Skoj
Varför blir jag besviken när jag egentligen vet resultatet. Jag ville ju så gärna berätta för henne, visa henne att det börjar gå bra. Men hon lyssnar inte, hon har bara sitt eget.
Jag hade lyssnat på hennes eviga tjat om sitt jobb, dom som jobbar där och allt annat omkring detta. Jag lyssnar på hennes ord men hon lyssnar inte på mig.
När jag försökte berätta så pratade hon om annat och verkade inte ens registrera att jag sagt något och det är så ledsamt. Jag vet ju detta men ändå så tror jag någonstans inombords att hon inte är sådan.
Hon var inte sådan innan, för några år sedan. Då var hon helt annorlunda som jag minns det.
Så efter mitt försök att berätta och hon snoppade av så bara struntade jag i vad hon sa. Jag bara svarade typ, jaha, ok osv...osv...
Jag blir så ledssen för jag älskar henne verkligen men hon förstår inte eller vill inte förstå. Har väl inte varit den bästa dottern det kan jag ju medge och jag kanske är egoistisk och självisk.
Jag kanske är likadan, kanske struntar i min omgivning och bara babblar om mitt och mina problem. Isåfall förstår jag om hon gör så med mig. Hon klagar ofta på hur utanför hon blir av sin mamma och syster men hon jobbar sakta och säkert på att bli likadan. Och jag är så fruktansvärt rädd för att bli likadan.
Men jag är glad iallafall eftersom det jag gjorde den gången var så kul. Jag blev så glad och lycklig inombords och det var som om jag fick en AHA- upplevelse.
Tyvär får min stackars sambo höra mig berätta det om och om och om igen. För jag vill verkligen berättade det för alla.
Att jag, lilla jag fick förtroendet att vara smakråd. Till en människa som inte känner mig. Tror inte någon egentligen förstår hur stort det var för mig och vad det gav mig.
Kände att detta kanske är något som jag ska jobba med men så vet jag hur det kommer att sluta. Jag kommer att få höra att detta är en av mina vanliga ideer och att det iallafall inget kommer att bli.
Jag ska vara glad som har ett jobb och jag passar ju så bra där och att jag har det bättre osv.. osv.
Jag har alltid fått höra det, att jag aldrig avslutar saker. Jag har alltid fått höra att det är ingen ide eftersom det iallafall inte kommer att bli klart, eller gör klart det du har först.
Jag hade lyssnat på hennes eviga tjat om sitt jobb, dom som jobbar där och allt annat omkring detta. Jag lyssnar på hennes ord men hon lyssnar inte på mig.
När jag försökte berätta så pratade hon om annat och verkade inte ens registrera att jag sagt något och det är så ledsamt. Jag vet ju detta men ändå så tror jag någonstans inombords att hon inte är sådan.
Hon var inte sådan innan, för några år sedan. Då var hon helt annorlunda som jag minns det.
Så efter mitt försök att berätta och hon snoppade av så bara struntade jag i vad hon sa. Jag bara svarade typ, jaha, ok osv...osv...
Jag blir så ledssen för jag älskar henne verkligen men hon förstår inte eller vill inte förstå. Har väl inte varit den bästa dottern det kan jag ju medge och jag kanske är egoistisk och självisk.
Jag kanske är likadan, kanske struntar i min omgivning och bara babblar om mitt och mina problem. Isåfall förstår jag om hon gör så med mig. Hon klagar ofta på hur utanför hon blir av sin mamma och syster men hon jobbar sakta och säkert på att bli likadan. Och jag är så fruktansvärt rädd för att bli likadan.
Men jag är glad iallafall eftersom det jag gjorde den gången var så kul. Jag blev så glad och lycklig inombords och det var som om jag fick en AHA- upplevelse.
Tyvär får min stackars sambo höra mig berätta det om och om och om igen. För jag vill verkligen berättade det för alla.
Att jag, lilla jag fick förtroendet att vara smakråd. Till en människa som inte känner mig. Tror inte någon egentligen förstår hur stort det var för mig och vad det gav mig.
Kände att detta kanske är något som jag ska jobba med men så vet jag hur det kommer att sluta. Jag kommer att få höra att detta är en av mina vanliga ideer och att det iallafall inget kommer att bli.
Jag ska vara glad som har ett jobb och jag passar ju så bra där och att jag har det bättre osv.. osv.
Jag har alltid fått höra det, att jag aldrig avslutar saker. Jag har alltid fått höra att det är ingen ide eftersom det iallafall inte kommer att bli klart, eller gör klart det du har först.
Kommentarer
Trackback