mollym

Så sprack det. Jag som trodde helgen skulle bli lugn men icke då.
Jag råkar vara en sådan människa som inte är så förtjust i att ordna med kalas och allt som hör till.
Visst kan jag åka hem till andra men för tillfället undviker jag för mycket folk. Det blir helt enkelt för mkt omkring mig så jag njuter inte.

Jag vet ju att ingen kommer utan inbjudan. Syrran och hennes man gör det iof men det är också dem.
Och dom får så gärna komma men ingen annan kommer utan inbjudan och jag har inte bjudit ngn.
Ingen förutom syrran har kommit hit "spontant" alla andra har alltid väntat på en inbjudan.
Och jag är 100% säker på att jag INTE har bjudit hit ngn.

Så nu är fredagen körd, hoppas den inte var planerad för det är kört. Jag kommer att vara superstressad eftersom jag inte har någon koll.
Jag hade nämligen kopplat bort denna helgen som en helg med avkoppling och nöje.

Men så blir det inte tyvär. Bara att sluta skriva och köra på....

Varför blir jag besviken när jag egentligen vet resultatet. Jag ville ju så gärna berätta för henne, visa henne att det börjar gå bra. Men hon lyssnar inte, hon har bara sitt eget.
Jag hade lyssnat på hennes eviga tjat om sitt jobb, dom som jobbar där och allt annat omkring detta. Jag lyssnar på hennes ord men hon lyssnar inte på mig.

När jag försökte berätta så pratade hon om annat och verkade inte ens registrera att jag sagt något och det är så ledsamt. Jag vet ju detta men ändå så tror jag någonstans inombords att hon inte är sådan.
Hon var inte sådan innan, för några år sedan. Då var hon helt annorlunda som jag minns det.
Så efter mitt försök att berätta och hon snoppade av så bara struntade jag i vad hon sa. Jag bara svarade typ, jaha, ok  osv...osv...
Jag blir så ledssen för jag älskar henne verkligen men hon förstår inte eller vill inte förstå. Har väl inte varit den bästa dottern det kan jag ju medge och jag kanske är egoistisk och självisk.

Jag kanske är likadan, kanske struntar i min omgivning och bara babblar om mitt och mina problem. Isåfall förstår jag om hon gör så med mig. Hon klagar ofta på hur utanför hon blir av sin mamma och syster men hon jobbar sakta och säkert på att bli likadan. Och jag är så fruktansvärt rädd för att bli likadan.

Men jag är glad iallafall eftersom det jag gjorde den gången var så kul. Jag blev så glad och lycklig inombords och det var som om jag fick en AHA- upplevelse.
Tyvär får min stackars sambo höra mig berätta det om och om och om igen. För jag vill verkligen berättade det för alla.
Att  jag, lilla jag fick förtroendet att vara smakråd. Till en människa som inte känner mig.  Tror inte någon egentligen förstår hur stort det var för mig och vad det gav mig.

Kände att detta kanske är något som jag ska jobba med men så vet jag hur det kommer att sluta. Jag kommer att få höra att detta är en av mina vanliga ideer och att det iallafall inget kommer att bli.
Jag ska vara glad som har ett jobb och jag passar ju så bra där och att jag har det bättre osv.. osv.
Jag har alltid fått höra det, att jag aldrig avslutar saker. Jag har alltid fått höra att det är ingen ide eftersom det iallafall inte kommer att bli klart, eller gör klart det du har först.

Upptäckte till min förvåning att grannarna tagit bort sina ljusstakar och stjärnor....REDAN!!
Jag hängde ju nyss upp dom känns det som!?!?!
Jag är ju som sagt ingen julälskare men iår blev det snyggt i fönstret och så ska det bort nu!!

Visst kan jag väl gå med på att ta bort tomtarna och ljusstakarna men mina gardiner... Det är tomtar på dem men dom är så charmiga.
Kan man inte ha dom kvar ett tag till.??

Gud så krångligt det blev, var ju mycket bättre innan när jag knappt pyntade alls...
Och så till nästa fundering.

När vi packar ner allt ska vi då förbereda för den kommande flytten ( om ca 1 år ). Vi ska ju bygga ut på ett hus vi har köpt. Kommer vi att fira en jultill här eller inte?
För gör vi det inte så är det ju bara å packa ner det och märka upp kartongen och köra bort den till svärmor.

