mollym

Gravida kvinnor är beviset på att vi kvinnor kan något som inte männen ens kan komma inäheten av.
Skönt att inte jämnlikheten har nått dit ännu.
Träffade min gravida syster igår och hon har en så vacker mage. Precis sådär lagom rund så att det ser ut som hon svalt en fotboll.

Agerade matombud igår då de blivande föräldrarna var sjuka , en ack så sugna på Mc Donalds.
Så iväg det bar till närmaste resturant och in mot Driv in delen.
Där stötte det dock till komplikationer ( det är iof inget ovanligt). Ett trasigt headset gav resultatet att 2 bigmac &co med cola utan is och 1 big mac bacon, sprite och 1 cheesburgare blev:
2 cola utan is, 1 big mac & co och sedan 1 mc bacon och sedan ( hör och häpnad)  1 påse med cheddar cheese hjärtan.
Jag reagerade inte förrens jag såg kvittot och efter lite divideringar så blev menyerna rätt.

Men maten var god och dagen hos min syster och svåger blev som alltid lyckad. Det är bra människor som funnit varandra, de kommer att bli bra föräldrar.
Är så härligt att se ömheten i den blivande faderns blick då han med glädje hämtar en tredje portion med glass fast han nyss hade satt sig.
Men att få chansen att dela deras upplevelse är för mig en otrolig gåva och en förmån som jag ska vårda ömt.
Men så är det något speciellt med att känna hur lilla bebben rör sig och sprattlar.

Så här sitter jag nu i soffan, uppkrupen med sambons bärbara dator och gör absolut ingenting.
Känns både bra och dåligt. Känner mig ganska onyttig eftersom jag inget gör.
Detta är ju mitt problem, att jag får så dåligt samvete när jag bara sitter här.
Jag får dåligt samvete för allt numera det är ju bra lustigt. Tänk så man är funtad.
Ganska patetiskt iallafall.

Den 15e mars går min sjukskrivning ut och jag vet ärligt talat inte om jag orkar jobba då.
Hur ska man fungera på ett jobb då man knappt orkar med en dag.
Hur kan kroppen bli sådan? Hur kan kroppen bara stänga av delar av systemet?
Men jag säger som det är till min läkare så kanske han kan råda mig och anser han att jag ska jobba så får jag väl göra det, på något sätt ska jag lösa det.

Nu så är det slutspurten på inledningen av mina medicinering. Det har varit två veckor fyllda med en massa spännande som muntorrhet, gäspningar och mardrömmar.
Sambon har fått sig många goda skratt när jag suttit upp i sängen och mummlat vilt.
Det är dock inte lika kul att vakna upp på morgonen och känna sig som om man blivit överkörd av en ångvält.
Nu i helgen har dom riktiga mardrömmarna kört igång och jag drömmer det ena värre än det andra. Tur man har sambon som för en till verkligheten.

Har en riktig sjukling hemma. Han ligger utfläkt i soffan och i sängen.
Vore det inte för de glansiga ögonen eller de rosiga kinderna skulle man kunna tro att det är vilken dag som helst faktiskt.
Men som tur är så får han ju dom där typiska febersymtomen.
Det jag också har upptäck i detta sammanhang är att hörseln har försvunnit i samband med att snoret kom in i huvudet.
Alltså är hörselgångarna en sorts reservoar för snor.... eller?? Så att när han inte är förkyld så sparas det där eftersom han inte hör saker när han är frisk heller.

För att prata med sjuklingen går inte om det nu inte gäller orden: Vill du ha massage, kli på ryggen eller är du törstig.
MEN kommer orden; diska, laga mat och städa upp så är det stendött... Helt otroligt!?!?
Måste ju bero på betoningarna i orden eller nått.

Men jag får väl ha överrenseende, han kan ju trots inte hjälpa det. Och han är ju så gullig så jag får försöka överleva det.
Så om man nu försöker sammanfatta detta bladder så kan jag iallafall dra slutsatsen vad gällande min sambo att ; Hade inte han dessa feberrosiga kinder och glansiga ögon så skulle detta vara en helt vanlig eftermiddag hos denna bloggare....

