Maror
På dagarna så är huvudet helt tomt och det är så skönt men när man ska sova som kommer alla hundra tankar susande.
Det ger ett sådant tryck över bröstet när det blir så. Jag försöker faktiskt att inte tänka så mycket och det har gått ganska bra hittils men nätterna är så hemska.
Det är så mycket som tynger nu. Den 9/10 ska jag ha en träff med Fk, läkaren, chefen... MIn läkare har bett mig att fundera på mitt arbetes vara eller icke vara.
Jag vet inte hur jag tycker eller vad som är fel allt jag vet är att jag helst skulle vilja slippa träffa alla dom.
Jag vill inte, vill inte ta en massa beslut nu. Jag orkar inte det.
Jag vill få tillbaka mitt liv, få rutiner som funkar. Som det känns nu så känner jag mig så tom, så tom och ihålig.
Jag vill bara få sova djupt och lungt. Få sova en natt utan alla otäcka drömmar, tabkar och funderingar.
Slippa vakna svettig och med panik i kroppen...
Jag vill sova... Jag vill bli frisk nu....
Det ger ett sådant tryck över bröstet när det blir så. Jag försöker faktiskt att inte tänka så mycket och det har gått ganska bra hittils men nätterna är så hemska.
Det är så mycket som tynger nu. Den 9/10 ska jag ha en träff med Fk, läkaren, chefen... MIn läkare har bett mig att fundera på mitt arbetes vara eller icke vara.
Jag vet inte hur jag tycker eller vad som är fel allt jag vet är att jag helst skulle vilja slippa träffa alla dom.
Jag vill inte, vill inte ta en massa beslut nu. Jag orkar inte det.
Jag vill få tillbaka mitt liv, få rutiner som funkar. Som det känns nu så känner jag mig så tom, så tom och ihålig.
Jag vill bara få sova djupt och lungt. Få sova en natt utan alla otäcka drömmar, tabkar och funderingar.
Slippa vakna svettig och med panik i kroppen...
Jag vill sova... Jag vill bli frisk nu....
Var är styrkan?
Var är styrkan och kraften jag hade för ngr år sedan? Varför finns den inte nu?? Varför ska det vara såhär?
Jag är så svag, så klen och ömklig. Jag är precis en sådan person som jag inte vill vara...Liten och hjälplös.
Så många gånger som jag har försökt att påbörja ngt så händer det alltid ngt. Jag kan inte slutföra saker så är det bara, jag lär bli kvar i den miljö där absolut inget krävs av mig.
Jag kan leva med att jag kanske inte upplever min dröm men det jag sötjer är den försvunna styrkan.
Den som jag behöver och längtar efter.
Jag vill inte längre vara en last för min familj, för samhället.
Jag vågar inte ha dagar som är bra för dom slutar alltid i kaos. Idag var en sådan dag.
Efter en jobbig natt kom jag faktiskt ur sängen, jag skjutsade barnen till skola och dagis. Jag somnade en stund hemma men vaknade ändå i hyfsad tid.
Åkte hem till min syster och lämnade våra dynor som skulle få torka i deras källare ( tack så mkt!!)
Åt lunch där och mös med deras lilla dotter. Sambon kom hem i tid så jag hann träna och det var så roligt att få dansa igen, bara koppla bort allt.
Allt kändes så bra...
Sen kom saker ikapp mig, saker jag glömt att jag skulle göra. När jag kommer hem så var det lite "kaos" hemma för jag hade visst missat att berätta att jag skulle handla efter träningen ( jag som var så säker på att jag sagt det, men jag har nog bara tänkt det)
Sen kom jag på att jag skulle ha pratat med min vän om hur dagen såg ut och om barnen skulle leka med ngr vänner, men det missades helt. ( Jag är hemskt ledssen gumman )
Sambon hade varit hos läkaren idag och pratat. Och när han berättade vad det hade pratat om så såg jag helt plötsligt alla "svårigheter" som skulle komma i framtiden....
