Vågmästare
Känner mig som ett barn nu, ett barn som inget klarar. Som måste tas omhand, läras och fostras på nytt igen.
Ibland så känns det som om jag skulle lida av någon form av demens och att jag har glömt att göra de mest nödvändiga saker, saker som i vanliga fall görs på rutin.
Det är så frustrerande för helt plötsligt kommer ett behov av att bevisa att jag kan.... Att jag kan själv....
Har gått ner 13 kg sedan i april och det känns bra ( om vågen nu stämmer)
Hade som mål att bara väga och mäta mig 1 gång i månaden, den 20e. Men detta fungerade bara första månaden.
För när jag märkte att jag tappade kilon så startade mätningen och vägningen. Så under en dag så kan jag väga mig minst 4 ggr.
Det blir som ett mantra att varje gång jag varit på toa så måste jag väga mig och om jag har ökat i vikt får jag ångest men om jag har tappat i vikt så mår jag bra.
Nu snodde sambon en del av vågen så den inte går att använda... *suck*
Nu får jag problem istället för nu har jag inget om jag inte hittar på andra ideer.
Det är det som är skumt, det känns som att allt jag börjar med blir en form av ångestdämpare och när min omgivning får reda på det så måste jag sluta.
Försökte prata med min läkare om detta men det enda han pratade om var att jag skulle börja arbetsträna.
Då vet jag hur det går, då blir jobbet en form av "ångestpressare"
För någon månad sedan så var det så mycket lättare att hantera tankar och ångest men nu är det värre.
Nu känns det som att jag bara trycker ner allt och försöker dämpa känslan inom mig med olika saker.
Mycket oro finns för vad som kommer upp hos kuratorn framöver och hur mina nära och kära ska stå ut med mig.
Jag vill inte ha ångest, jag vill inte må dåligt och jag vill inte ha ett inre tryck hela tiden
Ibland så känns det som om jag skulle lida av någon form av demens och att jag har glömt att göra de mest nödvändiga saker, saker som i vanliga fall görs på rutin.
Det är så frustrerande för helt plötsligt kommer ett behov av att bevisa att jag kan.... Att jag kan själv....
Har gått ner 13 kg sedan i april och det känns bra ( om vågen nu stämmer)
Hade som mål att bara väga och mäta mig 1 gång i månaden, den 20e. Men detta fungerade bara första månaden.
För när jag märkte att jag tappade kilon så startade mätningen och vägningen. Så under en dag så kan jag väga mig minst 4 ggr.
Det blir som ett mantra att varje gång jag varit på toa så måste jag väga mig och om jag har ökat i vikt får jag ångest men om jag har tappat i vikt så mår jag bra.
Nu snodde sambon en del av vågen så den inte går att använda... *suck*
Nu får jag problem istället för nu har jag inget om jag inte hittar på andra ideer.
Det är det som är skumt, det känns som att allt jag börjar med blir en form av ångestdämpare och när min omgivning får reda på det så måste jag sluta.
Försökte prata med min läkare om detta men det enda han pratade om var att jag skulle börja arbetsträna.
Då vet jag hur det går, då blir jobbet en form av "ångestpressare"
För någon månad sedan så var det så mycket lättare att hantera tankar och ångest men nu är det värre.
Nu känns det som att jag bara trycker ner allt och försöker dämpa känslan inom mig med olika saker.
Mycket oro finns för vad som kommer upp hos kuratorn framöver och hur mina nära och kära ska stå ut med mig.
Jag vill inte ha ångest, jag vill inte må dåligt och jag vill inte ha ett inre tryck hela tiden
Ärlighetens dag
Varför ska det vara så svårt att hålla ordning i sitt liv. Ordna allt i tid och ha koll på saker och ting.
Det är något jag inte kan förstå. Folk omkring mig verkar ha stenkoll på sitt liv eller så är dom skitduktiga på att dölja det.
MItt hem är konstant kaos och som grannen lite snällt sa idag....Det här är ju ni.....
SKITKUL.... Vill inte vara den som har en enda röra hemma ju!!!
Jag vill ha ett rent och prydligt hem, laga god och hälsosam mat, ha hela och rena barn. Inte ha högvis med tvättad/otvättat tvätt.
Inte ha möbler stå på varandra och grejor i varje vrå. Snart gör jag en REJÄL rensning och kastar ALLT!!!
Imorgon ska vi vara barnvakt till sambons kusinbarn. Två små tjejer på 1 och 2 år.
