Barnvälsignelse
Undrens tid är inte förbi och det gläder mig så. Var på min systerdotters barnvälsignelse idag och det var så fint. Hon skötte sig så bra och man kunde nästan se hur hon njöt av att ha allas blickar på sig. En blivande artist/skådis måntro.
Till dagens händelse hade jag ett uppdrag som var helt frivilligt. Jag fick förfrågan om att baka bullar till fikat och jag tyckte det var ok. Min syster poängterade noga att det var bara jag hörde av mig om det kändes jobbigt och jaginte fixade så bakade hon.
Sambon sa att det kommer sluta med att du bakar på lördagskvällen och jag svarade; NÄHÄ!!!
Men så står jag där iallafall på lördagskvällen och bakar *S*
Surt att han ska få rätt i det ju ...hmmm.
Men det gick jättesmidigt och jag hade nästan glömt hur kul det var att baka och jag tillochmed visslade lite där i köket.
Bullarna blev bra och godkända av dem som åt de.
Så nu när jag ändå var på hugget så passade jag på att pressa ytterligare en gräns och det är att kladda ner sig.
Jag bakade nämligen chokladbollar med barnen ikväll och det är helt otroligt för att vara mig. Tror inte jag har bakat så med dom tidigare.
Så denna helg var en bra helg på det stora hela...
Vill önska lilla systerdottern ett lycka till i livet!!! Du var så söt i kyrkan!!!
Vi finns här för dig i ur å skur och vi älskar dig så alla här i vår familj.
Tack för att du finns!!
Till dagens händelse hade jag ett uppdrag som var helt frivilligt. Jag fick förfrågan om att baka bullar till fikat och jag tyckte det var ok. Min syster poängterade noga att det var bara jag hörde av mig om det kändes jobbigt och jaginte fixade så bakade hon.
Sambon sa att det kommer sluta med att du bakar på lördagskvällen och jag svarade; NÄHÄ!!!
Men så står jag där iallafall på lördagskvällen och bakar *S*
Surt att han ska få rätt i det ju ...hmmm.
Men det gick jättesmidigt och jag hade nästan glömt hur kul det var att baka och jag tillochmed visslade lite där i köket.
Bullarna blev bra och godkända av dem som åt de.
Så nu när jag ändå var på hugget så passade jag på att pressa ytterligare en gräns och det är att kladda ner sig.
Jag bakade nämligen chokladbollar med barnen ikväll och det är helt otroligt för att vara mig. Tror inte jag har bakat så med dom tidigare.
Så denna helg var en bra helg på det stora hela...
Vill önska lilla systerdottern ett lycka till i livet!!! Du var så söt i kyrkan!!!
Vi finns här för dig i ur å skur och vi älskar dig så alla här i vår familj.
Tack för att du finns!!
Spelberoende eller??
Sista samtalet hos kuratorn innan mötet med psyk. Känns både skrämmande och samtidigt väldigt positivt att få träffa denna vårdenhet.
Efter det mötet kan allt ändras eller så händer inget. det är 50/50 så vi får väl se. Får väl försöka att inte spara på krutet.
Gårdagskvällen blev tung då det hade hänt lite saker i sambons familj och kvällen blev tyngre än vanligt och jag som också haft en skitdag kunde inte somna.
Blev skitirriterad över min allians på Travian då ngr som jag haft en god kontakt överger alliansen och bara byter... BARA SÅDÄR tänkte jag... Här får man för man jobbar för den alliansen.
Så med lagom tjurighet skickar jag ett pm och talar om vad jag tycker och sedan somnar jag.
När jag vaknar så kommer jag på mig själv att fundera på hur korkad man får vara *S*
det är ju ett spel!!! Ett spel som går ut på att vinna allt och det är klart att om man får förmånen att växa i en större och säkrare allians så skulle jag med ta chansen.
Tänk vad sömnbrist kan spela en ett spratt *S*
Eller så är jag databeroende *S*.
Imorgon ska jag fika med min syster och ev man sedan ska jag väl ta å förbereda inför barnens ankomst =)
Nu ska jag vila en stund....
Är sååååå seg...
Lyssnar nu på "Isprinsessan" av Camilla Läckberg
Har nämligen nyligen avslutat ovannämndas bok "Stenhuggaren" ( en skitbra bok )
Efter det mötet kan allt ändras eller så händer inget. det är 50/50 så vi får väl se. Får väl försöka att inte spara på krutet.