Så var man sjukskriven då, tills i mitten av mars och det är blandade känslor.
Är ju inte "sjuk på riktigt" som en del kallar det, utan man bara inbillar sig. Den kommentaren har jag  hört.
För dom som varit eller är mitt i den vet att det inte är så. Det är ett så laddat ord... Depression...... och folk ryggar tillbaka närman säger det.
Så denna gång har jag valt att inget säga, för det känns lite som ett misslyckande att vara där igen.

Första gången var för 11 år sedan och då fick jag behandling i 6 månader, nästa gång var precis efter separationen och då hade det gått över 9 år emellan.
Nu är det bara drygt 2 år. Fast jag vet att förra gången blev jag inte färdigbehandlad.
Jag hade inte råd att vara hemma mer och gick på för hårt. På det spåret har jag kört tills för 2 veckor sedan.

Har bara så svårt att prata om hur jag mår och hur det känns med andra.  Pratar bara med ngr få personer.
Inte ens med min sambo kan jag få fram det innersta och det stör mig.  Men det har inget med honom att göra utan det beror på mig och  modet att släppa ut.

Tänk att min största fiende är mig själv. Det är mycket lustigt och ganska ironiskt faktiskt.
Jag vågar stå emot chefen, jag vågar klaga på maten eller en vara,  men jag vågar inte gå på mig själv *S*

Satt och läste igenom lite av det jag skrivit i denna blogg och insåg att det som från början var meningen med denna blogg redan för länge sedan fallit.
Men sedan så insåg jag att den har intedet. Tanken var ju att den skulle spegla mig som person ( och eftersom jag oftast är glad så skulle den ge glada tankar)
Men så insåg jag att jag är ju inte alltid glad och då måste ju även bloggen få spegla mina andra känslor med.
Så nu kör jag bara på!!!

Sambon och jag har börjat träna nu och det känns så bra. Var iväg i söndags och i måndags.
Söndagens träning gick åt till att fatta maskinerna. Tänk att det ska vara så invecklat att cykla eller gå på ett gåband.
På måndagskvällen var "klubben för inbördes beundran" där. Patetiskt när män över 50 står å speglar sina muskler som om det vore 14.
Säger väl inget om de stod och verkligen speglade sig, men när de står å tittar i smyg och tror att ingen märker det. Oj oj så pinsamt.

Det var iallafall ganska jobbigt att träna när dom var i lokalen, självförtroendet är ju inte på topp direkt.
Men om ett tag så är nog de tankarna borta med..


Simma lungt

Så sitter man här med absolut inget att skriva om. Skallen känns helt tom på tankar, men ändå vet jag att huvudet är fullt av dem.
Önskar att jag kunde skriva ner allt som rör sig i huvudet när jag sover, för då minsann händer det grejer.
Är inte mig själv just nu. hittar inte orden och har svårt att bilda meningarna.
Tur att man ska träffa läkare på måndag. Får väl se vad han säger.

Det är nog inte många i min omgivning som vet att jag är sjukskriven, inte mina föräldrar iallafall.
En kompis vet och dom på jobbet såklart. Sambons familj vet nog inget heller.
Känns så svårt att berätta, känns som att jag har misslyckats eller att jag inbillar mig allt.
Tror att många skulle se det som att jag bara vill ha uppmärksamhet eller "vara ledig".

För det är ju tyvär som så, att när jag inga måsten har eller tvång så går allt bra. Men så fort jag har saker jag vet att jag måste göra så skiter sig allt.
Många av dom tankar som flödar i mitt huvud hör till men dom är så jobbiga ändå.
Jag tror det är ngt fel på mig eftersom jag blir sådan här.

Det är jobbigt att behöva se hur andra människor måste "anpassa sig" eller hjälpa mig så det är därför jag inget säger.
Vill inte att andra ska skämmas över hur jag är och beter mig.
Bara barnen inte tar illa vid och blir som jag.

Till mina barn och nära och kära..... Ni betyder allt ...

Godnatt

Att skriva som man känner är inte alltid så lätt. På något sätt har min kropp lyckats att hitta en spärr som bara låser fast alla tankar och funderingar i huvudet så att de aldrig når fingrarna. Istället skapar de ett tryck i bröstet som inte går att få bort.
Detta hände mig för 2 år sedan och efter det så har jag inget märkt av eller så har jag lyckats att förtränga det.
Nu kommer det smygande, sakta men säkert och jag känner mer och mer av trycket.

