Klubben för inbördes beundran
Så var man sjukskriven då, tills i mitten av mars och det är blandade känslor.
Är ju inte "sjuk på riktigt" som en del kallar det, utan man bara inbillar sig. Den kommentaren har jag hört.
För dom som varit eller är mitt i den vet att det inte är så. Det är ett så laddat ord... Depression...... och folk ryggar tillbaka närman säger det.
Så denna gång har jag valt att inget säga, för det känns lite som ett misslyckande att vara där igen.
Första gången var för 11 år sedan och då fick jag behandling i 6 månader, nästa gång var precis efter separationen och då hade det gått över 9 år emellan.
Nu är det bara drygt 2 år. Fast jag vet att förra gången blev jag inte färdigbehandlad.
Jag hade inte råd att vara hemma mer och gick på för hårt. På det spåret har jag kört tills för 2 veckor sedan.
Har bara så svårt att prata om hur jag mår och hur det känns med andra. Pratar bara med ngr få personer.
Inte ens med min sambo kan jag få fram det innersta och det stör mig. Men det har inget med honom att göra utan det beror på mig och modet att släppa ut.
Tänk att min största fiende är mig själv. Det är mycket lustigt och ganska ironiskt faktiskt.
Jag vågar stå emot chefen, jag vågar klaga på maten eller en vara, men jag vågar inte gå på mig själv *S*
Satt och läste igenom lite av det jag skrivit i denna blogg och insåg att det som från början var meningen med denna blogg redan för länge sedan fallit.
Men sedan så insåg jag att den har intedet. Tanken var ju att den skulle spegla mig som person ( och eftersom jag oftast är glad så skulle den ge glada tankar)
Men så insåg jag att jag är ju inte alltid glad och då måste ju även bloggen få spegla mina andra känslor med.
Så nu kör jag bara på!!!
Sambon och jag har börjat träna nu och det känns så bra. Var iväg i söndags och i måndags.
Söndagens träning gick åt till att fatta maskinerna. Tänk att det ska vara så invecklat att cykla eller gå på ett gåband.
På måndagskvällen var "klubben för inbördes beundran" där. Patetiskt när män över 50 står å speglar sina muskler som om det vore 14.
Säger väl inget om de stod och verkligen speglade sig, men när de står å tittar i smyg och tror att ingen märker det. Oj oj så pinsamt.
Det var iallafall ganska jobbigt att träna när dom var i lokalen, självförtroendet är ju inte på topp direkt.
Men om ett tag så är nog de tankarna borta med..
Simma lungt
Är ju inte "sjuk på riktigt" som en del kallar det, utan man bara inbillar sig. Den kommentaren har jag hört.
För dom som varit eller är mitt i den vet att det inte är så. Det är ett så laddat ord... Depression...... och folk ryggar tillbaka närman säger det.
Så denna gång har jag valt att inget säga, för det känns lite som ett misslyckande att vara där igen.
Första gången var för 11 år sedan och då fick jag behandling i 6 månader, nästa gång var precis efter separationen och då hade det gått över 9 år emellan.
Nu är det bara drygt 2 år. Fast jag vet att förra gången blev jag inte färdigbehandlad.
Jag hade inte råd att vara hemma mer och gick på för hårt. På det spåret har jag kört tills för 2 veckor sedan.
Har bara så svårt att prata om hur jag mår och hur det känns med andra. Pratar bara med ngr få personer.
Inte ens med min sambo kan jag få fram det innersta och det stör mig. Men det har inget med honom att göra utan det beror på mig och modet att släppa ut.
Tänk att min största fiende är mig själv. Det är mycket lustigt och ganska ironiskt faktiskt.
Jag vågar stå emot chefen, jag vågar klaga på maten eller en vara, men jag vågar inte gå på mig själv *S*
Satt och läste igenom lite av det jag skrivit i denna blogg och insåg att det som från början var meningen med denna blogg redan för länge sedan fallit.
Men sedan så insåg jag att den har intedet. Tanken var ju att den skulle spegla mig som person ( och eftersom jag oftast är glad så skulle den ge glada tankar)
Men så insåg jag att jag är ju inte alltid glad och då måste ju även bloggen få spegla mina andra känslor med.
Så nu kör jag bara på!!!
Sambon och jag har börjat träna nu och det känns så bra. Var iväg i söndags och i måndags.
Söndagens träning gick åt till att fatta maskinerna. Tänk att det ska vara så invecklat att cykla eller gå på ett gåband.
På måndagskvällen var "klubben för inbördes beundran" där. Patetiskt när män över 50 står å speglar sina muskler som om det vore 14.
Säger väl inget om de stod och verkligen speglade sig, men när de står å tittar i smyg och tror att ingen märker det. Oj oj så pinsamt.
Det var iallafall ganska jobbigt att träna när dom var i lokalen, självförtroendet är ju inte på topp direkt.
Men om ett tag så är nog de tankarna borta med..
Simma lungt
Kommentarer
Trackback