Gårdagskvällen blev tung då det hade hänt lite saker i sambons familj och kvällen blev tyngre än vanligt och jag som också haft en skitdag kunde inte somna.
Blev skitirriterad över min allians på Travian då ngr som jag haft en god kontakt överger alliansen och bara byter... BARA SÅDÄR tänkte jag... Här får man för man jobbar för den alliansen.
Så med lagom tjurighet skickar jag ett pm och talar om vad jag tycker och sedan somnar jag.
När jag vaknar så kommer jag på mig själv att fundera på hur korkad man får vara *S*
det är ju ett spel!!! Ett spel som går ut på att vinna allt och det är klart att om man får förmånen att växa i en större och säkrare allians så skulle jag med ta chansen.
Tänk vad sömnbrist kan spela en ett spratt *S*
Eller så är jag databeroende *S*.
Imorgon ska jag fika med min syster och ev man sedan ska jag väl ta å förbereda inför barnens ankomst =)
Nu ska jag vila en stund....
Är sååååå seg...
Lyssnar nu på "Isprinsessan" av Camilla Läckberg
Har nämligen nyligen avslutat ovannämndas bok "Stenhuggaren" ( en skitbra bok )
Jordens mest förvirrade natt
Sitter och funderar på om det är ngn skillnad på att bo i hus eller i lägenhet. Visst vet både du och jag dom största skillnaderna men det är inte dom jag är ute efter.
De skillnader jag fiskar är ngr helt andra.
Min sambo och jag kom i en disskussion om huruvida man hellre hälsar på människor i villa hellre än i lägenhet.
Jag kan ju se vissa mönster i det. Här har ingen varit sedan sambon fyllde 30 i april. Ingen har kommit utan att vi har bjudit dom.
Så om vi aldrig skulle skaffa hus så skulle inte mina föräldrar komma å hälsa på oss om vi inte bjöd in dom tex.
Som för min syster å hennes man är det mest praktiskt att vara i deras hus eftersom de har en liten dotter på ca 4mån.
Men som mina föräldrar eller sambons släkt. Dom kommer endast om vi bjudit in dom.
Så varför ska jag då måna om mitt hem och hur städat det ska vara.
Jag vet ju när besöken kommer så jag hinner ju städa då.
Här skulle jag ju vilja skriva en massa annat men det tar emot. jag skulle vilja skriva om hur orättvist behandlad jag känner mig men ingen mer än sambon kommer att veta vad det gäller.
Den meningen som ligger i huvudet skulle så väl passa in här.
Det är mycket nu runt omkring mig och jag vet inte på vilket ben jag ska stå. Förr var allt så mkt lättare. Nu blir det så fort fullt.
Jag läste min vän jollan82´s blogg och måste hålla med om att det hon skriver är vettigt.
Ordspråket "Döm aldrig en man innan du gått en mil i hans mockasiner"
Det enda min kollaps gett mig är att jag verkligen förstår hur det är att må dåligt.
Dock har jag svårt att vara empatisk eller se när ngn mår dåligt. Den förmågan är låg just nu eller näst intill obefintlig och det sörjer jag eftersom jag känner mig så egoistisk som bara kör på med mitt.
Tillslut blir jag rädd för att öppna munnen för att varje gång jag gör det så kommer det bara en massa gnäll.
Det är vid sådana här tillfällen när jag inte kan sova som tankar och funderingar kommer smygande. Likt mörkret kommer dom om jag inte har somnat snabbt.
Just nu så går mina tankar mot min mardröm, jag har blivit som mitt ex.!!!
Jag ser bara mig själv och mina egna problem, ser inte att min sambo grubblar och har förändrats lite.
Han har mycket funderingare på sig själv och sitt jobb och här sitter jag och gnäller om mitt.
Imorgon... eller rättare sagt om ca 6 timmar ska jag till kuratorn och det är alltid lika nervöst.
Nervöst för vad som ska komma upp. Jag vet vad vi skulle ha tagit upp men jag lyckades komma undan det.
När jag sitter hos henne blir jag som en annan person. Dagen innan kan jag ha hur mkt ångest, panik och må skit men kl 8 när jag sätter foten på vårdcentralen så åker masken på,.