Då blev jag arg på mig själv för att jag i den stunden bara tänkte på mina svårigheter och inte på hur han kanske tänkte och funderade.
Jag är så ego, självisk och detta måste få ett slut.
Annars så förstörs allt omkring mig och jag kommer att förlora allt.
Jag önskade att min hjärna kunde sluta gå på högvarav, jag önskar att jag inte såg allt i svartm jag önskar att mina barn slapp lida för ett beslut som jag tog för ngr år sedan.
När hjärnan går på sådana högvarv så kommer mina tankar på hur mina barn får lida för att jag inte bor med deras pappa.
Inte ens ett äktenskap klarade jag av att fullfölja. Jag lämnade honom när han var i sin " kris" som han uttrycker det.
En "kris", en sådan som jag är i nu men min sambo är kvar. Han är kvar hos mig fast jag är sådan här.
Men jag flydde som en feg råtta och tankar i mitt huvud kommer om att jag är en dålig mor och respektive som inte stöttade barnens far mer och kämpade mer.
Men jag valde att lämna istället och se vad det har gett mina barn.....
Mig har det gett ett underbart förhållande med en underbar man, en närmare kontakt med min syster och hennes familj. Men det har också gett mig två barn som talar om "kriser" och att mamma "dumpade" pappa.
det har gett mig barn som ber sin pappa om förlåtelse för att de sa min sambos namn eller att dom kramade honom för länge.
Jag vet att jag måste ta tag i det och det är snart, men jeg vet hur det kommer att bli när jag konfronterar honom om det, jag har gjort det förr.
Den styrkan och den orken hittar jag inte, jag kan inte finna den!!!
Det känns som jag har fått min beskärda del i livet, kan jag och min familj inte få lite lugn, kan inte mina barn få själsligt lugn så de kan växa upp till harmoniska och lugna individer.
Jag vill inte att de ska må som jag gör nu.
Nu ska jag försöka sova, för imorgon ska jag pyssla om min kära mormors fötter.
Nattis
Jag är så svag, så klen och ömklig. Jag är precis en sådan person som jag inte vill vara...Liten och hjälplös.
Så många gånger som jag har försökt att påbörja ngt så händer det alltid ngt. Jag kan inte slutföra saker så är det bara, jag lär bli kvar i den miljö där absolut inget krävs av mig.
Jag kan leva med att jag kanske inte upplever min dröm men det jag sötjer är den försvunna styrkan.
Den som jag behöver och längtar efter.
Jag vill inte längre vara en last för min familj, för samhället.
Jag vågar inte ha dagar som är bra för dom slutar alltid i kaos. Idag var en sådan dag.
Efter en jobbig natt kom jag faktiskt ur sängen, jag skjutsade barnen till skola och dagis. Jag somnade en stund hemma men vaknade ändå i hyfsad tid.
Åkte hem till min syster och lämnade våra dynor som skulle få torka i deras källare ( tack så mkt!!)
Åt lunch där och mös med deras lilla dotter. Sambon kom hem i tid så jag hann träna och det var så roligt att få dansa igen, bara koppla bort allt.
Allt kändes så bra...
Sen kom saker ikapp mig, saker jag glömt att jag skulle göra. När jag kommer hem så var det lite "kaos" hemma för jag hade visst missat att berätta att jag skulle handla efter träningen ( jag som var så säker på att jag sagt det, men jag har nog bara tänkt det)
Sen kom jag på att jag skulle ha pratat med min vän om hur dagen såg ut och om barnen skulle leka med ngr vänner, men det missades helt. ( Jag är hemskt ledssen gumman )
Sambon hade varit hos läkaren idag och pratat. Och när han berättade vad det hade pratat om så såg jag helt plötsligt alla "svårigheter" som skulle komma i framtiden....
Då blev jag arg på mig själv för att jag i den stunden bara tänkte på mina svårigheter och inte på hur han kanske tänkte och funderade.
Jag är så ego, självisk och detta måste få ett slut.
Annars så förstörs allt omkring mig och jag kommer att förlora allt.
