Att inte fungera!!
Den senaste tiden har jag vänt ut och in på mig själv. Försökt lista ut saker och ting med mitt förflutna, min nutid och min framtid.
Kan väl med handen på hjärtat säga att jag har visserligen upptäckt mycket men lika mycket om inte mer ligger idet fördolda.
Det som stör mest nu är att jag inte kan leva mitt liv som förr och det smärtar massor. Jag känner mig lat som inte vill arbetsträna, jag känner mig misslyckad som inte kan komma ihåg saker, känner mig handikappad eftersom jag inte vågar köra bil längre.
Jag är bunden till andra eftersom jag är rädd för att köra vilse, kliva av vid fel hållplats, glömma barnen och bara virra bort mig.
Jag glömmer att äta, glömmer att barnen ska ha mat ( som tur är påminner dom mig)
Jag är rädd och orolig för hur de har det hos sin pappa eftersom sonen har förändrats sig.
Jag är orolig för hur jag ska orka jobba samtidigt som dottern och hennes skolgång kräver sitt såhär i början.
En sak om dagen är ungefär vad jag klarar. En dag då jag arbetstränar ser ut som följer;
6.00 ringer klockan ( jag behöver ca 35 min för att ta mig ur sängen)
7.00 på jobbet
11.00 ( om jag orkat 3 timmar)
11.30-ca 15.00 Sover
15.00-16.30 Försöker att bli människa igen och slippa "bakfyllesyndromet"
Sedan kommer kvällen och det är bara att äta och försöka umgås innan sängen hägrar.
Dagen därpå är jag dimmig hela förmiddagen och jag kan inte ta mig för ngt.
Och detta schema är den veckan jag INTE har barnen.
När jag har barnen så är det en massa annat som måste hinnas med också, bla väckning, påputtning med kläder, frukost, se så allt är med osv...
På eftermiddagen är det mat som ska lagas, barn som ska borstas tänder på nattas och sedan däcka i soffa eller säng...
Mitt i allt detta ska jag försöka hitta tillbaka och samtidigt börja jobba. Målet är att innan 10/9 ska jag jobba 25% av mitt ordinarie schema!?!?
Allt jag vill just nu är att vara vid vårt blivande hem och påta i rabatter, långt från alla måsten. Det känns så värdfullt nu när jag börjar se en liiiiten ljusning.
Jag tror jag fick min mamma att förstå hur jag igentligen mår häromdagen.
Jag förklarade och min sambo förklarade hur jobbigt det är att inte fungera som människa och jag försöker få folk att förstå.
Det är så hemskt att inte kunna fungera som vanligt...
Kan väl med handen på hjärtat säga att jag har visserligen upptäckt mycket men lika mycket om inte mer ligger idet fördolda.
Det som stör mest nu är att jag inte kan leva mitt liv som förr och det smärtar massor. Jag känner mig lat som inte vill arbetsträna, jag känner mig misslyckad som inte kan komma ihåg saker, känner mig handikappad eftersom jag inte vågar köra bil längre.
Jag är bunden till andra eftersom jag är rädd för att köra vilse, kliva av vid fel hållplats, glömma barnen och bara virra bort mig.
Jag glömmer att äta, glömmer att barnen ska ha mat ( som tur är påminner dom mig)
Jag är rädd och orolig för hur de har det hos sin pappa eftersom sonen har förändrats sig.
Jag är orolig för hur jag ska orka jobba samtidigt som dottern och hennes skolgång kräver sitt såhär i början.
En sak om dagen är ungefär vad jag klarar. En dag då jag arbetstränar ser ut som följer;
6.00 ringer klockan ( jag behöver ca 35 min för att ta mig ur sängen)
7.00 på jobbet
11.00 ( om jag orkat 3 timmar)
11.30-ca 15.00 Sover
15.00-16.30 Försöker att bli människa igen och slippa "bakfyllesyndromet"
Sedan kommer kvällen och det är bara att äta och försöka umgås innan sängen hägrar.
Dagen därpå är jag dimmig hela förmiddagen och jag kan inte ta mig för ngt.
Och detta schema är den veckan jag INTE har barnen.
När jag har barnen så är det en massa annat som måste hinnas med också, bla väckning, påputtning med kläder, frukost, se så allt är med osv...
På eftermiddagen är det mat som ska lagas, barn som ska borstas tänder på nattas och sedan däcka i soffa eller säng...