Masken som är som ett stenansikte som visar lagom mycket känslor men som jobbar 100% på att inte fälla en enda tår.
Innerst inne vill jag ju inte detta men det är som om "kroppen" / jag går i försvarsställning.
Om jag nu skulle lätta på det som finns inom mig, vad händer då? Jag vill inte tappa kontrollen mer än jag redan gjort.
Jag vill ha garantier, vill veta att det blir bättre att jag mår bättre. Men det kan nog ingen ge.
Tänk om det jag säger gör att jag blir ännu sämre och kanske måste låsas in. Då får jag ju inte se barnen på ett tag eftersom jag inte vill att dom ska komma till psyk å se sin mamma där med en massa konstiga personer.
Men hur ska jag kunna ta upp saker med en kurator som köp min mask? Henne kan jag ju lura dit jag vill men det är ju inget jag tjänar på det vet jag men hur ska jag få hjärnan att fatta?
Sedan är jag så fånig eftersom maten som jag proppat i mig har lagt sig såpass så att illamåendet släppt och då kommer mina "tyckasyndom känslor"
Ikväll när jag hämtat sambon så frågade jag om hans dag och den hade varit skitjobbig. (Det hände saker i hans familj) så jag förstår att han haft massor i huvudet.
Å då när jag ligger bredvid honom och smeker hans rygg så kommer en tanke.... varför frågar han inte om hur min kväll varit.... Varför blandar jag in MIG i detta?? Han har det jobbigt å så tycker jag synd om mig för han inte frågade om hur min kväll varit.
Finkänsliga jag!! Men jag sa inget iallafall men ändå, hur är jag funtad. Jag har verkligen blivit lika ego som mitt ex.
Han har förresten spårat ur helt. När han hämtar eller lämnar barnen så står han i trapphuset så om jag vill ge han ngt så måste jag ut i trappen för att nå han.
Han vill inte på några villkor ta chansen att stöta på sambon min.
Och min son går direkt in i lägenheten och frågar efter sambon och säger sedan direkt till sin pappa " förlåt pappa, jag sa hans namn"
På fredag ska jag säga till sonen att haninte behöver säga förlåt.
En gång så sa sonen högt och tydligt att pappa har sagt att sambon är en idiot... hahaha då trodde jag att exet skulle dö... Jag svarade sonen bara så får man inte säga.... Så att exet hörde.
Den mannen blir min undergång. Ska han fortsätta tjura hela livet. Han fyllde 40 nyss och beter sig som en unge.
Måste ta tag i det men det är så mkt som ska tas tag i-...
Nu ska jag försöka sova lite å sluta med detta dravel....
Natti
De skillnader jag fiskar är ngr helt andra.
Min sambo och jag kom i en disskussion om huruvida man hellre hälsar på människor i villa hellre än i lägenhet.
Jag kan ju se vissa mönster i det. Här har ingen varit sedan sambon fyllde 30 i april. Ingen har kommit utan att vi har bjudit dom.
Så om vi aldrig skulle skaffa hus så skulle inte mina föräldrar komma å hälsa på oss om vi inte bjöd in dom tex.
Som för min syster å hennes man är det mest praktiskt att vara i deras hus eftersom de har en liten dotter på ca 4mån.
Men som mina föräldrar eller sambons släkt. Dom kommer endast om vi bjudit in dom.
Så varför ska jag då måna om mitt hem och hur städat det ska vara.
Jag vet ju när besöken kommer så jag hinner ju städa då.
Här skulle jag ju vilja skriva en massa annat men det tar emot. jag skulle vilja skriva om hur orättvist behandlad jag känner mig men ingen mer än sambon kommer att veta vad det gäller.
Den meningen som ligger i huvudet skulle så väl passa in här.
Det är mycket nu runt omkring mig och jag vet inte på vilket ben jag ska stå. Förr var allt så mkt lättare. Nu blir det så fort fullt.
Jag läste min vän jollan82´s blogg och måste hålla med om att det hon skriver är vettigt.
Ordspråket "Döm aldrig en man innan du gått en mil i hans mockasiner"
Det enda min kollaps gett mig är att jag verkligen förstår hur det är att må dåligt.
Dock har jag svårt att vara empatisk eller se när ngn mår dåligt. Den förmågan är låg just nu eller näst intill obefintlig och det sörjer jag eftersom jag känner mig så egoistisk som bara kör på med mitt.
