite halvt oroligt att jag var orolig för att vara ensam med barnen. Oron kommer från att jag häromdagen mådde väldigt dåligt. han lugnar mig med att " Han bara finns 10 minuter bort"

Så när allt här hemma rör ihop sig, när tröttheten, oron och tankarna kommer och jag vill höra hans röst. Då går det inte att få tag på honom. han svarar inte alls.
Nu kan det tyckas att jag begär att han står i jour men så är inte fallet.
Han behöver vara ifred, det är bara jag som fånar mig.

Jag är mamma och ska klara sådant här. Han behöver sin lediga tid från oss och slippa mitt eviga depp.
Är ju inte meningen att vara så krävande, så nu ska jag inte ringa mer idag utan han lär ju se att jag har ringt.
Patetisk man är då. Han är ju inte van med barn och stoj eller med en psykiskt nere sambo.


Nu ska jag steka vidare på pannkakorna. Lunchen är minst en timme försenad eftersom jag har fått pyssla med sonens förehavanden.