Sådana triviala bekymmer jag har... Tur inte jag sköter leveranserna till tredje världen.

Lilla kissen, han ligger helt utslagen på soffan. Han har busat hela dagen med barnen och nu är han totalt väck.
Han är tålig den lille grå bollen måste jag få säga, han låter dom hållas med honom och när han har fått nog eller tycker det blir för stojigt så kryper han undan och lägger sig.

Barnen far runt och söker efter honom och lockar på honom men han kommer när han själv vill.
Men så efter en stund så dyker han upp och piper efter barnen och då är det fullt upp igen.

En riktig gosegris ( eller gose kisse )

Själv kommer jag stupa i säng när barnen har somnat, har jag tur så orkar jag att läsa saga för dom *S*
Så länge jag håller mig till böckerna så går det bra men när vi kommer till sagorna som jag har uppe i huvudet då brukar jag somna *S*
När jag läser de tre små grisarna så brukar jag komma tills det att dom är i trädet och plockar äpplen, sen brukar jag ha svårt att hålla tankarna på plats och då blandas Bockarna bruse in med ibland.
Då brukar barnen protestera om de fortfarande är vakna...

Se hur det går ikväll hehehe

Vad gör man när orken tryter? Vad gör man när man inget gehör får? Hur förklarar man för andra att jag har försökt?
Detta är en vanlig lördag, en vanlig lördag med barnen hemma och det vanliga tjafset. Dottern tillbringar varannan lördags förmiddag på detta sätt.
Det börjar så smått framåt  kl 11.00 ca för att sedan accelerera till ett rejält utbrott som slutar med att vi sitter och håller fast henne i sitt rum. Höll vi inte fast henne skulle hon kasta och slå sönder saker omkring sig.

VARENDA lördag som barnen kommer är det så. Hon kan hålla på fram till kl 14-15 på em innan hon är så slut så hon inte orkar mer.
Har ju pratat med barnens pappa om detta och han har absolut inte dessa problem. Det är något som bara vi måste ha problem med.
Han kan inte alls förstå för hos honom får hon aldrig utbrott.

Så värdelös jag känner mig när jag får höra det. Jag bad om att få ändra bytesdag från fredag till onsdag som teamet föreslog. Det skulle innebära att förändringen för henne inte skulle bli så stor, men icke. Han vägrar.

Jag gråter inombords varje gång detta händer och jag har ångest för varje helg barnen kommer. Jag vill att det ska vara så bra och mysigt men det blir så fel.
Jag vet inte hur jag ska orka. Helt ärligt.... hur ska man orka med sådana helger i över 10 år?

Ja, tro det eller ej men det stod klockan på när sonen bestämt sig för att det är morgon. Tur att jag mer eller mindre sov halva gårdagen.
Jag tror att spänningen för att se vad tandfeen hade gjort inatt var starkare än själva sömnen.
Han tappade nämligen sin tredje tand igårkväll.

Tänk så olika syskon kan vara. Dottern som är tre år äldre än sonen tappade inte sina tänder förrens hon fyllt 6 år. Har för mig att hon tappade första tanden straxt innan eller straxt efter hon fyllt 6. Man blir så lurad för tiden går så fort.
Dock är dom så olika som två syskon kan vara. Dotterns lösa tänder satt kvar så länge att dom tillslut hängde i en lös tråd medans sonen så fort han känner att en tand är lös vickar tills den är väck. Igår tog det ca 5 minutr att få bort tanden.

Första tanden han "tappade" ( tandläkaren drog ut den ) så kom tandfeen. Dagen därpå så kom han strålande ut med guldpengen och sa: Titta mamma!! Här är min tand.
Jag fattade inte först men så förklarade han att tanden hade blivit en peng. Alltså låg hans tand i pengen.

Barn är för härliga, man blir förvånad hela tiden över hur dom funderar.

Igår kom barnen hem och Tusse fick en bråd kväll med att hinna leka med båda två. Var svårt att hinna jaga alla snören men han försökte verkligen.
Barnen busade med honom i nästan en timme då det var dags för kvällsmat. När Bolibompa körde igång låg den lilla kattungen helt utslagen i soffan och sov.