Mamman har aldrig varit hemma hos oss och jag vill inte att hon ska få en chock och känna att här vågar jag inte släppamina små barn.
Hur fixar andra det? Hur kan en person som mår dåligt sköta två små barn, hålla rent och snyggt hemma.?
Det undrar jag helt ärligt, men det kanske bara jag som är lat... Vem vet.
Det kommer jag snart att reda ut antar jag då min kurator är väldigt bra, hon ser det jag inte ser och hör det jag inte säger.
Vi ska jobba på mitt JAG som det så fint heter, min självbild och varför jag trycker ner mig själv så mycket.
Hon ska hjälpa mig att se mig själv med andra, mer rättvisa ögon än dom jag har..
Jag ska få hjälp att "TA TAG" i saker. SOm det nu är så VILL jag men får inte TUMMEN UR.
Det är som i högstadiet, där ville jag så mycket, pluggade så hårt men fick aldrig bra resultat.
Min syster hjälpte mig att hitta en studieteknik på gymnasiet som hjälpte mig igenom faktiskt. Min tre år yngre syster hittade metoden som hjälpte mig.
Det är Otroligt eller hur??
Nu önskar jag att jag hittar en teknik som funkar för mig idag, i mitt liv med familj , släkt och vänner.
Jag tror jag hade en förut innan jag skilde mig, men den var nog påtvingad och kanske inte alls funkade. Jag trodde den fungerade men såhär i efterhand med facit i hand så ser jag ju att min teknik endast var tillfällig och den brakade ju mot slutet när jag fick dra lasset ensam.
Det gick så länge vi var två men som ensam rasade det fort. Och när jag sedan flyttade så brakade allt och min ekonomi rasade.
Eftersom jag kände mig så usel att behöva tigga pengar så undvek jag att tala om hur mktrt jag igentligen behövde utan gömde en massa räkningar.
Det straffade sig rejält och straffet är att jag får vänta ngr år innan jag ens kan tänka på att skaffa hus.
Känns så surt och jag skäms över att behöva hitta på lögner över hus vi hittar men inte får köpa.
Nu är det ute här och nu kommer snart folk i min omgivning veta det men jag orkar inte hålla på det längre.
Orkar inte försköna sanningen och speciellt inte nu när ett toppenhus har dykt upp.
Jag har lovat mig själv att vara så ärlig jag bara kan och orkar vara. Och inte ljuga om skitsaker som är oviktiga. Jag vill att min omgivning ska veta att de kan lita på mig.
Tack och godnatt!!
Det är något jag inte kan förstå. Folk omkring mig verkar ha stenkoll på sitt liv eller så är dom skitduktiga på att dölja det.
MItt hem är konstant kaos och som grannen lite snällt sa idag....Det här är ju ni.....
SKITKUL.... Vill inte vara den som har en enda röra hemma ju!!!
Jag vill ha ett rent och prydligt hem, laga god och hälsosam mat, ha hela och rena barn. Inte ha högvis med tvättad/otvättat tvätt.
Inte ha möbler stå på varandra och grejor i varje vrå. Snart gör jag en REJÄL rensning och kastar ALLT!!!
Imorgon ska vi vara barnvakt till sambons kusinbarn. Två små tjejer på 1 och 2 år.
Mamman har aldrig varit hemma hos oss och jag vill inte att hon ska få en chock och känna att här vågar jag inte släppamina små barn.
Hur fixar andra det? Hur kan en person som mår dåligt sköta två små barn, hålla rent och snyggt hemma.?
Det undrar jag helt ärligt, men det kanske bara jag som är lat... Vem vet.
Det kommer jag snart att reda ut antar jag då min kurator är väldigt bra, hon ser det jag inte ser och hör det jag inte säger.
Vi ska jobba på mitt JAG som det så fint heter, min självbild och varför jag trycker ner mig själv så mycket.
Hon ska hjälpa mig att se mig själv med andra, mer rättvisa ögon än dom jag har..
Jag ska få hjälp att "TA TAG" i saker. SOm det nu är så VILL jag men får inte TUMMEN UR.
Det är som i högstadiet, där ville jag så mycket, pluggade så hårt men fick aldrig bra resultat.
Min syster hjälpte mig att hitta en studieteknik på gymnasiet som hjälpte mig igenom faktiskt. Min tre år yngre syster hittade metoden som hjälpte mig.
Det är Otroligt eller hur??
Nu önskar jag att jag hittar en teknik som funkar för mig idag, i mitt liv med familj , släkt och vänner.
