mollym

Så sitter man här igen med ännu en sömnlös natt. Det är rörigt i huvudet men ändå så finns inga tankar. Precis som att det är så fullt så hjärnan inte ens har plats att "packa upp filerna" till bildformat.
Varför ska det bli så här när mina goa ungar är här och jag behöver mina tankar och mitt huvud.
Men jag är för dum helt enkelt, lär mig aldrig hur jag funkar. Men hur fungerar jag numera?

Jag får mediciner, sjukintyg och samtaksstöd. Men vem hjälper mig att hitta tillbaka till mig?
Läkaren bara pratar om hur lätt det är att bli sjukskriven och att det är tufft att gå tillbaka när man varit borta så länge.
Men det han inte förstår är att jag har vänt ut och in på hela min person och nu ska jag försöka samla ihop bitarna så att det blir en hel och fungerande människa.

Det har blivit så mycket nu på sista tiden så min reservenergi är borta.
En del av den brände jag på en körhelg ( som bara blev en dag) men det var så roligt, så härligt och upplyftande.
Att samlas över 100 pers å bara sjunga gospel en hel dag.
Det tog en hel vecka att bli en människa men det var det värt.

Sen kom detta med min mormor som har blivit gammal och "sjuklig". Min moster drar igång en jättekarusell som aldrig slutar känns det som.
Till detta kommer min kära mamma som inte vågar säga ifrån till sin syster,
Vem vänder hon sig till då??? Jo till mig som jobbar med skiten.
Men fattar hon inte.. JAG ÄR SJUKSKRIVEN FRÅN DEN BITEN!!!
Men säga det till henne så har man det sju resor värre.
Hon måste säga ifrån till sin syster. Vad ska jag göra åt saken som hon gått med på!?!?!
HOn kan inte säga ja och sen ringa till mig och berätta hur fel hon tycker det.

Hon börjar alltid med att säga " SKa inte tjata men....."
Sen kommer en harang om hur jobbig hennes syster är och hur hennes roll är i denna sits.
Men idag fick hon ett svar hon inte räknat med.... Jag vlev förbannad på henne men då får hon det sårade uttrycket så då ger man sig.
Jag orkar inte ta hand om henne, orkar inte ta den striden hon inte orkar.
JAg är sjukskriven från detta just därför... Jag orkar inte medla, "gulla", lirka å pussla mellan anhöriga och vården.

Jag orkar inte vara den som ska tala om för döttrar att dom inte ska göra allt för sina föräldrar men det är de jag sitter och gör.
Jag undviker telefonen om jag misstänker att hon eftersom samtalet ALLTID slinker in på samma ämne....

Förlåt mormor.... Jag lovade att ge dig en bra och god vård.
Vi har pratat mycket om hur du inte ville ha det och nu är vi där.
Så ofta vi har pratat om hur anhöriga gör sina släktingar sjukare osv...
JAg lovade dig då att det aldrig skulle hända dig....
Men jag orkar inte..... Fölåt!!!

Det är så mycket nu och jag har ingen ork alls.
JAg förstår att mina barn inte vill vara hos mig.... Vem vill vara hos mig som inget orkar.