Jag skulle i skrivandets stund också kunna däcka på soffan faktiskt.

Så smidigt det är med drop in. Vår veterinär har dropin tider för vaccinering torsdagar mellan 17-19.
Så smidigt.!! Väl hos veterinären så var det en salig röra av diverse lurviga jyckar.

Något som förundrar mig är hur djur frigör människors hämningar. I väntrummet hos veterinären är det en fri zoon för människan och man kan utan bekymmer prata med varandra eftersom man använder den andres djur som orsak att prata.

Mitt emot oss satt en kvinna med två burar. Katter tänkte jag men icke, i burarna satt två små jyckar.Efter en stunds väntan klev en man in med en vacker rottweiler. Man brukar kunna säga "sådan herre sådan hund" Och jag måste säga att det var mycket lustigt att se hur det stämde.

Undrar om det finns något liknande om katter och deras ägare. Vet att ägare till katter har en tendens att bli lite udda och jag förstår varför.
Efter att ha sprungit runt i lägenheten med ett snöre efter sig eller krupit på golvet och kastat små leksaksmöss så är det väl inte så konstigt att man blir som man blir.

Tusse satt och tittade på mig idag när jag fjantade runt med snören, leksaker och div. saker som kattungar ska tycka vara kul, men han bara vände sig om i soffan och somnade om.

Han är en cool katt, inte ett pip sa han när vi åkte till veterinären, han la sig tillrätta i buren och somnade.
Nu ligger han utslagen i ena änden av soffan och sambon i den andra,

Jag tar ett bad medans dom slappar tror jag...... Imorgon komer barnen!!!

Idag är det torsdag och i mitt schema är det städdag. Jag har skaffat mig ett schema så jag lättare ska få saker gjort. Så igår var det Vattna blommordag och numera ser faktiskt mina blommor friska ut.... Konstigt!?!

Under städandet idag så har jag fått hjälp av en liten grå boll. Han har jobbat hårt på att jag ska hitta nya ställen att städa ¨på.
Tusse som varit så lugn i några dagar har landat här hemma och numera utökat sina jaktmarker.
Vi har två stackars flugor som nog fått för sig att övervintra här eller så har dom inte förstått att det är vinter ännu. Dom stackars flugorna är det nästan lite synd om, men bara lite synd om.
Om flugor kan lida av stress så gör nog dessa flugor det.
Dom sitter uppskrämda i taket och så fort dom försöker bege sig någon annanstans jagar Tusse dom.

Tänk vad dom ångrar sig att dom valde att stanna kvar just här i denna familj*S*.

Barnen har ännu inte träffat Tusse i hemmet utan bara i hans gamla hem och nu är han nog beredd att möta dom för nu har hans bus kommit igång.
Favoritleksak är mina fötter och sonens bilar

Så var man med katt! Det tog längre tid än jag trott eftersom jag har hört sambons trånande vid varje kattannons på blocket.
Men denna gång hördes det ett  "kom älskling!!!" från sovrummet och han visar upp en bild på en grå massa på ett köksbord. En av de grå katterna tittar mot oss och han pekar.

Kontaktade denna kvinna som ägde dessa små lurvbollar och efter lite mejlande var vi välkommna att titta på kissarna.
Så vi packade in oss i bilen alla fyra och begav oss mot de små liven.
Väl framme så möttes vi av en grå, lurvig och yvig storm av kattungar. De såg likadana ut allihopa!! Men en av kissarna var svart och vi och en var mörkare så dom bröt ut.
Det var ju omäjligt att se ngn skillnad på dom andra men sambon föll för en av de grå som parkerat bakom hans fot.
Och den kissen föll alla i min familj i smaken ( förutom jag som var förtjust i den svartvita)

Men efter noga övervägande så valdes lilla Tusse in i vår familj och jag måste få säga att det var ett bra val. Han är riktigt charmig och väldigt gosig.
Han har varit lugn sen i fredags då vi hämtade honom men nu har han landat lite här och utforskar alla vrår med stor entusiasm.

Hörde honom nyss då han lekte inuti soffans ryggstöd, det  var tydligen vääääääldigt spännande **S**
En annan sak som är kul är sonens leksaksbilar, inte de råttor vi köpt utan bilarna.
Ja.. dom är precis som ungar.. hihi