mollym

När jag ligger i sängen och ska sova så kommer dom, när jag sitter i bilen kommer dom också men när jag sitter här och ska försöka få ner dom på pränt så går det inte.
Jag får inte ner dom tankarna som rör sig i huvudet här.....
Jag förstår det inte, jag vill inte vara ensam med mina tankar. Jag är så trött på det för det äter upp mig inifrån.

Mina barn vill inte vara hos mig, dom vill inte åka hit längre. Det smärtar så varje gång jag hör dom säga det.
Men jag förstår dom... Dom har en mamma som bara mår dåligt och som inte orkara göra en massa saker eller baka å pyssla med dom.
Dom vill vara hos pappa. Gör jag dom orätt som låter dom komma hit varannan vecka?
men jag vill ha dom här, jag vill inte att dom bara ska komma ibland!!!

Utan dom är jag inget, utan dom kan jag lika gärna ligga kvar i sängen och strunta i allt.
Jag vill inte må dåligt längre, jag vill inte förlora mina barn!

Mamma ringde igår och undrade lite om mormor och så. Efter att ha pratat ca 30 min så slänger hon lite snabbt in frågan.. Ja hur mår du nu då?
Ska jag svara henne ärligt? Klarar hon det?
Fixar hon att höra att hennes äldsta dotter äts upp innifrån av ngt som jag tror är inbillning, som min läkare också tror är inbillning eller lathet.
Jag fick ju höra det av honom, hur lätt det är att bli sjukskriven här i sverige.

Jag vill inte ha det såhär men han och de andra jag träffar kanske har rätt. För han tror inte på mig och det gör nog inte psykiatrisjusköterskan heller.
Så nu tvivlar jag med.. Såelar jag ett spel för mig själv och för andra?
Så vad svarar jag då min mamma... Jo det vanliga svaret... " det är ok"

Men min högsta önskan är att någon ska hitta knappen, den som startar allt. Den som tömmer ut allt som finns inom mig och får mig att berätta det som jag aldrig berättat.
Får mig att våga känna, våga yppa mina innersta tankar.....

Nu ska jag ta en sömntablett så jag får sova.... Natti