mollym

Jag blir så förvirrad över människors tankar. Vi strider ju så hårt för att vi alla ska respektera varandras åsikter och att alla har rätt till en egen åsikt.
Även om vi inte håller med så accepterar vi den andres åsikter därför att vi tycker om personen och respekterar den.
Men jag försöker verkligen att respektera min omgivnings åsikter även om jag inte alltid håller med.
Så här långt tror jag de flesta är med mig i mina funderingar och ngr tänker säkert för sig själv att "såklart ska man acceptera en annan människas åsikter"

Detta håller nästan.... Men jag har upptäckt en punkt där det av ngn anledning INTE accepteras och det är när man nämner att man inte är ngt större fan av julen..
JULEN är ett ämne man INTE får ha negativa tankar om.
Detta märkte jag förra året när 90% av min sambos familj idiotförklarade mig för att jag kunde tänka mig att jobba julhelgen.

Jag ser bara en massa sorg, stress och fläng under jul. Så många människor som glöms bort eller är för sjuka ellr gamla för att kunna hälsa på släkt och vänner.
Eller så har de mist sina nära och kära och sitter ensamna på julen.
Jag kan se det som ett hedersuppdrag att få ge lite värme till dessa människor.
Eftersom jag själv har tappat min julglädje så försöker jag ge av min värme istället.

En klapp på kinden, ett vänligt ord eller en kram på julafton kan ge så otroligt mkt mer än att sitta vid ett stort dukat julbord där alla stressat i sig av julmaten på mindre än en timme.
Men jag kände då att ngt sådant inte existerade i deras sinnen och då faller julens budskap. Hur kan man säga sig "älska" julen när man inte ens sänder sin medmänniska en endaste tanke på självaset julafton.

Själv har min glädje försvunnit för julen då jag sett alldeles för mkt av stressen, sorgen över att inte kunna ge barnen allt som hör julen till och ensamheten.
Jag ser hur människor söker sin julglädje i att köpa en massa paket, överpynta sina hem och bjuda på överdådiga julbord.

Jag vill vara liten igen och kunna få fly undan verkligheten och istället sitta vid mammas och pappas köksbord den 23 december och vänta på att skinkan ska bli klar.
Jag minns doften av den varma skinkan och sedan när första provsmakningen skulle ske. Klockan var ofta ganska sen och innan hade vi hunnit klätt granen och pyntat. Mamma hade tvättat golven och syrran och jag hade lovat att stanna på rummen tills golven var torra.
Sedan kom de obligatoriska plastmattorna på och allt var klart.

Jag älskade den dagen.... Den 23 december..
Innan allt det andra drog igång....

När julaftonsmorgon kom hade alltid min syster och jag en present under öppna spisen och jag minns att jag gillade morgonen med men sedan kom middagen och min släkt kom.
Jag blev alltid så stressad på julen. Min moster, morbror och kusin var jämt så stressade så det smittade av sig på mig.
Sedan är det en del annat också med min släkt som jag inte vill gå in på här men som ligger djupt i mig med.

Min största sorg är att jag kommer att förstöra mina barns julkänsla. DOm har en sådan synisk mamma så att deras barndoms jular kommer att bli förstörda.
Jag hoppas att dom ska kunna hitta glädjeämnen som jag gjorde när jag var barn och att dom inte blir som sin mamma.

Så nu sitter jag här och försöker hitta ngn form av julkänsla så att denna julen ska bli bättre.
Försöker att finna den genom att titta på Leilas jul, lyssna på julmusik och läsa om div jultips.
Men jag blir bara ledssen och sorgsen...

Jag vill ge alla ett stort råd inför julen..;

KÄNNER DU NGN ELLER VET DU NGN SOM KOMMER ATT VARA ENSAM PÅ JULAFTON.
NÄR DU ÄNDÅ ÄR PÅ VÄG TILL DITT EGET JULFIRANDE SÅ RING PÅ DÖRREN OCH ÖNSKA EN GOD JUL.

En så otrolig liten sak att göra osm inte tar ngn tid men ger så otroligt mkt...

Ge en GUDS FRID till alla denna jul

Hämtade sonen på dagis idag och fick höra av fröken att han klappat till en av barnen på dagis med en sopborste, rakt i nyllet på den andra.
Det började såklart att blöda lite från näsan. Fröknarna vet inte riktigt vem som startade bråket eller vad som utlöste det men dom tog iallafall tag i det och talade om för min son att man inte får slåss.

