Blandade funderingar
Varför tar jag inte tag i saker på en gång. Ett jättebra exempel är min kära dator som slutade att fungera för ca 2 veckor sedan. Jag hittade inte garantin men trots att min sambo ber mig ringa butiken och kolla om de har en kopia så gör jag det inte, vilket innebär att när jag väl får tummen ur så gick garantin ut för ca 2 veckor sedan. JIPPIE!!!!!
Men jag funkar liksom så tyvär, jag vill så mycket men kommer aldrig till skott. Som här hemma, jag vill ha det snyggt och ombonat men jag lyckas inte. Jag måste verkligen vara lat och slö eftersom jag inte fixar det.
Grannen mår lika skit som jag och hon har 2 barn som jag men ändå har hon ett fint och prydligt hem...
Men hos mig ser det ut som i en ungkarlslägenhet efter en hård helg.
Så efter att ha varit hos grannen och ätit pizza och druckit vin så tassar jag ner till mig och ser att klockan är över 02.00, normala människor går nu här och lägger sig..... MEN inte jag, jag sätter igång att städa eftersom ångesten i kroppen bara ökar när jag lägger mig ner. Jag ser kaoset i sovrummet, hallen, oredan på hyllan i badrummet. Tvätthögen som växer, diskbänken som inte längre syns och ett vardagsrum som numera känns som ett upplag.
För att inte tala om de små "grisarna" som sitter å skriker i sina burar.
Sambon sover gott bredvid mig och jag är avundsjuk på hans lugna andetag.
Han är sliten, det tar hårt att leva ihop med mig och mina barn men jag tar mest på hans krafter tror jag även om han inget låtsas om.
Det känns ibland som att han skyddar mig från saker eller rättare sagt håller mig borta från sådant som han kan tycka gör mig illa. Jag får en sådan känsla ibland.
Men det kanske bara är ja som inbillar mig, vem vet.
Jag saknar mina barn nu, dom ska vara hos sin pappa en vecka till eftersom det är sommar och det känns så jobbigt, tur att min kära systerdotter finns och att grannens barn finns.
Det bästa med min systerdotter är att hon är bebis för dom inger ett sådant lugn och precis det lugnet behöver jag.
Det som spökar på nätterna nu när man ska sova är hur det ska gå när sommaren tar slut. Hela huvudet är så fullt med funderingar så allt annat bara försvinner.
Jag har inget minne, kör vilse och hittar inte hem och jag är så fruktansvärt rädd. Har ingen kontroll längre och det är snuskigt. Jag är ju van att ha stenkoll.
Hur ska det gå och jobba sedan....??
Min största skräck är pensionärerna, att möta dem, att lirka och trixa för att få dem att göra som jag vill.
Jag kommer vara död på eftermiddagen när jag kommer hem, jag kommer inte att fixa ngt annat än att jobba.
Och hösten kommer ju också innebära skolstart för den stora som också har fått diagnosen ADHD.
Så nu ska man träffa läkare och disskutera medicin. Jag kommer att få pussla mellan alla instanser eftersom inte mitt ex. tål att min sambo är inblandad. Detta gäller ju barnet och hennes livsvillkor sambon måste ju också få kursen om hur man ska göra.
Det kommer att bli tungt att tjafsa med exet, arbetsträna och dessutom försöka städa, laga mat och umgås med familjen, släkt och vänner.
Läntar redan ....NOT!!!!! Någon som vill byta...???
Stackars familjen säger jag...
Och en hälsning till mosters lilla tjej: Moster är inte alltid såhär knäpp
Men jag funkar liksom så tyvär, jag vill så mycket men kommer aldrig till skott. Som här hemma, jag vill ha det snyggt och ombonat men jag lyckas inte. Jag måste verkligen vara lat och slö eftersom jag inte fixar det.
Grannen mår lika skit som jag och hon har 2 barn som jag men ändå har hon ett fint och prydligt hem...
Men hos mig ser det ut som i en ungkarlslägenhet efter en hård helg.
Så efter att ha varit hos grannen och ätit pizza och druckit vin så tassar jag ner till mig och ser att klockan är över 02.00, normala människor går nu här och lägger sig..... MEN inte jag, jag sätter igång att städa eftersom ångesten i kroppen bara ökar när jag lägger mig ner. Jag ser kaoset i sovrummet, hallen, oredan på hyllan i badrummet. Tvätthögen som växer, diskbänken som inte längre syns och ett vardagsrum som numera känns som ett upplag.
För att inte tala om de små "grisarna" som sitter å skriker i sina burar.
Sambon sover gott bredvid mig och jag är avundsjuk på hans lugna andetag.
Han är sliten, det tar hårt att leva ihop med mig och mina barn men jag tar mest på hans krafter tror jag även om han inget låtsas om.
Det känns ibland som att han skyddar mig från saker eller rättare sagt håller mig borta från sådant som han kan tycka gör mig illa. Jag får en sådan känsla ibland.
Men det kanske bara är ja som inbillar mig, vem vet.
Jag saknar mina barn nu, dom ska vara hos sin pappa en vecka till eftersom det är sommar och det känns så jobbigt, tur att min kära systerdotter finns och att grannens barn finns.
Det bästa med min systerdotter är att hon är bebis för dom inger ett sådant lugn och precis det lugnet behöver jag.
Det som spökar på nätterna nu när man ska sova är hur det ska gå när sommaren tar slut. Hela huvudet är så fullt med funderingar så allt annat bara försvinner.
Jag har inget minne, kör vilse och hittar inte hem och jag är så fruktansvärt rädd. Har ingen kontroll längre och det är snuskigt. Jag är ju van att ha stenkoll.
Hur ska det gå och jobba sedan....??
Min största skräck är pensionärerna, att möta dem, att lirka och trixa för att få dem att göra som jag vill.
Jag kommer vara död på eftermiddagen när jag kommer hem, jag kommer inte att fixa ngt annat än att jobba.
Och hösten kommer ju också innebära skolstart för den stora som också har fått diagnosen ADHD.
Så nu ska man träffa läkare och disskutera medicin. Jag kommer att få pussla mellan alla instanser eftersom inte mitt ex. tål att min sambo är inblandad. Detta gäller ju barnet och hennes livsvillkor sambon måste ju också få kursen om hur man ska göra.
Det kommer att bli tungt att tjafsa med exet, arbetsträna och dessutom försöka städa, laga mat och umgås med familjen, släkt och vänner.
Läntar redan ....NOT!!!!! Någon som vill byta...???
Stackars familjen säger jag...
Och en hälsning till mosters lilla tjej: Moster är inte alltid såhär knäpp