Tillslut blir jag rädd för att öppna munnen för att varje gång jag gör det så kommer det bara en massa gnäll.
Det är vid sådana här tillfällen när jag inte kan sova som tankar och funderingar kommer smygande. Likt mörkret kommer dom om jag inte har somnat snabbt.
Just nu så går mina tankar mot min mardröm, jag har blivit som mitt ex.!!!
Jag ser bara mig själv och mina egna problem, ser inte att min sambo grubblar och har förändrats lite.
Han har mycket funderingare på sig själv och sitt jobb och här sitter jag och gnäller om mitt.
Imorgon... eller rättare sagt om ca 6 timmar ska jag till kuratorn och det är alltid lika nervöst.
Nervöst för vad som ska komma upp. Jag vet vad vi skulle ha tagit upp men jag lyckades komma undan det.
När jag sitter hos henne blir jag som en annan person. Dagen innan kan jag ha hur mkt ångest, panik och må skit men kl 8 när jag sätter foten på vårdcentralen så åker masken på,.
Masken som är som ett stenansikte som visar lagom mycket känslor men som jobbar 100% på att inte fälla en enda tår.
Innerst inne vill jag ju inte detta men det är som om "kroppen" / jag går i försvarsställning.
Om jag nu skulle lätta på det som finns inom mig, vad händer då? Jag vill inte tappa kontrollen mer än jag redan gjort.
Jag vill ha garantier, vill veta att det blir bättre att jag mår bättre. Men det kan nog ingen ge.
Tänk om det jag säger gör att jag blir ännu sämre och kanske måste låsas in. Då får jag ju inte se barnen på ett tag eftersom jag inte vill att dom ska komma till psyk å se sin mamma där med en massa konstiga personer.
Men hur ska jag kunna ta upp saker med en kurator som köp min mask? Henne kan jag ju lura dit jag vill men det är ju inget jag tjänar på det vet jag men hur ska jag få hjärnan att fatta?
Sedan är jag så fånig eftersom maten som jag proppat i mig har lagt sig såpass så att illamåendet släppt och då kommer mina "tyckasyndom känslor"
Ikväll när jag hämtat sambon så frågade jag om hans dag och den hade varit skitjobbig. (Det hände saker i hans familj) så jag förstår att han haft massor i huvudet.
Å då när jag ligger bredvid honom och smeker hans rygg så kommer en tanke.... varför frågar han inte om hur min kväll varit.... Varför blandar jag in MIG i detta?? Han har det jobbigt å så tycker jag synd om mig för han inte frågade om hur min kväll varit.
Finkänsliga jag!! Men jag sa inget iallafall men ändå, hur är jag funtad. Jag har verkligen blivit lika ego som mitt ex.
Han har förresten spårat ur helt. När han hämtar eller lämnar barnen så står han i trapphuset så om jag vill ge han ngt så måste jag ut i trappen för att nå han.
Han vill inte på några villkor ta chansen att stöta på sambon min.
Och min son går direkt in i lägenheten och frågar efter sambon och säger sedan direkt till sin pappa " förlåt pappa, jag sa hans namn"
På fredag ska jag säga till sonen att haninte behöver säga förlåt.
En gång så sa sonen högt och tydligt att pappa har sagt att sambon är en idiot... hahaha då trodde jag att exet skulle dö... Jag svarade sonen bara så får man inte säga.... Så att exet hörde.
Den mannen blir min undergång. Ska han fortsätta tjura hela livet. Han fyllde 40 nyss och beter sig som en unge.
Måste ta tag i det men det är så mkt som ska tas tag i-...
Nu ska jag försöka sova lite å sluta med detta dravel....
Natti
Framtiden?
Varför är tankarna så klara och starka på natten? Då, när man inte skriver ner sina funderingar så flyter ord och meningar fritt.
Men nu, nu när jag ska försöka få ner det här så går det inte och det retar mig så otroligt mycket.
När jag ligger i sängen så vågar jag tänka tankarna för ingen ser dom, hör dom och jag ser inte mig själv heller när jag tänker dom.
För jag är verkligen rädd att yppa det som rör sig inom mig. Vågar inte berätta för min kurator, jag undviker dom sakerna som jag vet kan bli jobbiga och det är ju inte så bra. Men jag kan inte hjälpa det, det är som om en spärr slår på när jag går dit och så kommer allt annat fram än det som är jobbigt.