Mitt i allt detta ska jag försöka hitta tillbaka och samtidigt börja jobba. Målet är att innan 10/9 ska jag jobba 25% av mitt ordinarie schema!?!?
Allt jag vill just nu är att vara vid vårt blivande hem och påta i rabatter, långt från alla måsten. Det känns så värdfullt nu när jag börjar se en liiiiten ljusning.
Jag tror jag fick min mamma att förstå hur jag igentligen mår häromdagen.
Jag förklarade och min sambo förklarade hur jobbigt det är att inte fungera som människa och jag försöker få folk att förstå.
Det är så hemskt att inte kunna fungera som vanligt...
Pussel och lirk
Nu så har jag jobbat måndag och onsdag mellan 7-10 och det var spännande. Jag hade saknat mina arbetskamrater men inte själva jobbet. Brukarna tar så mycket energi av en och jag kan inte ladda om igen.
När man sedan ska koppla av så är både mitt hem och sommarstugan i kaos. Och regnet gör att jag inte kan vila ute.
Jag önskar att jag kunde öppna mig totalt för dom omkring mig men det finns en spärr som jag inte har kunnat lossa på ännu.
Och om jag kör på som jag hade planerat så står jag här ensam ,om jag nu har tur så jag orkar stå. jag kanske ligger inlagd på psyk då....
Jag vet att det jag gör är fel på alla sätt och vis men jag kan inte låta bli. Jag önskar att jag bara kunde säga som det var när ngn frågar men jag håller god min.
Dom som känner mig ordentligt ser igenom hoppas jag men tyvär har jag lyckats "lura" min sambo.
Jag ska väl oxå erkänna att om jag lurar honom så har jag även lurat mig själv.
Hur ska jag få min omgivning att förstå att jag inte känner mig redo ännu att ta det stora steget ut i arbetslivet. Jag är så glad över att min granne förstår. Hon vet och hon ser.
Hon har hört det jag har hört, hon har varit i samma situation som jag. Jag har kommit så långt men jag har verkligen ingen lust och energi. Men säger man det så är man bara lat och arbetsskygg.
Jag kan nästan till 100% lova att min läkare inte kommer att sjukskriva mig på heltid mer och han kommer inte att ändra sin diagnos eller ens ifrågasätta den.
Jag vet inte hur jag ska orka.
Just nu ser jag bara skolstarten för den äldsta, möten med skolan ang ADHD problematiken. Kurser för föräldrarna och en massa tjafs med mitt ex.
Idag träffade jag mina barn i en butik i närheten och den yngsta gav mig en bamsekram och viskade i mitt öra " jag vill vara hos dig"
Det gjorde så ont i mitt hjärta för när dom var hos mig sist så var hans första ord " Pappa sa att du dumpade honom"
Vad svarar man!?!? Visst lämnade jag honom men det var efter en massa försök och familjeterapi.
varför pratar man i sådana ord inför barnen? Vill man svartmåla den ena?
Den äldsta fyllde då i att " det var ju när pappa hade sin kris "
Jag måste verka hemsk i deras ögon, lämna deras pappa när han var i en "kris".
Mitt i allt detta tjafs, pussel och lirk så ska jag tänka på mig och min chans att arbeta.
Jag kommer att sätta mig åt sidan igen tills det blir långledigt igen och alla skolor å så är slut.
Under tiden har jag nog antagligen jobbat på och när ledigheten kommer brakar jag och då är jag "on my own"
När jag fick det klart för mig så vetjag inte hur jag ska göra längre, denna dag har verkligen krånglat till allt.
Det snurrar som en orkan i huvudet och jag har inte en susning om hur jag ska göra.
Hur jag än vänder på mig så förlorar jag på ett eller annat sätt.
Varför ska det vara så svårt???
Förlåt mig alla för att jag kanske gör dåliga val...
När man sedan ska koppla av så är både mitt hem och sommarstugan i kaos. Och regnet gör att jag inte kan vila ute.
Jag önskar att jag kunde öppna mig totalt för dom omkring mig men det finns en spärr som jag inte har kunnat lossa på ännu.
Och om jag kör på som jag hade planerat så står jag här ensam ,om jag nu har tur så jag orkar stå. jag kanske ligger inlagd på psyk då....
Jag vet att det jag gör är fel på alla sätt och vis men jag kan inte låta bli. Jag önskar att jag bara kunde säga som det var när ngn frågar men jag håller god min.
Dom som känner mig ordentligt ser igenom hoppas jag men tyvär har jag lyckats "lura" min sambo.