Jag önskade att min hjärna kunde sluta gå på högvarav, jag önskar att jag inte såg allt i svartm jag önskar att mina barn slapp lida för ett beslut som jag tog för ngr år sedan.
När hjärnan går på sådana högvarv så kommer mina tankar på hur mina barn får lida för att jag inte bor med deras pappa.
Inte ens ett äktenskap klarade jag av att fullfölja. Jag lämnade honom när han var i sin " kris" som han uttrycker det.
En "kris", en sådan som jag är i nu men min sambo är kvar. Han är kvar hos mig fast jag är sådan här.
Men jag flydde som en feg råtta och tankar i mitt huvud kommer om att jag är en dålig mor och respektive som inte stöttade barnens far mer och kämpade mer.
Men jag valde att lämna istället och se vad det har gett mina barn.....
Mig har det gett ett underbart förhållande med en underbar man, en närmare kontakt med min syster och hennes familj. Men det har också gett mig två barn som talar om "kriser" och att mamma "dumpade" pappa.
det har gett mig barn som ber sin pappa om förlåtelse för att de sa min sambos namn eller att dom kramade honom för länge.
Jag vet att jag måste ta tag i det och det är snart, men jeg vet hur det kommer att bli när jag konfronterar honom om det, jag har gjort det förr.
Den styrkan och den orken hittar jag inte, jag kan inte finna den!!!
Det känns som jag har fått min beskärda del i livet, kan jag och min familj inte få lite lugn, kan inte mina barn få själsligt lugn så de kan växa upp till harmoniska och lugna individer.
Jag vill inte att de ska må som jag gör nu.
Nu ska jag försöka sova, för imorgon ska jag pyssla om min kära mormors fötter.
Nattis
Botten nådd...
Nu är botten nådd rent ut sagt. Nu har han påverkat min son med, jag som trott att han sluppit undan.
Idag var det kalas för sonen och när vi satt och åt innan kalaste startat så sa sonen att hans pappa hade sagt att min sambo var en idiot.
Han har då inte knappt pratat med min sambo och lär då barnen att man kan säga att vem som helst är en idiot utan att man ens känner personen.
Jag försöker på ett snyggt och förhoppningsvis bra sätt att så säger man ju inte om människor. Speciellt dom man inte känner.
Då sa han sedan att pappa hade sagt att jag hade dumpat pappa och sen undrade han varför jag hade gjort det. Jag svarade som det var att vi bråkade mycket och att det inte är bra.
Då sa dottern att jag flyttade när pappa hade en kris och att det var därför jag flyttade...
Barnen är 5 och 8 år!!!! Dom ska inte kunna såna ord som kris, dumpa osv.
Jag har redan innan detta hände tänkt kontakta ngn typ av familjerådgivning för att ta upp detta med honom men jag har velat vänta eftersom min dotter ibland svävar ut i sina historier, men nu tog det hus i helvete rent ut sagt.
Sonen var ju bara 2.5 vid separationen och har inte direkt ngr minnen men han kan redan nu tala om att jag dumpade pappa och att min sambo är en idiot.
När barnen kom i fredags så letade sonen efter min sambo men hittade inte honom, han fråfade då efter honom och sade namnet. Direkt efter han sagt namnet sprang han förtvivlad ut till sin pappa och bad om förlåt för att han sagt hans namn....
Deras pappa skämtade snabbt bort det och sa att det inte är ngn fara. Det gjorde så ont att höra det och jag grät inombords.
Har tagit upp detta med honom tidigare och då säger han bara irriterat att dom får väl prata om vem dom vill....!?!?
Imorgon väntar ett möte på BUP med en läkare, sköterska, dottern och jag och mitt ex. Jag har sån ångest för det eftersom det ska disskuteras ev medicinering och annat.
Min dotter kommer också troligen få reda på att hon har ADHD och det är inget vi har talat om henne eftersom teamet omkring henne anser att hon verkar oberörd ang det.
Jag orkar inte ta mer just nu, jag gör verkligen inte det. I detta tillfälle så känns det som om själen går i bitar.