Jag tror stenhårt på att så småningom så lägger kroppen tankarna bakom sig och sedan är det bara att gå vidare.
För om jag nu skulle börja rota i allt, vad händer då?
Om jag verkligen talade om för min läkare och min kurator hur jag behandlar mig själv, hur jag tänker och ser på mig så vet jag inte vad som händer.
Jag vågar helt enkelt inte ta konsekvenserna av det orkar inte med det just nu.
Det som är mest jobbigt nu är mina otroliga känslosvallningar som kan sabba en hel dag.
Hade en sådan igår då jag följde med sambon en kortis till jobbet.
Dagen hade startat kanon och jag var på bra humör men så gick snacket igång på hans jobb om aktiviteter som händer på hans jobb.
Då kom ensamhetskänslan som en stor våg över mig och dagen var förstörd. Jag blir så trött på mig själv och hur jag reagerar så att jag kan spy.
Jag är verkligen barnslig som är avundsjuk på att min sambo gör saker med sitt jobb, men i mitt jobb görs inte så mkt dessvärre och jag inser mer och mer att jag inte vill tillbaka dit.
Jag vill ha det som han har med, jag vill vara betydelsefull och ha specialkompetens. jag vet att han har kämpat för att komma dit, och han har ju möjligheten att utvecklas, rent teoretiskt så kan han klättra till ngn form av chefsposition om det nu var det han ville.
Det skulle kunna hända om han jobbade hårt och satsade mkt, nu är inte det hans grej men själva principen.
Själv sitter jag i en sits där jag kan jobba dygnet runt och det enda jag får är lite mer i lönekuvertet. Skaffar jag mig en specialkompetens så är enda skillnaden att jag nu kan "lära " mina jobbarkompisar om min kompetens.
Dock får man inget extra för det mer än at kommunen utnyttjar det.
Men eftersom jag är så trött på mitt arbete och på sjuka människor så måste jag ju skola om mig men till vad?
Var passar jag in? Vad kan jag jobba med?
Är det ngn ide att satsa på en ny "karriär" eller kommer jag att sitta som ett psykfall för resten av mitt liv?
Ska träffa psyk i december och trodde att jag skulle få träffa en psykiatriker eller psykolog eller ngn form av läkare men jag ska få träffa en psykiatrisjuksköterska.
varför ska jag träffa en sjuksköterska? Det är den stora frågan. Vad kan hon göra för mig? Jag vill ju ha en utredning igång om varför jag är såhär.
Vad kommer jag att säga? Kommer jag att sluta mig som en mussla? Tänk om allt bubblar ut, då låser dom väl in mig.
Är skiträdd för att bli stämplad som en dålig mamma eller en mindre lämpad förälder. Dåhåller jag hellre tyst och försöker trycka ner det så långt det bara går. Det måste gå att förtränga eller få det att försvinna. Andra saker kan ju försvinna ur tankarna så då måste ju även detta försvinna.
Men nu, nu när jag ska försöka få ner det här så går det inte och det retar mig så otroligt mycket.
När jag ligger i sängen så vågar jag tänka tankarna för ingen ser dom, hör dom och jag ser inte mig själv heller när jag tänker dom.
För jag är verkligen rädd att yppa det som rör sig inom mig. Vågar inte berätta för min kurator, jag undviker dom sakerna som jag vet kan bli jobbiga och det är ju inte så bra. Men jag kan inte hjälpa det, det är som om en spärr slår på när jag går dit och så kommer allt annat fram än det som är jobbigt.
Jag tror stenhårt på att så småningom så lägger kroppen tankarna bakom sig och sedan är det bara att gå vidare.
För om jag nu skulle börja rota i allt, vad händer då?
Om jag verkligen talade om för min läkare och min kurator hur jag behandlar mig själv, hur jag tänker och ser på mig så vet jag inte vad som händer.
Jag vågar helt enkelt inte ta konsekvenserna av det orkar inte med det just nu.
Det som är mest jobbigt nu är mina otroliga känslosvallningar som kan sabba en hel dag.
Hade en sådan igår då jag följde med sambon en kortis till jobbet.
Dagen hade startat kanon och jag var på bra humör men så gick snacket igång på hans jobb om aktiviteter som händer på hans jobb.