Jag ska väl oxå erkänna att om jag lurar honom så har jag även lurat mig själv.
Hur ska jag få min omgivning att förstå att jag inte känner mig redo ännu att ta det stora steget ut i arbetslivet. Jag är så glad över att min granne förstår. Hon vet och hon ser.
Hon har hört det jag har hört, hon har varit i samma situation som jag. Jag har kommit så långt men jag har verkligen ingen lust och energi. Men säger man det så är man bara lat och arbetsskygg.
Jag kan nästan till 100% lova att min läkare inte kommer att sjukskriva mig på heltid mer och han kommer inte att ändra sin diagnos eller ens ifrågasätta den.
Jag vet inte hur jag ska orka.
Just nu ser jag bara skolstarten för den äldsta, möten med skolan ang ADHD problematiken. Kurser för föräldrarna och en massa tjafs med mitt ex.
Idag träffade jag mina barn i en butik i närheten och den yngsta gav mig en bamsekram och viskade i mitt öra " jag vill vara hos dig"
Det gjorde så ont i mitt hjärta för när dom var hos mig sist så var hans första ord " Pappa sa att du dumpade honom"
Vad svarar man!?!? Visst lämnade jag honom men det var efter en massa försök och familjeterapi.
varför pratar man i sådana ord inför barnen? Vill man svartmåla den ena?
Den äldsta fyllde då i att " det var ju när pappa hade sin kris "
Jag måste verka hemsk i deras ögon, lämna deras pappa när han var i en "kris".
Mitt i allt detta tjafs, pussel och lirk så ska jag tänka på mig och min chans att arbeta.
Jag kommer att sätta mig åt sidan igen tills det blir långledigt igen och alla skolor å så är slut.
Under tiden har jag nog antagligen jobbat på och när ledigheten kommer brakar jag och då är jag "on my own"
När jag fick det klart för mig så vetjag inte hur jag ska göra längre, denna dag har verkligen krånglat till allt.
Det snurrar som en orkan i huvudet och jag har inte en susning om hur jag ska göra.
Hur jag än vänder på mig så förlorar jag på ett eller annat sätt.
Varför ska det vara så svårt???
Förlåt mig alla för att jag kanske gör dåliga val...
Tuta och kör
Så är veckan ugång och jag har inte börjat arbetsträna ännu. Fixade inte att släppa allt ansvar för barnen och låta sambon ta över på morgonen. jag vet ju att han fixar det men i huvudet så planerade jag allt jag måste fixa nu.
Vi är ju två ju, men min hjärna har inte fattat det ännu.
Så nu kör jag igång nästa vecka då barnen är hos sin pappa, mindre moment och måsten som är då.
Vi har iallafall laddat inför kalaset som sker imorgon vid stugan, trädgården har snyggats till och stugan har städats så gott det går.
Men det var varmt och soligt och jag var så trött, hade ingen energi alls och det var så tråkigt.
Svärmor, min sambo och mina barn slet som bara den medans jag bara flöt omkring kändes det som.
Jag måste vara otroligt lat för jag hoppade lite hit och dit.
Kunde inte fullfölja ngt och hade inte orken att påbörja ngt annat heller.
Är ett vrak idag kort sagt...
Har i två dagar börjat vänja kroppen med att gå upp kl 6.15 och jag är såååååå trött och då ör det bara tisdag.
Igår ringde klockan 6.15, jag vaknade och ställde om den till 6.45.
Då klev jag upp, gick till tvättstugan och tvättade 2 maskiner. Ringde ngr samtlal efter kl 8.00. Sedan var jag slut, helt färdig.
M a o..... mellan 7-10 hade jag enkla aktiviteter och efter dom timmarna var jag slut!
Men som många säger, det är latmasken ( och så ler dom) Jag vet att många menar väl men nu börjar jag tro att det verkligen är så och om det är så är det ju bara till att sluta prata och börja jobba.
Tuta och köra helt enkelt.
Är faktiskt ganska mycket inne på det just nu eftersom jag är övertygad om vad min läkare kommer att säga.
han kommer inte sjukskriva mig helt utan kommer att trycka på arbetsträning och ev 50%.
Som det känns nu så skulle jag vilja bli utredd men jag orkar inte tjafsa så jag kör tills det säger stopp....
Så jag kommer att hoppa igång och när kroppen ev säger ifrån pressar jag mer för då kanske man blir så sjuk så man tas på allvar.