Eftersom att jag vet att personalen på sonens dagis är bra och att dom tar tag i saker på en gång så lät jag saken vara med tanken att prata med sonen hemma i lugn och ro.
Men den andre pojkens mamma fick höra att min son slagit honom och började då att på knagglig svenska tala om för min son att hennes son är ju liten och att maninte får slå små barn.

Nu vet jag att denna lille kille inte är så oskyldig som han ser ut att vara och att han är duktig på att reta de stora barnen.
Jag blev lite sur på mamman då hon tog det med honom så öppet och inte ens frågade sin son om vad han gjort. Som det verkade på henne så hade min son bara gått fram och klappat till honom och så är jag ganska övertygad om att det inte gick till.

Fröken berättade också om att han blir så rasande arg att man nästan får hålla i honom när han blir ilsken och idag hade han kastat sig på golvet och skrikit "jag vil dö" när fröken sa till honom att han inte fick slåss.

Nu när man äntligen har kunnat slappna av med dotterns problem så startar nästa. Undrar om det är fler föräldrar som har samma problem.
Men dagis verkar lugna så då får väl jag med vara det, men det är inte jättbra om han inte kan kontrollera sitt humör.
Hans far var ju galen som liten har han berättat. Och i dagsläget har han ett humör som får ögonen att svartna på honom så det är väl inte så konstigt om sonen har fått ngt av detta.
Hoppas bara att vi får det lite i tukt *S*

Skrattade gott i soffan när sambon boxades med det nyinköpta wiispelet. Jag hade så kul åt hur han levde sig in i spelet.
Han var helt slut efter att ha mött 3 motståndare och jag fnissade på.
Testade sedan själv och när jag spöat 2 motståndare var det dags för vätskepaus.
Ska tipsa syrrans man om att ta med en extra t-shirt när han ska spela imorgon.

Det var svårt att INTE leva sig in och jag har precis funnit ett sätt att göra mig av med min frustration och ångest på.
Säger bara WII!!

Igår försökte jag få utlopp för min ångest genom att gå från Örebro till Kumla men jag hann bara till Marieberg då sambon plockade upp mig. Det tog mig ca 1.5 timme att gå den biten. Tur att han kom för jag blev lite småskraj att gå på vägrenen då det började skymma och reflexvästen var hemma.

Nu kan jag boxas nä jag blir förbannad istället.
Ska köpa en kontroll till så att barnen kan boxas på varann när de vill slå på varann Irl.
DÅ har dom spelet istället ;)
GUD så smart jag är.....

Vad vore ett kalas på min sambos sida utan prat om sjukdom.
Jag vet att det är en naturlig del i deras liv, då sjukdomen följer dem alla. Men varje gång så blir stämningen tryckt och det är bara jobbigt så jag undviker helst kalasen om jag slipper.
Denna gång var bara sambons halva där och då blir det automatiskt snack om detta, hade den andra halvan av släkten varit där hade det inte blivit så "djupt" eller kanske inget alls.

Disskussion om julen kom upp och det blir även iår dubbla julbord.. *suck*
Jag lovade mig själv lugna jular när jag blev vuxen men har tyvär inte lyckats med detta. Måste julen vara ett enda flängande hit och dit?
För hur man än gör så sårar man alltid ngn. Denna jul kommer vi återigen komma mätta till mina förä'ldrar och det är oförskämt tycker jag.
Var så glad att i år bara äta en enklare "brunch" men icke =(
Men julen är snart över och får jag bara de tabletter jag vill ha av läkaren så ska nog julen klaras av med.

Ville inte följa med idag på kalas men gjorde det ändå, för de andras skull.
Och det blev för mkt helt enkelt. Jag orkade inte höra på allt som sades om alla varianter på operationer osv, osv.
När sedan det var dags att åka så disskuterades detta med moderskänslor.
Sambon retar mig alltod för att mina band från livmodern är så starka men jag har inte tagit så allvarligt på det. Men svärmor hjälpte mig att förtydliga det. Jag har extremt starka moderskänslor  ( band) för mina barn och det är inte bra. Så mellan raderna så kan jag ju tolka det som att jag månar för mkt om mina barn.

Men ska jag nu vara krass och otäckt ärlig så fostrar jag mina barn och låter dom inte härja fritt ( till skillnad från andra)
Jag skrämmer inte upp dem med att viss mat skapar canser ( som andra)
Jag är bara orolig för dom. Och denna världen är inte barnvänlig tyvär som den var när vi var små.

Så nu sitter jag här och tröstar mig men det gick inte med mat eller med nålar utan jag tog till annat som jag håller för mig själv.
Snart är det över och snart väntar det nya året. Det ska bli så skönt, så skönt...