Då kom ensamhetskänslan som en stor våg över mig och dagen var förstörd. Jag blir så trött på mig själv och hur jag reagerar så att jag kan spy.
Jag är verkligen barnslig som är avundsjuk på att min sambo gör saker med sitt jobb, men i mitt jobb görs inte så mkt dessvärre och jag inser mer och mer att jag inte vill tillbaka dit.
Jag vill ha det som han har med, jag vill vara betydelsefull och ha specialkompetens. jag vet att han har kämpat för att komma dit, och han har ju möjligheten att utvecklas, rent teoretiskt så kan han klättra till ngn form av chefsposition om det nu var det han ville.
Det skulle kunna hända om han jobbade hårt och satsade mkt, nu är inte det hans grej men själva principen.
Själv sitter jag i en sits där jag kan jobba dygnet runt och det enda jag får är lite mer i lönekuvertet. Skaffar jag mig en specialkompetens så är enda skillnaden att jag nu kan "lära " mina jobbarkompisar om min kompetens.
Dock får man inget extra för det mer än at kommunen utnyttjar det.
Men eftersom jag är så trött på mitt arbete och på sjuka människor så måste jag ju skola om mig men till vad?
Var passar jag in? Vad kan jag jobba med?
Är det ngn ide att satsa på en ny "karriär" eller kommer jag att sitta som ett psykfall för resten av mitt liv?
Ska träffa psyk i december och trodde att jag skulle få träffa en psykiatriker eller psykolog eller ngn form av läkare men jag ska få träffa en psykiatrisjuksköterska.
varför ska jag träffa en sjuksköterska? Det är den stora frågan. Vad kan hon göra för mig? Jag vill ju ha en utredning igång om varför jag är såhär.
Vad kommer jag att säga? Kommer jag att sluta mig som en mussla? Tänk om allt bubblar ut, då låser dom väl in mig.
Är skiträdd för att bli stämplad som en dålig mamma eller en mindre lämpad förälder. Dåhåller jag hellre tyst och försöker trycka ner det så långt det bara går. Det måste gå att förtränga eller få det att försvinna. Andra saker kan ju försvinna ur tankarna så då måste ju även detta försvinna.
Miss i planeringen
Igår var en kanondag. Kom till insikt med en del faktiskt och det var en AHA upplevelse. Hade dock svårt att sova och det straffade sig idag istället.
En känsla av apati idag hemma då jag som i en dvala lallade runt hemma och fick inget gjort. Minnet är kaputt men ändå känns det skitbra.
Känns lite som att en spärr släppt lite och att en klump i magen försvunnit.
Nu skriver jag i gåtor och det finns en anldening till det men mina närmaste vet varför.
Under dagen går jag i ett lyckorus, förvirrad men lycklig.
Hälsar på min syster och hennes lilla tjej som har vuxit rejält. Är så skönt att jag har en så bra kontakt med henne och hennes familj.
Vi har hållit ihop jämt kan man säga med ngr år där vi helt enkelt var tonåringar och syskon bara var jobbiga. Men när det väl gällde så höll vi ihop å det gör vi fortfarande.
Somnade en stund på em innan jag skulle hämta barnen. När v äl kommit hem skulle jag in och boka en tvättid.
Men jag hittade inte vår bokningskolv. Spårlöst borta.
Då ringer en klocka och jag kastar mig på telefonen och ringer sambon.
Inom mig så vill jag bara skrika: TOG DU UR TVÄTTEN UR GROVISEN I MÅNDAGS???
Men jag frågar istället med ett samlat lugn om han kom ihåg att ta ur tvätten ur tvättstugan.
Hans svar är snabbt och informativt: Oops.. missade det!!
Med en suck går jag in i tvättstugan där vår tvätt faktiskt hänger kvar ( tack för att den inte låg slängd på golvet)
Med snabba ryck så sliter jag ner tvätten, jag skäms rejält.
Jag som alltid är mån om att göra rätt för mig får en känsla av att personen som haft tiden innan måste ha varit skapligt irriterad och det med all rätt.
Letar förtvivlat på väggen där låsen sitter men hittar inte vår kolv. Skit också. Mejlar bostadsföretaget och br om ursäkt för det som inträffat och undrar sedan om det går att få en ny kolv.