Är det enda sättet så kör jag på det.... Då kanske jag oxå får se om jag är så lat som det verkar.
Men nu är dotterns kalas på tapeten och jag har ingen... Hör ni INGEN ångest för det :D
Ska bli kul att ha kalaset där i alla enkelhet.
Sånt gillar jag.....
Nattis
Vi är ju två ju, men min hjärna har inte fattat det ännu.
Så nu kör jag igång nästa vecka då barnen är hos sin pappa, mindre moment och måsten som är då.
Vi har iallafall laddat inför kalaset som sker imorgon vid stugan, trädgården har snyggats till och stugan har städats så gott det går.
Men det var varmt och soligt och jag var så trött, hade ingen energi alls och det var så tråkigt.
Svärmor, min sambo och mina barn slet som bara den medans jag bara flöt omkring kändes det som.
Jag måste vara otroligt lat för jag hoppade lite hit och dit.
Kunde inte fullfölja ngt och hade inte orken att påbörja ngt annat heller.
Är ett vrak idag kort sagt...
Har i två dagar börjat vänja kroppen med att gå upp kl 6.15 och jag är såååååå trött och då ör det bara tisdag.
Igår ringde klockan 6.15, jag vaknade och ställde om den till 6.45.
Då klev jag upp, gick till tvättstugan och tvättade 2 maskiner. Ringde ngr samtlal efter kl 8.00. Sedan var jag slut, helt färdig.
M a o..... mellan 7-10 hade jag enkla aktiviteter och efter dom timmarna var jag slut!
Men som många säger, det är latmasken ( och så ler dom) Jag vet att många menar väl men nu börjar jag tro att det verkligen är så och om det är så är det ju bara till att sluta prata och börja jobba.
Tuta och köra helt enkelt.
Är faktiskt ganska mycket inne på det just nu eftersom jag är övertygad om vad min läkare kommer att säga.
han kommer inte sjukskriva mig helt utan kommer att trycka på arbetsträning och ev 50%.
Som det känns nu så skulle jag vilja bli utredd men jag orkar inte tjafsa så jag kör tills det säger stopp....
Så jag kommer att hoppa igång och när kroppen ev säger ifrån pressar jag mer för då kanske man blir så sjuk så man tas på allvar.
Är det enda sättet så kör jag på det.... Då kanske jag oxå får se om jag är så lat som det verkar.
Men nu är dotterns kalas på tapeten och jag har ingen... Hör ni INGEN ångest för det :D
Ska bli kul att ha kalaset där i alla enkelhet.
Sånt gillar jag.....
Nattis
Insikter....
Så var denna vecka slut. Delar av vårat sommarprojekt börjar ta form och det känns så skönt. Har haft 2 underbara dagar där jag verkligen har mått så bra. Klumpen i bröstet har förvunnit och det känns som jag faktiskt ar laddat batterierna.
Problemet är att det är inga "longlife" batterier tyvär utan man måste nyttja energin väl vilket jag inte har lärt mig ännu.
Imorgon ska jag enligt överrenskommelse börja min arbetsträning kl 7. 00 men det känns sådär, Alla tycker det ska bli så bra.
Dom enda som verkar bry sig om mig är min syster och min sambo. Dom verkar se mig som den jag är och verkar förstå mig som den stackars sate jag är *L*
Ibland önskar jag att det syntes på mig att jag mår skit men jag är bra på att spela, det är därför jag sitter här och jag är inte ensam.
Nästintill alla som mår som jag har varit duktiga på att hålla masken och en sådan sak är svår att bryta. Men hur förklarar man det för sin stackars mor eller omgivning.
Pappa är ju praktisk och har lite svårt för det där med känslor, men jag vet vad han menar med det han säger.
Det som sägs med lite "humor" ligger oftast ngt allvarligare bakom och man får ibland klura lite på det han sagt *L*
Men som sagt, jag har växt upp med den mannen och han är nog den av mina två föräldrar som i tysthet förstått mest.
Jag har ju som sagt ställt till med en hel del för dom under min uppväxt och ibland har jag nog gjort dom ganska besvikna.
Lustigt, men när jag skrev raderna innan så började jag gråta hysteriskt. När man är påväg upp så faller man igen men dock inte lika djupt som för 6 månader sedan.
Ngt som känns väldigt bra är att det börjar gro en känsla av jävlar anamma inom mig. Jag börjar ( i en väldigt liten skala) känna förändringens vingar inom mig.