Jag tror jag hade en förut innan jag skilde mig, men den var nog påtvingad och kanske inte alls funkade. Jag trodde den fungerade men såhär i efterhand med facit i hand så ser jag ju att min teknik endast var tillfällig och den brakade ju mot slutet när jag fick dra lasset ensam.
Det gick så länge vi var två men som ensam rasade det fort. Och när jag sedan flyttade så brakade allt och min ekonomi rasade.
Eftersom jag kände mig så usel att behöva tigga pengar så undvek jag att tala om hur mktrt jag igentligen behövde utan gömde en massa räkningar.
Det straffade sig rejält och straffet är att jag får vänta ngr år innan jag ens kan tänka på att skaffa hus.
Känns så surt och jag skäms över att behöva hitta på lögner över hus vi hittar men inte får köpa.
Nu är det ute här och nu kommer snart folk i min omgivning veta det men jag orkar inte hålla på det längre.
Orkar inte försköna sanningen och speciellt inte nu när ett toppenhus har dykt upp.
Jag har lovat mig själv att vara så ärlig jag bara kan och orkar vara. Och inte ljuga om skitsaker som är oviktiga. Jag vill att min omgivning ska veta att de kan lita på mig.
Tack och godnatt!!
Förändringens vindar
Tänk så annorlunda allt kan bli. det behövs inte så mycket faktiskt. Små saker som blir hiskerligt stora.
Om jag då hade vetat det jag vet idag så hade allt sett annorlunda ut. Då hade man inte suttit här som en gnällig, manisk och besatt kvinna.
Jag har verkligen blivit nojjig under denna tid. Knepigt värre. Jag ljuger ska jag väl villigt erkänna och då handlar det om mat. För om jag förnekar att jag ätit allt onyttigt så har det inte hänt.. eller??
Lite strutsvarianten faktiskt.
Idag har jag dock inte ätit något så idag har jag inte frossat *L* om det nu skulle vara så mycket bättre.
Jag har iallafall några punkter jag ska prata med kuratorn om på torsdag. Det upptäckte jag idag faktiskt.
Min godtrogenhet gentemot mina medmänniskor. Jag vill inte vara så godtrogen och bli lurad.
Jag vill ändra mig där, inte lita blint på vad andra säger utan försöka se igenom när jag kanske anar att en lögn kryper fram.
Jag blir så jäkla lurad varje gång. Fast jag innerst inne anar att det osar skumt.
Men av princip så sållar jag skarpt vad andra säger om människor ( skvaller) eftersom jag vet att det kan röra sig om missförstånd. Men när det bli personligt då är det svårt.
Hej å hå vad jag talar i gåtor nu *S*... Var inte min mening men jag har funderat på detta ett par dagar så nu kände jag att det var dags att avsluta det för denna gång.
Kan ju inte mala på i det oändliga ju, då kommer man ju ingen stans här i livet.
Nu bär det av till sommarhuset och en halvklippt gräsmatta!!!
Tjoho!
Om jag då hade vetat det jag vet idag så hade allt sett annorlunda ut. Då hade man inte suttit här som en gnällig, manisk och besatt kvinna.
Jag har verkligen blivit nojjig under denna tid. Knepigt värre. Jag ljuger ska jag väl villigt erkänna och då handlar det om mat. För om jag förnekar att jag ätit allt onyttigt så har det inte hänt.. eller??
Lite strutsvarianten faktiskt.
Idag har jag dock inte ätit något så idag har jag inte frossat *L* om det nu skulle vara så mycket bättre.
Jag har iallafall några punkter jag ska prata med kuratorn om på torsdag. Det upptäckte jag idag faktiskt.
Min godtrogenhet gentemot mina medmänniskor. Jag vill inte vara så godtrogen och bli lurad.
Jag vill ändra mig där, inte lita blint på vad andra säger utan försöka se igenom när jag kanske anar att en lögn kryper fram.
Jag blir så jäkla lurad varje gång. Fast jag innerst inne anar att det osar skumt.
Men av princip så sållar jag skarpt vad andra säger om människor ( skvaller) eftersom jag vet att det kan röra sig om missförstånd. Men när det bli personligt då är det svårt.
Hej å hå vad jag talar i gåtor nu *S*... Var inte min mening men jag har funderat på detta ett par dagar så nu kände jag att det var dags att avsluta det för denna gång.
Kan ju inte mala på i det oändliga ju, då kommer man ju ingen stans här i livet.
Nu bär det av till sommarhuset och en halvklippt gräsmatta!!!
Tjoho!