Dom tydligaste signalerna är just trycket över bröstet, ångesten över att träffa människor som inte hör till ens närmaste.
Jag som gillar jobbet och mina arbetskamrater, känner ångest över att gå dit imorgon. Så fånigt det är men så svårt att förklara.
Märker av att de lättaste "måstena"  blir tunga.
Måste ringa någon imorgon, vill verkligen inte halka tillbaka där jag var för 2 år sedan.

Har lyckats hålla det i schack under en tid iallafall men jag vill inte tappa kontrollen igen.
Tänk att kontroll är så viktigt för mig och mitt liv.
Kan det vara något som ligger bakom det mån tro.
Man fick väl inte leka med bajset som liten ( som freud skulle sagt)

Stackars sambon och min familj om jag skulle halka tillbaka igen. Stackars barn och genast tänker jag att dottern kanske mår dåligt på lekis för att jag mår dåligt.
Skulle igentligen vilja lägga mig ner och bara grina, deppa och bara släppa allt, men jag vågar inte.
Är rädd att det kan vändas mot mig och att mitt ex utnyttjar det.

Varför ska det vara så svårt att leva, varför kan det inte bara få vara så lätt någon gång i livet... VARFÖR!!!
Ska väl försöka ta och göra mig redo för att jobba kväll imorgon.
Hoppas att nattens sömn blir lugnare än natten som var.
Drömmer mycket och väcker min stackars sambo...
Till mina nära och kära som läser detta.... Jag lovar att försöka hålla mig i skinnet... Jag lovar *L*
 
Kram på er!

Så var man inne i ny månad ocskå. Och jag som lovade mig själv att skriva varje dag. Lättare sagt än gjort.
Har varit på kurs iveckan och det var väldigt trevligt.  Det som var lite tråkigt var att jag inte kunde sova så bra. Borta bra men hemma bäst, som det heter.

På onsdagskvällen hände en liten "insident" som skapade en panikattack hos mig och sedan varr natten sabbad. vaknar nav att klockan ringer vi 5.45 och då har jag sovit i ca 1 timme.
Sjukanmäler mig från jobbet då en begynnande migrän närmar sig.

Somnade om och vaknar vid 10.00 men är fortfarande däven och tung i huvudet. Kul födelsedag och sambon som har en överraskning på gång åt mig med.

Det är jobbigt att ha ångest och panikattacker. En som aldrig haft en sådan kan inte föreställa sig hur det känns när kroppen tar över och du inte längre har kontroll över dig själv.
Att för bara 5 minuter släppa koncentrationen och märka att du inte längre har kontrollen är så fruktansvärt obehagligt.
Jag får det inte så ofta längre och numera är det olika saker som utlöser det. Men nu vet jag också hur jag kan möta attackerna.

Nu känns det som att jag skriver om allt och inget på en och samma rad och det ger absolut ingen som helst innebörd ser jag. Bättre att försöka hållla sig till ett ämne istället för 2oo *L*

På lördag stundar ett kalas. Mitt kalas hmm.... Har beställt smörgåstårta och jag hoppas mina få små gäster är hungriga för jag beställde nog lite för mycket.
Sitter och funderar på att vi har nog kunnat ha kalaset hemma hos oss istället för hos mamma och pappa eftersom det inte lär komma så mycket människor.
När sambon fyller kommer desto fler eftersom hans släkt är såpass mycket större.

Det som jag har upptäckt och som jag tycker är tråkigt är att jag ofta blir ifrågasatt om saker och ting. Har märkt av det det senaste året ( förlåt sambon *L* )
Antar att så fort man inte tycker och tänker som majoriteten så ifrågasätts man.
Är det så?  Ska jag bara svälja allt och acceptera det?

Vet att jag kommer att få förklara detta när min andra halva läser detta, men det får jag ta.

Jag hade iallafall en UNDERBAR födelsedagskväll med massa god mat och underbart sällskap
TACK ÄLSKLING!!!

Puss