Som DE
Har inte skrivit på ett tag, har inte kunnat formulera mig. Har inte kunnat få mina tankar samlade i skrift.
Men nu sitter jag här igen och försöker skriva ner något begripligt och förståligt både för mig själv och för de som ev läser detta.
Jag är så trött, så otroligt trött på att må såhär. Det ger sig ju aldrig. Varför kan det aldrig lugna sig i världen och här i mig.
Nu stundar sambons kalas och vi ska vara här, i vårt hem. Det hem som bara bär spår av förvirring och hopplöshet.
Jag vill så gärna vara en av dem, ha det som dem.
De har aldrig varit hemma hos oss trots att han har bott här i över ett år. Några halvtama försök har dom väl gjort men det är nog i all välmening.
Nu ska hemmet visas upp och jag skäms faktiskt. Jag lever inte upp till rollen som kvinna och ansvarig för pyntning och dekoration.
Gardinerna i hemmet är till 75% ärvda och har hängt här sedan jag flyttade in 2004. Blommorna behöver planteras om, fönstrena putsas golv skrubbas så att alla fläckar försvinner.
Hyllor ska röjas och allt ska staplas prydligt och fint.
Jag vill vara som dem, jag vill ha deras känsla för inredning, för hemmet.
Jag vill också orka ha hemmet vackert, bjuda på nybakade kakor, bullar och hemmabakad tårta.
Inte bjuda på småkakor från Ica eller en smörgåstårta som ingen ändå kommer att äta av eftersom den ej är GI anpassad.
Jag vill orka och ha intresse att hålla i tillställningar där allt har förberetts och fixats i minsta detalj. Få berömmet om hur gott mitt hembakta bröd är, hur fint jag har dukat och hur vackert mitt hem är.
Men jag är inte sådan och jag försöker verkligen . Jag försöker så hårt men det går inte.
Jag kan inte få till det, har inte orken och känslan. Så min stackars sambo får sitta i en lägenhet som ser ut som om två stycken 19 åringar bor här.
Jag må låta bitter och dum men det är så, just så jag känner nu i denna stund.
Har i dagarna börjat misstänka att allt inte står rätt till med mig och att jag kanske har ADHD. Utredningen på min dotter är igång och har hon det så har jag det med.
Läste en artikel om hur man bedömer vuxna och vilka kriterier man ska uppfylla och utav ca 20 frågor så kunde jag pricka in 18.
Det är så många tankar som rör sig i mitt huvud just nu och jag vet inte hur jag ska hantera dom. Har försökt att få tag i min läkare men det har inte gått. Försäkringskasan fortsätter att jävlas och telefonterrorn bara fortsätter.
Ska detta någonsin sluta och hur kommer det gå för mig. Kommer jag att kunna jobba igen, kommer jag att behöva skola om mig?
Blir bra när jag får kontakt med en kurator som jag kan bolla med, som det ser ut nu så terroriserar jag min älskade sambo.
Just nu så önskade jag att jag hade kraft och ork att bara trycka ner allt en stund och bara ignorera det.
Slippa ta tag i allt och bara gömma mig i sanden.
Hur många gånger har jag inte tänkt tanken att "Gud så skönt om man bara fick somna och inte vakna igen"
Men nu är det så att jag är för nyfiken av mig som person.
Jag vill veta hur det går för min kära syster och hennes familj. Om det blir en pojke eller flicka. Jag vill veta hur det går för mina barn och jag vill se hur min sambos karriär går.
Just nu lever jag för dem, inte för mig. Jag finns för dem men inte för mig och det är så jag vill ha det just nu.
Idag borde jag ha städat hemma men jag har svårt att komma igång. Känner stressen komma krypande och hör i bakhuvudet sambons röst om : att vi kan väl bara ta å köpa lite fikabröd.
Men jag vill inte det. Måste ha det fint hemma, Måste ha hembakat, och Måste bjuda på en god tårta och gärna ha en GI variant så att alla är nöjda.
Vill inte visa upp det övermöblerade hemmet med trasiga tapeter som var moderna för 10 år sedan. Vill inte visa upp de röda gardinerna i vårt gröna sovrum. Eller barnens tråkiga gardiner i deras rum.
Deras barn har så fina rum med så många fina saker, Fina och ombonade med leksaker upp till taket. Mina barn får istället "ärva" deras grejor. Det känns ju sååååå mycket bättre att de används nu när inte de vill ha dem.
Det måste få kännas skönt att få "ge till dom fattiga"
Nu kommer en viss bitterhet fram men jag kan inte hjälpa det. Kommer att såra det vet jag men jag orkar inte sitta inne med det längre.
Jag älskar mina barn högt över allt annat här på jorden. Jag vill ge dom allt jag kan. Jag vill ge dom ett fint och ombonat hem.
Nya leksaker och nya kläder.
Jag vill vara som dem.
Men nu är det bara att hugga tag, det är bara några dagar kvar och på lördag åker sambon bort och kommer hem på söndagen.
Samma dag som kalaset. Kommer att sova minimalt fram tills dess och på söndagen kommer jag inte att sova alls.
Men kl 15.00 kommer mitt leende att klistras på och jag ska vara den perfekta värdinnan som lyckats att trycka undan sitt inre för en stund.
Jag vet dock att på kvällen kommer jag vara så slut att jag kommer få svårt att sova.
Trots denna deprimerande blogg så hoppas jag att mina nära och kära vet att jag älskar dom högt över allt och att jag finns här för dom. Är så stolt över min gravida syster som fixar en flytt, påfrestande släktningar mitt i sin graviditet.