Men det är ju en bit till att våga med, våga satsa, våga chansa och det viktigaste av allt...... Våga stå på sig.
En fördel vore ju med att kunna fullfölja saker med.
Det är ju ngt som jag aldrig har kunnat gjort i mitt liv och det har jag fått höra ska ni veta. ( Tur att graviditeterna sköter sig själv annars hade inte barnen blivit klara he he he)
Men jag har snart gjort klart ett dass.. de ni!! ( det kunde ju dock ha gått liiiiiiiite fortare.) hihi
Nu är det snart dags för kalas och jag har ingen ångest för dotterns kalas.... Vi ska vara i stugan och ingen förväntar sig annat än ett "pimitivt" kalas ute i det gröna. Alla vet att vi rustar och jag behöver inte bygga en fasad inför kalaset.
Kan även känna lite stolthet för mina rosor som inte har ngn ohyra och för planerna som vi har. I år är det jag som får visa runt och skryta lite ;)
Mammas kalas blir dock lite mer spänt då jag i friskt tillst¨nd lovade att hjälpa till. Som tur är är mitt syskonbarn med så jag kan lugna ner mig med hjälp av henne *L*
Sedan så kommer jag förlita mig 100% på sambon och att han faktiskt denna dag har fullt ansvar på barnen.....Utifall att jag spårar ur.....
Belöning väntas ;)..........
Natti
Problemet är att det är inga "longlife" batterier tyvär utan man måste nyttja energin väl vilket jag inte har lärt mig ännu.
Imorgon ska jag enligt överrenskommelse börja min arbetsträning kl 7. 00 men det känns sådär, Alla tycker det ska bli så bra.
Dom enda som verkar bry sig om mig är min syster och min sambo. Dom verkar se mig som den jag är och verkar förstå mig som den stackars sate jag är *L*
Ibland önskar jag att det syntes på mig att jag mår skit men jag är bra på att spela, det är därför jag sitter här och jag är inte ensam.
Nästintill alla som mår som jag har varit duktiga på att hålla masken och en sådan sak är svår att bryta. Men hur förklarar man det för sin stackars mor eller omgivning.
Pappa är ju praktisk och har lite svårt för det där med känslor, men jag vet vad han menar med det han säger.
Det som sägs med lite "humor" ligger oftast ngt allvarligare bakom och man får ibland klura lite på det han sagt *L*
Men som sagt, jag har växt upp med den mannen och han är nog den av mina två föräldrar som i tysthet förstått mest.
Jag har ju som sagt ställt till med en hel del för dom under min uppväxt och ibland har jag nog gjort dom ganska besvikna.
Lustigt, men när jag skrev raderna innan så började jag gråta hysteriskt. När man är påväg upp så faller man igen men dock inte lika djupt som för 6 månader sedan.
Ngt som känns väldigt bra är att det börjar gro en känsla av jävlar anamma inom mig. Jag börjar ( i en väldigt liten skala) känna förändringens vingar inom mig.
Men det är ju en bit till att våga med, våga satsa, våga chansa och det viktigaste av allt...... Våga stå på sig.
En fördel vore ju med att kunna fullfölja saker med.
Det är ju ngt som jag aldrig har kunnat gjort i mitt liv och det har jag fått höra ska ni veta. ( Tur att graviditeterna sköter sig själv annars hade inte barnen blivit klara he he he)
Men jag har snart gjort klart ett dass.. de ni!! ( det kunde ju dock ha gått liiiiiiiite fortare.) hihi
Nu är det snart dags för kalas och jag har ingen ångest för dotterns kalas.... Vi ska vara i stugan och ingen förväntar sig annat än ett "pimitivt" kalas ute i det gröna. Alla vet att vi rustar och jag behöver inte bygga en fasad inför kalaset.
Kan även känna lite stolthet för mina rosor som inte har ngn ohyra och för planerna som vi har. I år är det jag som får visa runt och skryta lite ;)
Mammas kalas blir dock lite mer spänt då jag i friskt tillst¨nd lovade att hjälpa till. Som tur är är mitt syskonbarn med så jag kan lugna ner mig med hjälp av henne *L*
Sedan så kommer jag förlita mig 100% på sambon och att han faktiskt denna dag har fullt ansvar på barnen.....Utifall att jag spårar ur.....
Belöning väntas ;)..........
Natti
Inbillning??