Det gör så fruktansvärt ont i mitt hjärta och jag undrar hur jag ska orka.
Efter idag så känns det som om jag skulle vilja lägga mig ner och sova och bara strunta i allt, som en struts ungefär.
Men det går inte för jag har en del att göra. Fortsätta med min arbetsträning (som går åt skogen) vika tvätt ( har en massa ligger som bara måste vikas)
Det vore skönt att få städa för det ser för jävligt ut hemma och jag vantrivs här så fruktansvärt.
Imorgon måste jag innan klockan 10 ringa minst 2 samtal.
Märker att min kropp är stressad nu för min hörsel är kass, jag är okoncentrerad, trött och värk i lederna...
Nu har jag spytt galla tillräckligt... Tanken bakom denna blogg var att skriva om dagen på ett mer komiskt sätt men det går åt skogen med det.
Godnatt alla .... Sov gott
Idag var det kalas för sonen och när vi satt och åt innan kalaste startat så sa sonen att hans pappa hade sagt att min sambo var en idiot.
Han har då inte knappt pratat med min sambo och lär då barnen att man kan säga att vem som helst är en idiot utan att man ens känner personen.
Jag försöker på ett snyggt och förhoppningsvis bra sätt att så säger man ju inte om människor. Speciellt dom man inte känner.
Då sa han sedan att pappa hade sagt att jag hade dumpat pappa och sen undrade han varför jag hade gjort det. Jag svarade som det var att vi bråkade mycket och att det inte är bra.
Då sa dottern att jag flyttade när pappa hade en kris och att det var därför jag flyttade...
Barnen är 5 och 8 år!!!! Dom ska inte kunna såna ord som kris, dumpa osv.
Jag har redan innan detta hände tänkt kontakta ngn typ av familjerådgivning för att ta upp detta med honom men jag har velat vänta eftersom min dotter ibland svävar ut i sina historier, men nu tog det hus i helvete rent ut sagt.
Sonen var ju bara 2.5 vid separationen och har inte direkt ngr minnen men han kan redan nu tala om att jag dumpade pappa och att min sambo är en idiot.
När barnen kom i fredags så letade sonen efter min sambo men hittade inte honom, han fråfade då efter honom och sade namnet. Direkt efter han sagt namnet sprang han förtvivlad ut till sin pappa och bad om förlåt för att han sagt hans namn....
Deras pappa skämtade snabbt bort det och sa att det inte är ngn fara. Det gjorde så ont att höra det och jag grät inombords.
Har tagit upp detta med honom tidigare och då säger han bara irriterat att dom får väl prata om vem dom vill....!?!?
Imorgon väntar ett möte på BUP med en läkare, sköterska, dottern och jag och mitt ex. Jag har sån ångest för det eftersom det ska disskuteras ev medicinering och annat.
Min dotter kommer också troligen få reda på att hon har ADHD och det är inget vi har talat om henne eftersom teamet omkring henne anser att hon verkar oberörd ang det.
Jag orkar inte ta mer just nu, jag gör verkligen inte det. I detta tillfälle så känns det som om själen går i bitar.
Det gör så fruktansvärt ont i mitt hjärta och jag undrar hur jag ska orka.
Efter idag så känns det som om jag skulle vilja lägga mig ner och sova och bara strunta i allt, som en struts ungefär.
Men det går inte för jag har en del att göra. Fortsätta med min arbetsträning (som går åt skogen) vika tvätt ( har en massa ligger som bara måste vikas)
Det vore skönt att få städa för det ser för jävligt ut hemma och jag vantrivs här så fruktansvärt.
Imorgon måste jag innan klockan 10 ringa minst 2 samtal.
Märker att min kropp är stressad nu för min hörsel är kass, jag är okoncentrerad, trött och värk i lederna...
Nu har jag spytt galla tillräckligt... Tanken bakom denna blogg var att skriva om dagen på ett mer komiskt sätt men det går åt skogen med det.
Godnatt alla .... Sov gott