Du kommer klara detta galant... Det vet jag...
Men nu sitter jag här igen och försöker skriva ner något begripligt och förståligt både för mig själv och för de som ev läser detta.
Jag är så trött, så otroligt trött på att må såhär. Det ger sig ju aldrig. Varför kan det aldrig lugna sig i världen och här i mig.
Nu stundar sambons kalas och vi ska vara här, i vårt hem. Det hem som bara bär spår av förvirring och hopplöshet.
Jag vill så gärna vara en av dem, ha det som dem.
De har aldrig varit hemma hos oss trots att han har bott här i över ett år. Några halvtama försök har dom väl gjort men det är nog i all välmening.
Nu ska hemmet visas upp och jag skäms faktiskt. Jag lever inte upp till rollen som kvinna och ansvarig för pyntning och dekoration.
Gardinerna i hemmet är till 75% ärvda och har hängt här sedan jag flyttade in 2004. Blommorna behöver planteras om, fönstrena putsas golv skrubbas så att alla fläckar försvinner.
Hyllor ska röjas och allt ska staplas prydligt och fint.
Jag vill vara som dem, jag vill ha deras känsla för inredning, för hemmet.
Jag vill också orka ha hemmet vackert, bjuda på nybakade kakor, bullar och hemmabakad tårta.
Inte bjuda på småkakor från Ica eller en smörgåstårta som ingen ändå kommer att äta av eftersom den ej är GI anpassad.
Jag vill orka och ha intresse att hålla i tillställningar där allt har förberetts och fixats i minsta detalj. Få berömmet om hur gott mitt hembakta bröd är, hur fint jag har dukat och hur vackert mitt hem är.
Men jag är inte sådan och jag försöker verkligen . Jag försöker så hårt men det går inte.
Jag kan inte få till det, har inte orken och känslan. Så min stackars sambo får sitta i en lägenhet som ser ut som om två stycken 19 åringar bor här.
Jag må låta bitter och dum men det är så, just så jag känner nu i denna stund.
Har i dagarna börjat misstänka att allt inte står rätt till med mig och att jag kanske har ADHD. Utredningen på min dotter är igång och har hon det så har jag det med.
Läste en artikel om hur man bedömer vuxna och vilka kriterier man ska uppfylla och utav ca 20 frågor så kunde jag pricka in 18.
Det är så många tankar som rör sig i mitt huvud just nu och jag vet inte hur jag ska hantera dom. Har försökt att få tag i min läkare men det har inte gått. Försäkringskasan fortsätter att jävlas och telefonterrorn bara fortsätter.
Ska detta någonsin sluta och hur kommer det gå för mig. Kommer jag att kunna jobba igen, kommer jag att behöva skola om mig?
Blir bra när jag får kontakt med en kurator som jag kan bolla med, som det ser ut nu så terroriserar jag min älskade sambo.
Just nu så önskade jag att jag hade kraft och ork att bara trycka ner allt en stund och bara ignorera det.
Slippa ta tag i allt och bara gömma mig i sanden.
Hur många gånger har jag inte tänkt tanken att "Gud så skönt om man bara fick somna och inte vakna igen"
Men nu är det så att jag är för nyfiken av mig som person.
Jag vill veta hur det går för min kära syster och hennes familj. Om det blir en pojke eller flicka. Jag vill veta hur det går för mina barn och jag vill se hur min sambos karriär går.
Just nu lever jag för dem, inte för mig. Jag finns för dem men inte för mig och det är så jag vill ha det just nu.
Idag borde jag ha städat hemma men jag har svårt att komma igång. Känner stressen komma krypande och hör i bakhuvudet sambons röst om : att vi kan väl bara ta å köpa lite fikabröd.
Men jag vill inte det. Måste ha det fint hemma, Måste ha hembakat, och Måste bjuda på en god tårta och gärna ha en GI variant så att alla är nöjda.
Vill inte visa upp det övermöblerade hemmet med trasiga tapeter som var moderna för 10 år sedan. Vill inte visa upp de röda gardinerna i vårt gröna sovrum. Eller barnens tråkiga gardiner i deras rum.
Deras barn har så fina rum med så många fina saker, Fina och ombonade med leksaker upp till taket. Mina barn får istället "ärva" deras grejor. Det känns ju sååååå mycket bättre att de används nu när inte de vill ha dem.
Det måste få kännas skönt att få "ge till dom fattiga"
Nu kommer en viss bitterhet fram men jag kan inte hjälpa det. Kommer att såra det vet jag men jag orkar inte sitta inne med det längre.
Jag älskar mina barn högt över allt annat här på jorden. Jag vill ge dom allt jag kan. Jag vill ge dom ett fint och ombonat hem.
Nya leksaker och nya kläder.
Jag vill vara som dem.
Men nu är det bara att hugga tag, det är bara några dagar kvar och på lördag åker sambon bort och kommer hem på söndagen.
Samma dag som kalaset. Kommer att sova minimalt fram tills dess och på söndagen kommer jag inte att sova alls.
Men kl 15.00 kommer mitt leende att klistras på och jag ska vara den perfekta värdinnan som lyckats att trycka undan sitt inre för en stund.
Jag vet dock att på kvällen kommer jag vara så slut att jag kommer få svårt att sova.
Trots denna deprimerande blogg så hoppas jag att mina nära och kära vet att jag älskar dom högt över allt och att jag finns här för dom. Är så stolt över min gravida syster som fixar en flytt, påfrestande släktningar mitt i sin graviditet.
Du kommer klara detta galant... Det vet jag...