Det är i detta läget jag grämer mig för att jag inte kom ihåg tvätten, hur kunde jag vara så korkad att inte komma ihåg.
Men för första gången på många år gjorde jag som jag blivit tillsagd av min kurator och av omgivningen ; "släpp ansvatet lite, lita på andra och delegera en del uppgifter"
Detta gjorde jag *suck*
Jag började tvätta men fick sedan hämta min dotter i skolan som var sjuk. Kunde sedan inte gå ner i tvättstugan men jag var lugn eftersom jag hade tid till 19 och bara tvättat 2 maskiner.
Sambon skulle ta hand om torkningen av tvätt sade han. Han skulle "bara kolla en sak inna och räta lite på sig"
Redan då borde klockan ha ringt men jag släppte tvätten då faktiskt.
När klockan var 18.30 och jag stod och stekte pannkakor så hade han fortfarande inte varit nere och jag frågade lite fint om han inte skulle gå ner å ta ut tvätten eller om jag skulle gå.
Han hängde då tvätten i grovisen som var ledig och på den vägen är det.
Jag skulle ha tänkt på att den var där.
Förlåt mig kära grannar, detta ska ALDRIG upprepas igen.. LOVAR!!!
En känsla av apati idag hemma då jag som i en dvala lallade runt hemma och fick inget gjort. Minnet är kaputt men ändå känns det skitbra.
Känns lite som att en spärr släppt lite och att en klump i magen försvunnit.
Nu skriver jag i gåtor och det finns en anldening till det men mina närmaste vet varför.
Under dagen går jag i ett lyckorus, förvirrad men lycklig.
Hälsar på min syster och hennes lilla tjej som har vuxit rejält. Är så skönt att jag har en så bra kontakt med henne och hennes familj.
Vi har hållit ihop jämt kan man säga med ngr år där vi helt enkelt var tonåringar och syskon bara var jobbiga. Men när det väl gällde så höll vi ihop å det gör vi fortfarande.
Somnade en stund på em innan jag skulle hämta barnen. När v äl kommit hem skulle jag in och boka en tvättid.
Men jag hittade inte vår bokningskolv. Spårlöst borta.
Då ringer en klocka och jag kastar mig på telefonen och ringer sambon.
Inom mig så vill jag bara skrika: TOG DU UR TVÄTTEN UR GROVISEN I MÅNDAGS???
Men jag frågar istället med ett samlat lugn om han kom ihåg att ta ur tvätten ur tvättstugan.
Hans svar är snabbt och informativt: Oops.. missade det!!
Med en suck går jag in i tvättstugan där vår tvätt faktiskt hänger kvar ( tack för att den inte låg slängd på golvet)
Med snabba ryck så sliter jag ner tvätten, jag skäms rejält.
Jag som alltid är mån om att göra rätt för mig får en känsla av att personen som haft tiden innan måste ha varit skapligt irriterad och det med all rätt.
Letar förtvivlat på väggen där låsen sitter men hittar inte vår kolv. Skit också. Mejlar bostadsföretaget och br om ursäkt för det som inträffat och undrar sedan om det går att få en ny kolv.
Det är i detta läget jag grämer mig för att jag inte kom ihåg tvätten, hur kunde jag vara så korkad att inte komma ihåg.
Men för första gången på många år gjorde jag som jag blivit tillsagd av min kurator och av omgivningen ; "släpp ansvatet lite, lita på andra och delegera en del uppgifter"
Detta gjorde jag *suck*
Jag började tvätta men fick sedan hämta min dotter i skolan som var sjuk. Kunde sedan inte gå ner i tvättstugan men jag var lugn eftersom jag hade tid till 19 och bara tvättat 2 maskiner.
Sambon skulle ta hand om torkningen av tvätt sade han. Han skulle "bara kolla en sak inna och räta lite på sig"
Redan då borde klockan ha ringt men jag släppte tvätten då faktiskt.
När klockan var 18.30 och jag stod och stekte pannkakor så hade han fortfarande inte varit nere och jag frågade lite fint om han inte skulle gå ner å ta ut tvätten eller om jag skulle gå.
Han hängde då tvätten i grovisen som var ledig och på den vägen är det.
Jag skulle ha tänkt på att den var där.
Förlåt mig kära grannar, detta ska ALDRIG upprepas igen.. LOVAR!!!