Har inte kunnat skriva på ett tag. Huvudet har varit tomt på tankar men ändå så fullt.
Har varit sjukskriven sedan 1 februari och det har gått upp och ner och en viss förbättring har skett. Jag har börjat vända ut och in på mig själv och det tar så otroligt mycket energi.
Denna vecka har varit turbulent, har både träffat min kurator och sedan haft en träff med min chef och fkr ang min rehabiliterning...
Min kurator och jag hade träffats innan och förberett mig lite på vad jag skulle säga och vad jag kände. Det var så mycket jag skulle ha berättat där, men som inte blev sagt. Utan det som hände var att jag satt där och bara var tyst och svarade på frågor.
Det är ju inte så jäkla smart på ett rehabsamtal.
Alla tycker det är bra för mig att jag ska gå tillbaka.... Läkaren tycker det, kuratorn tycker det, försäkringskassan tycker det och chefen tycker det.
Men inte jag!!! Jag har absolut ingen lust men det kan man ju inte säga för då är man ju arbetsskygg och lat.
Jag känner mig så otroligt trött, som om jag inte hade sovit på minst 4 år.
Men så kommer nästa känska och det är att det känns som om ingen tar mig på allvar eller tror på det jag säger.
Enligt vissa så borde medicinen ha verkat och jag borde vara mkt bättre och att det nu är dags att arbeta.
Försäkringskassan ger mig ca 5 veckor på mig att arbetsträna och senast den 11 september ska jag helst vara uppe och jobba minst 25%.
Så frågar dom..... Tycker du att vi kör över dig??? Och vad svarar jag då.. Jo..... Nejdå!?!?! Jag har ju inte fattat nått.
Hjärnan har inte hunnit med, men nu är den med och har fattat. Och den vill inte....
Får man tycka så? Inbillar jag mig?? Dom kanske har rätt, jag är nog inte sjuk. Jag inbillar mig.
Gud så dum jag är isåfall, har lurat mig så.....
Så på måndag kl 7.00- 10.00 så kör det igång.
För 2 år sen när jag satt i samma sits så var jag peppad att börja arbetsträna men det är jag inte denna gång.
Jag vill verkligen inte, jag orkar inte och jag vågar inte, men vem förstår??
Jag börjar tro på det jag har hört, att jag inbillar mig.
Har varit sjukskriven sedan 1 februari och det har gått upp och ner och en viss förbättring har skett. Jag har börjat vända ut och in på mig själv och det tar så otroligt mycket energi.
Denna vecka har varit turbulent, har både träffat min kurator och sedan haft en träff med min chef och fkr ang min rehabiliterning...
Min kurator och jag hade träffats innan och förberett mig lite på vad jag skulle säga och vad jag kände. Det var så mycket jag skulle ha berättat där, men som inte blev sagt. Utan det som hände var att jag satt där och bara var tyst och svarade på frågor.
Det är ju inte så jäkla smart på ett rehabsamtal.
Alla tycker det är bra för mig att jag ska gå tillbaka.... Läkaren tycker det, kuratorn tycker det, försäkringskassan tycker det och chefen tycker det.
Men inte jag!!! Jag har absolut ingen lust men det kan man ju inte säga för då är man ju arbetsskygg och lat.
Jag känner mig så otroligt trött, som om jag inte hade sovit på minst 4 år.
Men så kommer nästa känska och det är att det känns som om ingen tar mig på allvar eller tror på det jag säger.
Enligt vissa så borde medicinen ha verkat och jag borde vara mkt bättre och att det nu är dags att arbeta.
Försäkringskassan ger mig ca 5 veckor på mig att arbetsträna och senast den 11 september ska jag helst vara uppe och jobba minst 25%.
Så frågar dom..... Tycker du att vi kör över dig??? Och vad svarar jag då.. Jo..... Nejdå!?!?! Jag har ju inte fattat nått.
Hjärnan har inte hunnit med, men nu är den med och har fattat. Och den vill inte....
Får man tycka så? Inbillar jag mig?? Dom kanske har rätt, jag är nog inte sjuk. Jag inbillar mig.
Gud så dum jag är isåfall, har lurat mig så.....
Så på måndag kl 7.00- 10.00 så kör det igång.
För 2 år sen när jag satt i samma sits så var jag peppad att börja arbetsträna men det är jag inte denna gång.
Jag vill verkligen inte, jag orkar inte och jag vågar inte, men vem förstår??
Jag börjar tro på det jag har hört, att jag inbillar mig.